Usch... kände mig just väldigt pressad av mina egna tankar och förväntningar. Kände helt enkelt att det bara MÅSTE gå nästa gång. Och det vet vi alla som är i min situation att det inte alls behöver vara på det viset... fy. Jag har ju läst mycket om andra som fått missfall och de allra flesta får ju barn efter sisådär 3-4 missfall. Det hör inte till vanligheterna att få fler än 5 missfall, men jag är ju en av dem! Går det inte nästa gång så har jag haft 6 osv... ni fattar stressen. Oddsen minskar för varje gång och det känns tungt! Fy fan. Just nu är jag inne i pausmode och har inte varit så väldigt orolig, men nu kom det tillbaks lite... OM jag får ett pluss igen, hur ska jag orka? Hur ska jag kunna gå på toaletten utan att gråta av rädsla att se blod på pappret? Hur ska jag orka ett VUL till? Jag kan erkänna att jag inte ens kan föreställa mig det. Funderade på att gå till en privat klinik på ett tidigt VUL i så fall men vad hjälper det? Ett dött foster är ju lika dött där som hos RMC. Jag önskar jag kunde få ett svar på vad som felar mig.... usch, nu kommer tårarna...
/C
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar