Ps

Vi är idag vecka 6+1 enligt läkaren. Han sa att 6+2 brukar vara tiden för att se hjärtslag så han tyckte detta var ett extra gott tecken! Det tycker vi med :) En dag tidigare än vanligast lever den ändå!

/C

Hjärta!!!!!

Och det slog! Det var det vackraste jag sett... tårarna började rinna och vi fick titta jätte länge och sen fick vi lilla bilden med oss hem :) Vår jul kunde inte starta bättre och vilken julklapp vi fått!

Oavsett hur det går nu så vet jag att det en gång fanns ett hjärta! Detta har tagit bort så mycket av min framtidsoro och jag har nu istället framtidstro! För första gången på över 2 år.... magiskt!

Skriver nog inte mer innan jul nu utan vi hörs nästa år! Hoppas alla får en god jul, ett gott slut och för er som kämpar.... VÄRLDENS bästa 2013.

Kram

Lite vissen idag

Känner mig helt nere. Tror det är morgondagen som ställer till det. Jag är jätte nervös inför VUL imorgon och jag känner mig helt nere. Vill inte ha dåliga besked såhär vid jul. Det är så sorgligt. Tyvärr har jag en dålig vibb... Känns liksom som att det gick bra ett tag, men nu har jag känslan av att allt avstannat :( Jag blir så less. Frågan är om de kan se så mycket imorgon. Det är ju för tidigt egentligen. Imorgon är det bara vecka 5+4. Känner inte att jag har så mycket hopp tyvärr utan är bara helt stålsatt. Vet bara inte hur julen kommer kännas i och med allt detta. Skit förmodligen. Tredje julen som bara är skit. Orka liksom!

Efter detta får det bli landstingsförsök. Jag och älskade måste ta det lugnt med ekonomin. Vi snackade om det igår och det får nog bli så. Det var ett jävligt dyrt 2012 för vår del. IVF och bröllopsresa tog sin del av kontot kan man ju säga. Det jobbiga med landstingsförsöken är att vi då måste genomgå hormonstimuleringen, alla sprutorna och själva äggplocket igen. Det var inte värst farligt, men det var ju inte härligt heller precis. Tror inte äggen hos den privata kliniken går att överföra till RMC och dessutom vill man ju hellre göra ett färskförsök hos RMC än ett FET med de äggen som kliniken har.

Ja, så är det i alla fall. Låg som ett bottennapp idag. Vaknade och bara kände att det var på detta viset idag. Dessutom kollade jag upp mitt nya älskade gym som jag haft som tröstpris om i fall allt skiter sig. De har höjt årsavgiften till 7000 kr!!! Vete fan om nåt gym i hela världen kan få så mycket pengar av mig. Det är liksom ett halvt FET hos kliniken...

Kram

Ännu en dag

Och nu är julledigheten runt hörnet! Igår tog vi in julgranen och slog in klapparna. Vi har det fint hemma hos oss tycker jag :) Min man är så fin och jag är så lycklig med honom! Han är den av oss som kommer ihåg att vattna pelargonerna som övervintrar i garaget. Han har styr på det mesta han ;) Fina älskade. Massa vuxenpoäng också med övervintrade växter, i know :)

Annars är det inget nytt. Lite stressad av jobbet. Massor som ska hinnas med dessa dagarna. Än så länge inget blod och nu är vi en dag närmre VUL. Det börjar bli greppbart. Har tyckt att jag känt lite illamående av och till vissa dagar, men nu har jag för mig att det har avtagit igen. Fan. Vill helst av allt bara ha alla tecken och krämpor som finns. Önskar mig så mycket mer av den vara än jag har.... fan. Hoppas att det inte betyder något. Ska återigen slå upp mina bokmärken i bloggen där många säger att de inte hade symptom. Måste påminna mig om att det kan vara ok ändå.


Nu måste jag återgå så det blir bara en snabb liten update idag.

/C

Ps

Ett litet ps. som är ganska töntigt på vissa vis. Ni kommer fatta.

Älskades kusin med fru fick missfall nyligen. Det kom som en chock för dom och jag förstår att de drabbades av den där svarta grundlösa sorgen. Jag vet hur de känner. De har inte fått missfall förr utan detta är deras första och förhoppningsvis enda kontakt med eländet. Hon bloggar, fast om helt andra saken än barnfrågan. I hennes blogg berättar hon nu om missfallet även om bloggen inte alls är en barnlöshets blogg. Hon har nog ganska många läsare och hon får därför mängder med stöd, kort, presenter mm. skickat till sig. Folk stöttar och peppar och alla i hennes närhet sluter upp kring dom. Vänner, familj och folk hon inte känner. På alla håll liksom. Detta får man ju bara om man är öppen och inte om man gjort som vi gjort...

Kan inte hjälpa att jag då funderar på hur det kunde varit för mig/oss. Eftersom vi inte varit öppna med vårt så har vi ju heller inte till närmelse det stödet från människor som känner oss. Jag har däremot jätte fint stöd på bloggen från massor med människor, men alla de där i ens närmsta krets saknas ibland. Vänner som jag kan ta en fika med osv. De där som vet hur jag funkar, tänker och hur jag behöver bli bemött. Ibland också de som förstår NÄR jag vill bli bemött och prata om barnlösheten. Sen är det ju en och annan jag inte känner sen innan som verkligen funnits där via bloggen på ett sätt som inte ens mina närmsta vänner skulle fixat så det är lite både ock. En del i ens närmsta krets har jag säkert saknat, men jag har också vunnit så otroligt via bloggen! När jag nu läser hennes (älskades kusins frus) blogg och om alla de som sluter upp kring dom så funderar jag på om vi gjort rätt eller fel att vara så slutna. Jag har ju inte litat på alla i min närmsta krets och att de skulle hantera det bra och därför låtit bli att ta det med dom. Istället har det visat sig att nya vänner via bloggen har tillkommit i mitt liv och som jag känner sån otrolig tacksamhet till. Det har varit helt otroligt! Ni vet vilka ni är :)

Nu till det töntiga. Kan det vara så att jag blir lite avundsjuk när jag möter någon som får sånt stöd som älskades kusin från sina närmsta? Vårt stöd är ju nästan obefintligt i jämförelse. Visst, det har ju varit vårt val, men det verkar fint för de som vågar berätta. De får liksom något vi aldrig får...

/Lite avundsjuk kanske...

Tisdag

Ännu inget blod och endast lite lite pytte illamående i morse. Det var mer igår. Dessutom tyckte jag att brösten svullnat för några dagar sedan, men nu är de som vanligt igen. Hoppas inte det är ett dåligt tecken. Hoppas. Jag är så rädd att allt ska tillbakabildas igen och sluta gå åt rätt håll. Denna veckan är ju ganska kritiskt för nu är vi inne i vecka 6 (5+1). Mycket ska hända dessa dagar med fostret och jag har ju en känsla att det brukar gå fel här typ. Tveksamt om det någonsin slagit ett hjärta. Hoppas det blir annorlunda denna gången. Kom igen lilla hjärtat. SLÅ!

Ibland känner jag dock mig helt mentalt slut av all oro och alla tankar och plötsligt känner jag istället att jag inte bryr mig längre. Det får väl börja blöda i så fall om det nu inte ska funka. Antar att det är en typ av självbevarelsedrift för att spara på energin, men lite märkligt känns det i alla fall. 99% av tiden känner jag såklart inte så, men ibland kommer det över mig. Tror bara att orken tryter när det gäller alla känslor kring detta. Svårt att förklara hur det känns, men det är extremt utmattande att gå igenom allt. Jag är liksom helt slut, både fysiskt och mentalt. Att man ovanpå det ska sköta sitt jobb och sitt sociala liv är nästan omöjligt. 

Hörs!

Kram

En dagens

Helgen har förlöpt fint. Inget blod tack å lov! Jag är verkligen nervös och drömmer mardrömmar på nätterna om massor med blod. Alltså är jag verkligen trött och julledigheten kunde inte vara mer läglig. Mardrömmarna om blodet är verkligen svåra och jag blir påmind om att inte vara så säker på något alls. Livet är nyckfullt och det kan gå precis hur som helst.

I lördags kväll efter goda lördagsmiddagen kom jag på att jag inte hade ett g-test hemma. PANIK! Jag tänkte ju testa i helgen för att se om det nu var 3+ istället vilket då skulle betytt att hormonerna ökat sista veckan. Jag ville absolut testa söndag morgon för i veckan vill jag inte mötas av något tråkigt besked i onödan. Jag och älskade satte oss i bilen och körde till jouröppet apotek och köpte ett test. Lördag kväll. Tack för att mannen är så fin och förstående :)

I söndags testade jag alltså igen och det stod 3+ så det var ju bra. Än så länge är vi där vi varit många gånger förr. Vi har haft 3+ på stickan många gånger om inte alla gånger faktiskt. Än så länge är vi inte förbi någon milstolpe på så vis, utan vi har varit här förr. Tror att det lättar lite om vi kommer förbi tidigare stadier. Hjärtslag hade ju varit så så härligt för det har vi aldrig sett förut ... Vi har ju trots allt varit i vecka 10-11 en gång så det är ju ett tag kvar innan jag ser förbi historien.

Symptom då. Jo, men nja. Jag tycker jag har varit lite lite illamående i helgen. Mest på kvällarna, men idag också på morgonen när jag skulle till jobbet. Fortfarande inget i bröst eller annat. Har ju mått illa en gång förut just innan första missfallet. Då blev jag illamående av korvos när älskade stekte korv en gång. Innan det missfallet hade jag också metallsmak i munnen en gång. Men detta illamåendet kan jag inte påstå att jag känner igen. Sista missfallet var jag däremot helt säker på att det gått vägen. Jag hade ju massor med känningar (läs ont som fan) i magen den gången och jag trodde att det var så det skulle kännas. Då visade det ju sig att jag hade ett missfall OCH ett utomkveds samtidigt så det är ju inte så konstigt att jag hade ont och det är ju därför ingen gång jag ska jämföra med heller... Lika ont som den gången har jag alltså inte alls och det är nog lika bra det :)

Annars är det ju nu en dag närmre fredagen. Nerverna inför det besöket kommer vara helt sjuka, men jag får bita ihop. Bättre att veta något än inget alls... Oavsett vad det blir för nyheter...


Kram!
/C

Stor dag

Idag är ett stort delmål. För det första är ju alltid fredagar delmål för de är så härliga, för det andra är det nu bara en vecka till VUL. Jag har också ett möte långväga idag och jag har varit orolig att det skulle blöda innan mötet så jag behövde ställa in. Mötet har jag nämligen redan skjutit på två ggr pga möten med kliniken så jag har verkligen hoppats att jag nu kommer iväg. Det hade varit ett jätte skönt sätt att avsluta veckan på, blodfri och med mötet bakom mig. Snälla någon, gör att det blir så!

Helgen blir lugn och jag ska fixa de sista julklapparna. Kanske ska jag och älskade bygga formar som vi ska gjuta nya fönsterkarmar i och till slut också köksbänkskiva. Det bli att lära sig lite om betong helt enkelt. Lite julbak kanske också hinns med :) Älskade vill gärna göra ischoklad.

På jobbet går det för tillfället ganska bra! Jag hinner med massor. Tror att jag inombords vet att det kan bli hackigt om det händer något som inte ska hända så omedvetet har jag ett jävla tempo i allt jag gör. Dessutom en hiskelig disciplin som inte alltid infinner sig hela veckan lång.

Trevlig helg!
Kram

Längtar helg

Vaknade i morse och inget blod under denna natten heller. Börjar ju bli en fin vana, men jag ska inte ta den för given. Det är fantastiskt varje gång det händer. Imorgon är det en vecka kvar till VUL. Börjar snart bli greppbart. Kanske kanske klarar vi oss dit. Hoppas hoppas. Någon gång under nästa vecka börjar det bli ett nytt mål och kanske kommer det då kännas lite mer rimligt än vad det gör nu. Nu känns det fortfarande för långt bort.

Vet ju inte vad som är medicinerna och vad som är symptom. Tycker att brösten svullnat lite, men det kan ju vara prednisolonet och inte graviditet så att säga. Medicinen kan innebära att man samlar vätska och så känns det lite faktiskt. Just nu hade jag inte trivts i bikini om man så säger... Tycker inte att brösten gör så ont däremot. Hade hoppats på det lite, men nu har jag klämt så hårt i dom att de gör ont pga det istället. Annars kanske det spänner i magen vissa dagar, men för det mesta inte alls. Så. Fortfarande utan några särskilda tecken på att detta gått vägen. Hoppas ju såklart, men känner mindre än jag hoppades jag skulle. Hade gärna haft alla tänkbara symptom, men så är det verkligen inte. Hade gärna mått lite skit liksom. Vilken skön känsla det hade varit! Alla ni som lyckas bli gravida och mår dåligt på kuppen: You lucky ones :)

Snart är det i alla fall helg och som jag längtar! Vi ska inte göra något speciellt, och det ska bli jätte skönt. Jag längtar till julen också och tycker det ska bli jätte skönt att åka till landet och älskades föräldrar. Hoppas bara vi får ro att njuta av det och att det inte grusas på vägen. Ledigheten behövs verkligen och vi behöver vara tillsammans och ha det lite lugnt och skönt. Prata och bara vara ihop, jag och min fina man. Önskar verkligen att vi får njuta och inte våndas.

Annars, inte mycket nytt på himlen. Jag mår lite sisådär av och till, men ibland ganska lugn också. Inombords är det rörigt ibland, men så får det vara. Ingen annan kan ju berätta för mig hur jag ska och inte ska känna utan det är ju som det är. Jag vet i alla fall att jag gör det bästa av situationen och på så vis går det ju bra.

Kram

Onsdag

Nu har halva veckan snart gått och det är nedräkning till julledigheten. Jag har en stor sak kvar att göra på jobbet innan ledigheten, men jag tror jag hinner med det. Ska bli så himla skönt och välbehövligt! Vila i två veckor!

Vaknade i morse och inget blod i natt heller! Det har med andra ord varit en bra natt och vi är ett steg närmre nästa fredag. För många problemfria människor kanske det känns snart, och inte så lång väntan tills nästa fredag, men för mig är det en hel evighet och en fruktansvärd väntan. Pga det har jag istället varje dag som delmål ett tag till så jag slipper se för långt fram. Allt för mycket kan hända på alla de dagarna, för än så länge är det alldeles för många dagar. Kortare delmål är lättare att hålla sig till.

På VUL är det ändå så att de förmodligen inte kommer kunna säga något alls. Vi kan inte vänta oss hjärtslag och kanske heller inte att det går att se ett foster i den bemärkelsen som hade varit lugnande. Kanske ser det likadant ut som ett missfall utan att det är någon fara. Jag inser att detta kan öka oron över jul istället för att minska den. Här lever jag på det lilla lilla hoppet. OM man nu kan se något positivt alls så kan det göra julen möjlig att överleva och då är det värt det. Utan VUL vet jag inte hur jag skulle göra alla juldagarna. Jag är liksom inte rätt patient att göra VUL vecka 10 om man säger...

Hur som, jag fattar att VULet inte är svaret på hur det hela står till, men om det skulle vara så att fostret sitter på fel ställe tex, så kanske de kan se det i alla fall. Då vill jag ju gärna avbryta medicineringen och åtgärda så snart som möjligt. Då blir det KKs väntrum istället för julfirande, men hellre det än att vara ovetandes. I övrigt blir det nog liknande vy som sista VULet när vi såg hinnan och sen bara grå vätska, som i det fallet var blod. Hoppas i alla fall att vätskan i detta fallet inte är blod. Hoppas. Tyvärr kan de inte se skillnad på olika vätskor i det skedet, men det är så jag får tänka i alla fall. Det viktiga är att inte ha för höga förhoppningar om vad vi kommer se. Bara det sitter rätt och där syns något alls så ska vi vara glada för det.

Tack för era kommentarer dessa dagar! De värmer massor!
Kram

Inställning

Just nu jobbar jag för fullt med att ha en "så bra inställning som möjligt" oavsett hur det ska gå de kommande veckorna. Att ha en bra inställning om allt går som det ska, ja, det är ju inte så svårt. Då är det ju Lycka som är inställningen. Enkelt som en plätt och det klarar nog de flesta. Jag försöker också ha någon strategi på hur jag ska tänka om det inte går. Den är ganska viktig den med. Då behöver jag en färdig plan som jag kan hålla stenhårt i så jag slipper irra i mörkret och hitta den. Det är bättre att lägga en plan nu, när allt fortfarande är "bra" så att säga. Att planen innehåller träning och lite typ av Mindfulness kan jag ju meddela. Promenader i min ensamhet är också med i planen. Jag försöker också tänka att jag då kommer behöva någon att prata med. Jätte viktigt att denna "någon" kan lyssna på mig, låta mig tala till punkt och formulera mina tankar utan stress. Någon som inte formulerar åt mig utan som låter mig göra det. Jag har min vän N som är en mycket god lyssnare så henne tänkte jag kidnappa ett antal fikor i så fall.

Att jag nu lägger upp en sk. krisplan betyder inte att jag är i övertygelse att den kommer behövas. Däremot så har jag låtit bli det ett par gånger och blivit lite golvad över hur svårt det då var i efterhand när sorgen är sådär hopplöst stor som det kan kännas som ibland. Hormonerna gör det också svårt. När man är på väg ner på det viset tappar man typ fotfästet och det känns mer som en kemisk process i kroppen som bara måste få sin tid att hitta tillbaks igen.

Jag tro däremot väldigt mycket på att vara förberedd. Inte pesimistisk, nej då, utan förberedd bara. Jag är laddad för att kämpa! Redo redan nu att ta mig tillbaks om det behövs. Samtidigt så håller jag hårt i att det än så länge inte blöder. Än så länge ska jag inte kämpa, men om det kommer ska jag tillbaks, och det snabbt!

Kram

Bloggen

Det är så himla skönt att skriva av sig! När jag skrivit ett inlägg slappnar jag av och det blir lite lättare att jobba, prata med kollegor, vänner osv. I bloggen må så vara att jag gnäller, men det är det jag vill ha den till. Jag känner inte ett behov av att skriva hur många gånger jag skrattat den dagen eller hur många gånger jag hoppats och tänkt att det ska funka med barn denna gången. Nej. Jag vill skriva om min oro här så jag blir av med den lite och så att trycket lättar. Det hopp som lever i mig uttrycker jag inte här i så stor utsträckning, men det finns hos mig, givetvis. Annars hade vi ju inte fortsatt att försöka skaffa barn.

För er som undrar och kanske tror att mitt liv är en endaste lång sorgeprocess pga vad jag skriver i bloggen så kan jag meddela och lugna er med att så är givetvis inte fallet. Bloggen är en del av vad jag känner och hur jag har det, men det är inte hela sanningen. Jag har också förmåga att se bilder av att detta ska lyckas. Jag tänker inte finna mig i något annat än att detta ska gå. Det har varit och är jätte tufft, men jag kan lova att jag inte sitter hemma i sorg dagarna i ända. Jag vet att det finns massor med människor som hade gett upp vid detta laget. Jag vet också att jag tänker kämpa så länge det behövs. Jag kommer skriva om uppgivenhet och att jag inte orkar längre, många gånger om, men jag kommer alltid fortsätta på någon väg framåt till slut. Hoten om att ge upp är ett sätt att ta sig framåt. Att lämna det bakom sig. Det betyder inte att jag faktiskt ger upp. Jag är en sån som kommer igen. Jag skulle kalla mig för en typiskt stark/känslig person. Mycket känslor bubblar och jag har nära till dem, men jag är stark i mig själv och har mycket kämpa inom mig. "När det väl gäller" litar jag på mig själv fullt ut.  

Jag tänker inte dölja eller skämmas över min oro. Jag är berättigad den. Den kommer vara där lääänge än så den får jag helt enkelt leva med. Sorgen över det förflutna har jag däremot mer och mer lämnat, tack vare bloggen och att jag har fått skriva av mig här. Den sorgen är inte sund och inget jag vill gå och dra på i min vardag.

För många är hormonbehandlingen det värsta de upplevt. För mig är det dessa veckor. Det är olika, men jag förstår och respekterar de som anser att hormonerna är jobbiga. Jag vill ju däremot inte känna att jag inte får våndas dessa veckor, för det har jag rätt till. Efter det vi varit igenom så vore det märkligt om det nu plötsligt gick som en dans och kändes enkelt. 

Kontentan. För er som undrar, jag går till jobbet varje dag, skrattar och ler nästan jämt om dagarna, ser en ljus framtid med älskade och våra barn. Jag äter även mina grönsaker ;) Alla små och stora känslor som INTE är all happy, de berättar jag ju som sagt flitigt om här på bloggen så de känner ni ju redan till och det kommer garanterat mer av dem.

Kram

VUL och dokumentation

Då var det bokat. Tidigt VUL nästa fredag. Mycket kan ju hända tills dess, men nu tänker jag att det är ett delmål och jag ska fan dit! Inget blod tills dess är målet och nu går det. Punkt.

Dock så är VUL en vecka tidigt så det blir inte att se hjärtslag, men kanske kan de se att det ser ok ut för stunden i alla fall. Bara det hade hjälpt mig över julen så jag orkar. Hjärtslag är ju det bästa, men just nu vet inte vi ens om ett foster klarar vecka 2 i min mage. Om det nu går snett väldigt tidigt kan det vara skönt att veta det i alla fall. I dagsläget har vi ju aldrig sett ett foster så som det ska se ut, utan bara sett hinnan fylld med blod i livmodern. Man kan ju säga att jag på detta viset skulle vilja kartlägga lite när det går åt fanderns.   Vad jag sen ska med den informationen det vete fan... kan jag ju erkänna.

Ok, jag har känt ett par ytterst marginella känningar den senaste veckan, men det har absolut inte varit varje dag och absolut inget jag hade reagerat över om jag inte visste att vi försökte bli med barn. Alltså jag tycker det känns fånigt att ens spekulera i att det kunde vara symptom, skit fånigt faktiskt, men här kommer det.

En dag tyckte jag att det drog i magen som om den var för kort när jag sträckte på mig. En annan gång tyckte jag att jag mådde lite illa efter (?) maten. (Brukar man inte må illa innan egentligen? Bara en sån sak). Någon kväll tycker jag att jag varit lite torr i näsan och slemhinnorna när jag andas vilket har genererat lite lite huvudvärk. (Brukar man inte få nästäppa? Ja, jag har i alla fall tvärt om i så fall). Just nu bränner det lite i magen. Det känns ungefär som ett magsår fast för långt ner. Just den där sista känns ju inte så bra om man säger, eftersom jag förknippar den med en blödning... men annars? Kan det vara något tro? Äh, vete fan, känns som jag måste hittat på det för jag så gärna vill känna nåt... Nä, jag känner nog inget. Jag vill ändå dokumentera tankarna inför en ev. nästa gång så jag vet. Det kan vara bra att jämföra oavsett hur det går denna gången. För dokumentationens skull kan jag ju också säga att det ca 98% av tiden känns helt som vanligt. Jag har absolut inget av de klassiska känningarna. Inget i bröst eller trötthet. MEN, jag har fina människor som skrivit fina kommentarer om sina ickesymptom så jag tar och läser dem igen och hoppas det samma gäller för mig :) Tack!

Kram

Lördags

I lördags var det testdag. Jag tog ett digitalt test som visade positivt och att vi vart 2-3 veckor gravida. Det stämmer ju bra med tiden och allt.

Ett minus hade betytt en lugn och skön jul, massor med träning men en hel del tårar pga det misslyckade försöket såklart.

Ett pluss betydde en massa annat. En del glädje såklart, men också följt av en nattsvart söndag. Tårarna slutade inte rinna och jag är bara säker på att det har dött där inne. Att det redan är kört. Jag känner fortfarande inte ett jävla symptom. Inte ont i bröst, trött, känningar i livmodern, inget! Jag bara väntar på blodet och det är sannerligen tortyr. Älskade mådde nog också väldigt dåligt igår och jag märker på honom att han är jätte rädd inför detta försöket.

Problemet om vi får ett missfall nu när vi gjort IVF är lite annorlunda än när vi försökt hemma. Givetvis är ju detta väldigt dyrt, men det är inte bara det. Än så länge har vi någonstans hoppats att vi haft otur eller att det varit äggledaren som trasslat till embryot för oss. Nu, efter IVF, skulle inte otur eller äggledaren längre vara vårt problem. Istället kan vi med detta försöket säga att vi nu vet att mina ägg och älskades spermier är fina och delar sig exemplariskt. Allt ser ju så jävla bra ut! Om det nu inte går denna gången är det alltså ändå något annat som är fel. Något (förmodligen i min kropp) som jag måste leva med och kanske aldrig veta.

Planen nu är att jag har skrivit till kliniken att vi vill göra ett VUL typ nu! Så tidigt som möjligt. Det gör inget om det är för tidigt att se ett hjärta. Jag vill bara veta om det ens är format som ett foster eller om det bara är en blodklump. Jag vill bara veta om det finns en chans i detta läget och om det är lönt att medicinera. Är det inte det vill jag bara få missfallet så snart som möjligt så jag kan återhämta mig snabbt.

Jag och älskade ska fira jul hos hans föräldrar i år. Jag är livrädd för detta eftersom hans brorsbarn kommer vara där. Hon hade samma födseldag (+-några dagar) som vi skulle haft om vi fick behålla vårt första försök. Jag vet inte om jag pallar små barn just de dagarna jag blöder. I så fall tar jag nog en jul på egen hand hemma så får älskade ses med sin släkt.

Som ni förstår. Ett minus i lördags hade genererat mindre oro än ett pluss på många sätt. Dock hade det däremot aldrig blivit ett barn på det viset så jag bara måste ta detta.

Kram

Snabbis

Lite snabbt... vi var ju hos RMC idag. Shit vad jag var nervös när vi satt där. Jag hörde "läkaren" (hon som vi haft otroligt svårt för) i korridoren, men hon såg mig inte. Kan ju meddela att det var ett stort berg för mig att ta mig dit idag. Fylld med ångest. Vill inte ens tänka på hur det var sist vi var där... fy sjutton.

Vi behövde i alla fall inte träffa den läkaren vi hade så svårt för. Hon som sa så otroligt många dumma saker om ni minns. Vi träffade en annan doktor och det kändes bra! Så mycket ångest rann av mig att jag knappt kan förklara känslan. Hon sa att vi "egentligen" inte var berättigade till IVF förrens om ett år till (!!!!) MEN, de skulle göra ett undantag :) Vi skulle få våra gratis behandlingar. Jag skulle maila henne hur det går med detta nu pågående IVF försök och hålla henne uppdaterad. OM det nu inte går så tar hon in oss med en gång! Underbart! Tänk att det finns en plan som inte skulle kosta oss motsvarande en bil! Det känns så himla skönt att ha det alternativet. Nu finns det kanske en svag liten tröst även om detta försöket inte går vägen. Tänk. Just nu känns det som jag för en gångs skull har ett försprång och kan föregå en del av sorgen och smärtan i ett misslyckande! Det är första gången...

Kram och trevlig helg!

Glömde!

Missade att berätta att jag och älskade ska till RMC nu om en liten stund!!!! Fy vad jag är nervös. Efter våra brev ville klinikchefen ses och prata om allt. Lite schysst ändå, men klart lite för sent på sitt sätt. Det var ju i april så nu har det ju gått massor med tid sen de borde hört av sig kan man ju tycka.

Vad vi vill med mötet: Få omvärderat vår situation och FÅ våra landstingsfinansierade IVF försök som vi HAR RÄTT TILL! Jag vill dessutom ge några doktorer en känga, men jag ska hålla det snyggt ;) Det viktiga är att vi kommer i nån slags jävla IVF kö och får rätt till hjälp som vi betalar skatt för. Jag har hört om flera med upprepade missfall som får hjälp med IVF hos RMC så deras besked till oss att vi INTE skulle få IVF tänker jag i första hand klaga på. De får helt enkelt prioritera oss nu tycker jag.

Hoppas det går bra i alla fall. Hatar det stället.... får sån jävla ångest av att bara sätta min fot där. Vill inte...

/C

Julfest

Idag är det fredag och vi ska på julfest ikväll :) Det ska faktiskt bli riktigt kul. Jag är glad att jag inte testade idag för det kunde verkligen lagt sordi på stämningen. Nu kan jag gå på festen och bara inte veta mer än jag redan gör. Slippa känna att jag hellre är hemma och gråter. Det får vi ta imorgon istället.

OM det nu skulle bli ett pluss imorgon börjar ju den riktiga fajten. Det innebär alltså allt annat än oavkortad glädje om man säger... Medicinerna jag tar kan ju mycket väl göra att det blir ett MA (missed abortion) istället och det är ju inte roligare än ett missfall om man säger. Jag är rädd att medicinerna gör att allt fördröjs så att säga. Är det ett pluss imorgon kan jag ju inte på eget bevåg bara sluta ta medicinerna heller... Jag måste ju fortsätta tills man i så fall via VUL ser att det gått åt skogen... och då kan det ju ha varit "fel" i flera veckor utan att jag vetat det. Detta är ju det allra värsta, helt klart. Dessa 7-8 veckor är ju asjobbiga. Kanske måste jag dessutom vänta ytterligare längre eftersom kliniken har julstängt. Kan knappt begripa hur jag ska klara de veckorna. Men, det är ju så, man klarar sjuhelvetes massa mer än man tror! Hur det går till, det vet jag inte, men jag hamnar ju på andra sidan förr eller senare och upptäcker att jag faktiskt klarade mig och att mitt liv går vidare.

Jag har haft mensvärk igår och idag, men inget blod än så länge. Jag har ont i lägre delen av ryggen, lite i äggstockarna och lite ont i huvudet ibland. Detta är ju typiska menstecken för min del, inget annat.

Nu blir det test imorgon, och även om jag är helt livrädd för ett pluss och kommer gnälla ihjäl mig om det blir ett pluss, så är det ju såklart det jag hoppas på ändå. Inget annat känns som ett bra resultat. Det måste ha funkat!!!!

Kram och trevlig helg!

Något på gång...

Testdag är inte på fredag utan lördag och nu har jag bestämt att inte tjuvtesta på fredag utan hålla  mig till lördag. Att testa på fredag skulle ju kunna innebära en jävligt tung dag på jobbet och det har jag helt enkelt inte tid med. Får ta sorgen till helgen istället. Någon som vill byta liv med mig kanske? Låter som en kul närmaste framtid?

Utöver att jag bestämt detta så har jag sån jävla mensvärk idag. Jag har ont i nedre delen av ryggen och jag bara väntar på blodet. I min vanliga cykel så ska jag alltså ha mens imorgon och det känns sannerligen som att det är på gång, tyvärr. Lite därför väntar jag med att testa också. Jag får ju ge mensen en chans att komma innan jag ska föregå den med ett test. Så himla psykiskt besvärligt med menssymptom just nu. Det är ju inte så att man har det toppen utan dem heller precis, men jag behövde liksom inte fler tankar i huvudet om man säger. Ja ni fattar, det är jätte jobbigt just nu. Försöker höra allas peppande röster så jag ska orka dagen, men just nu kämpar jag verkligen med vardagen...

/C

Kan man räkna?

Något som jag funderat på, men inte hittat nåt svar på. Hur räknar man veckor när man gjort IVF med en blastocyst 5 dagars odling?

ÄP var den 21/11 och ET den 26/11. Kan man räkna på sånt? Inte för att det kanske är så lönt eftersom det är tidigt än, med jag vart lite nyfiken :)

/C

Fokus

Jag har så mycket fokus på mig själv dessa dagar att jag tyvärr inte orkat kommentera på andra bloggar på ett tag... jag ber om ursäkt, men jag läser verkligen och hejar och hoppas för er alla. Tyvärr ligger fokus stenhårt här hos mig just nu så det finns ingen extra energi att lägga utanför mina egna förhoppningar.

Dagsstatus är typ oförändrat. Ruvdag 9 idag och ännu inga direkta tecken på att saker gått bra för oss. Läser allas kommentarer och de som inte heller hade symptom men ändå fick sina barn... har bara väldigt svårt att tro att det skulle gälla mig, men försöker verkligen.

Nu har ju rädslan för blod kommit mer och mer för nu börjar det ju dra ihop sig. På fredag testar vi. Inget blod tills dess gör ju att det faktiskt kunde bli ett pluss på fredag. Har ändå väldigt svårt att tro att ett sådant pluss skulle hålla massa månader för oss. Mycket svårt.

Jag har försökt tänka att det kanske går nästa gång istället. Tills dess ska jag tillbaks till min älskade träning, bli skitstark och fokusera på kroppen och på hur bra den nu kan bli utan barn. Låter kanske lite sjukt, men det får vara min tröst för tillfället. Saknar nämligen träningen oerhört.

Kram

...

Hittar ingen bra rubrik så det går utan.

Idag är väl status ganska lugnt. Tror fortfarande inte det fungerat, men det känns ganska lugnt ändå för tillfället. På fredag är testdag och för många i IVF svängen är nog det momentet mest nervöst, men så är det ju inte för oss. Jag önskar mig hellre ett minus än ett missfall om man säger så. Jag försöker tänka på alternativet att det kunde bli ett barn också, men där lyckas jag inte. Svårt att se det som alternativ helt enkelt. Idag är det dag 8 med blastisen. Borde man inte ha några symptom nu? Skulle tro det. Eller så är jag helt immun mot både symptom och fullgångna graviditeter. Jag vet att det är olika det där med symptom. Jag vet att inte alla känner nåt och absolut inte samma som sin granne, men jag skulle ändå tro att jag borde känna nåt om det lyckats. Jag har ju inget att jämföra med, eftersom vi endast misslyckats, men detta som är nu påminner väldigt mycket om alla andra gånger. Inte ett tecken på att det gått vägen. Känner mig bara lite "obekväm" i magen och tyvärr betyder det för mig att livmodern är blodfylld. Så sorgligt. Jag känner liksom igen den känslan och det är nog det jag menade igår när jag skrev att jag vill bli av med det och inte bära runt det i magen mer. Det är liksom bara en obekväm känsla som figurerar där inne. Fortfarande inget i brösten, inget illamående, inga dragningar i magen mer. Inget blod än heller iofs.

Om det nu skiter sig denna gången får vi tyvärr vänta lite med nästa försök. Jag ska på skidresa i mars och tänkte inte tajma den med ytterligare ett missfall. Då blir inte nästa försök förrän april alltså. Lite jobbigt långt fram i tiden. Man hinner verkligen inte särskilt många IVF försök på ett år. Det blir bara ett par stycken tyvärr. Man måste parera in dem i vardagen och med våra missfall så är det väldigt lång löptid om man säger.  Efter återföring måste jag fundera på att inte ha något inbokat 7-10 veckor efter. Det kanske många inte fattar, men detta är verkligen en av de svåraste bitarna. Många säger "Ut och res nu när ni inte har barn, passa på!" Men så funkar det verkligen inte. När det står mellan skaffa barn eller resa så vinner barnskaffandet och då går det inte så lätt att få till resorna längre. Dessutom är det inte så lätt/kul att resa med ett bagage fullt med kanyler och mediciner. Då är det enklast att vara hemma och ta biverkningarna av hormonerna i sin trygga miljö istället. Dessutom är det ju dyrt med barnskaffandet i vårt fall.

Nåväl, tittar kanske in lite senare igen.
Kram

En dag liksom många andra

Dagarna i mitt liv kring denna tiden (åren kring 30) verkar vara fyllda av hopplöshet. Allt känns kört, tyvärr. Måste tom räkna efter vilken ruvardag det är idag, men det är visst ruvardag 7 idag. Känner hur något hände i magen till att börja med, de första två dagarna, men sen är det borta. Tyvärr är det nog så att det blir ett pluss på fredag följt av ett missfall kring jul. Orkar inte ens uttrycka mina känslor kring det. Orkar bara inte. Letar efter något gott tecken jag kan hålla mig fast vid, men hittar inget. Att det skulle spänna eller dra i magen känns ju löjligt att säga. Brösten känns såklart inget alls och inget annat heller för den delen. Känslan att något har dött i min mage kan jag inte ducka för. För er som inte vet hur det känns, kan jag meddela att det är det värsta jag någonsin upplevt. Den känslan är fruktansvärt plågsam. Jag vill just nu bara få ut det som är dött och som vägrat växa. Jag hatar att jag måste bära runt på det på detta viset. Utdragen plåga, verkligen.

Jag har varit på konferens i veckan och sen kom älskade upp och gjorde mig sällskap. Vi har haft mysigt och kramats mycket. Det är verkligen tunga tider nu och det kommer följas av verklig sorg och ett antal jävligt mörka veckor. Jag vet också att ingen kommer förstå vad jag går igenom. Jag vet ju alltför väl hur det känns när hormonerna ska tvingas ner igen och hur då livets mening blir omöjlig att finna. Dit är jag på väg och den vägen har jag gått allt för många gånger.

Ju längre ifrån egna barn vi kommer desto svårare har jag kring adoptionstankarna. Det var liksom jävligt lätt att tänka sig det alternativet när det var så avlägset, men nu känns det mycket svårt att föreställa sig. Konstigt hur det kan bli med känslor kring olika saker från det att de är en tanke till det att de ska bli verklighet. Det förändras på vägen. Lätt att vara kaxig när man inte direkt är berörd.

Om det nu skulle bli det där svaga plusset på fredag är glädjen ändå långt borta. Detta är ju svårt att förklara och jag vet att många som läser skulle tänka att "det visst inte är kört, tänk inte så" osv. Men... min känsla kvarstår. Det blir inget denna gången heller. Vi har fortfarande en lång resa kvar.

Trots att den träningen jag började med innan detta IVF försök har varit på paus (den typen av träning lämpar sig inte för ruvardagar) så tänkte jag strunta i det nu. Jag ska börja träna denna veckan och så hoppas jag att det kanske kan sätta fart på förloppet så det kan gå rimligt snabbt. Vill som sagt bara få ut det nu. Eftersom jag ändå inte tror på detta längre vill jag bara återgå till min vardag så snabbt som möjligt. Hoppas jag kan orka med ännu en gång...


/C