Större mening?

Känner ett stort behov av att skriva av mig sedan Klaras sommarprat men kan inte riktigt formulera mig rätt. Tankar som jag nu har refererar till hennes prat så jag vill ju inte ta år mig äran, men here we go.

Det där med utmattning, check. Detta med barnlöshet och att kämpa med att försöka bilda familj är verkligen som ett extra jobb. Ett extra jobb som alla (känns det som för det mesta i alla fall) lyckas med utom just jag och älskade. Det är en snyting varje gång det misslyckas och man får en självkänsla som inte går att beskriva. Känslan av att inte duga är överväldigande. De flesta lyckas med detta "jobb" utan att ens jobba med det. Det är bara vi, några stycken, som jobbar och sliter med detta käcka lilla extraknäck, som för övrigt absolut inte är självvalt. Detta extrajobb innebär en ständig kontroll av stickor och kissprover, sjukvård som ska smygas in i vardagen (eftersom detta extrajobb i regel är hemligt) och självklart oro och känsla av otillräcklighet. Allt detta ska skötas utan att det sipprar ut. Hemligt hemligt. Tro fan att man blir trött liksom. Jag är helt slut. När jag undrar hur länge jag ska orka detta så är det i regel utmattningen jag tänker på och att jag måste se upp så jag inte går in i väggen. Nära har det ju varit så man måste verkligen se upp. Vi snackar alltså inte sömnlösa nätter pga av barn utan utmattning. Jobbet jag sköter lite "on the side of things" är alltså verkligen ett heltidsjobb utöver mitt avlönade arbete. Än så länge är extrajobbet endast avlönat i ångest och känsla av skit. Hoppet är ju att det en dag ska vara värt det. Det är alltså inget jag vet, att så blir slutresultatet, utan detta är endast något jag hoppas. Kanske kommer det visa sig att det inte var värt det. Det blir helt enkelt inga barn och i så fall är det ju absolut inte värt det. Utan att försöka vet man dock inte så det gäller väl att försöka så mycket man orkar, men ändå helst utan att gå in i väggen. Fin balansgång det där...

Nåväl, jag gillade hennes sommarprat så mycket. Hon var den rösten jag inte har (eftersom vår kamp typ är hemlig) och jag gillade det. Jag önskar att jag kunde prata så öppet utan att gråta så mycket att inga ord kommer ur min mun.

Vad är då meningen med livet? I min bild har det ju alltid varit familj, men om det nu inte blir så då? Vad är då min mening med livet? Oavsett hur det går, barn eller ej, så kan inte barn vara meningen med mitt liv. Inte efter allt jag numer känner till om saken. Det vore oförskämt mot alla som kämpar med detta att påstå att meningen med livet är just barn. Om vi skulle lyckas så lovar jag, dyrt och heligt,  att barn ändå inte är det enda som finns av drömmar och mål i mitt liv. Det kommer inte vara meningen med mitt liv. Det vore att vara allt för trångsynt. Det vore fattigt helt enkelt. Livet är rikare än så! Jag lovar er alla att för mig så kommer inte barn någonsin uttalas att Det, det är meningen med livet. För alla som inte får några barn... ni har mening med era liv också!!! Det måste få vara så. Ingen ska behöva känna att man ska hoppa från en bro bara för det inte kommer några barn. Livet och dess mening är större än så och alla som säger annat, antingen har ni barn och har aldrig gått igenom det jag har, eller så är ni trångsynta. Inget av de två är jag!

Kram