Testdag är inte på fredag utan lördag och nu har jag bestämt att inte tjuvtesta på fredag utan hålla mig till lördag. Att testa på fredag skulle ju kunna innebära en jävligt tung dag på jobbet och det har jag helt enkelt inte tid med. Får ta sorgen till helgen istället. Någon som vill byta liv med mig kanske? Låter som en kul närmaste framtid?
Utöver att jag bestämt detta så har jag sån jävla mensvärk idag. Jag har ont i nedre delen av ryggen och jag bara väntar på blodet. I min vanliga cykel så ska jag alltså ha mens imorgon och det känns sannerligen som att det är på gång, tyvärr. Lite därför väntar jag med att testa också. Jag får ju ge mensen en chans att komma innan jag ska föregå den med ett test. Så himla psykiskt besvärligt med menssymptom just nu. Det är ju inte så att man har det toppen utan dem heller precis, men jag behövde liksom inte fler tankar i huvudet om man säger. Ja ni fattar, det är jätte jobbigt just nu. Försöker höra allas peppande röster så jag ska orka dagen, men just nu kämpar jag verkligen med vardagen...
/C
Jag har funderat lite på det här med symptom… du skriver att du inte känner något hur mycket du än känner efter. Jag tror generellt sett inte någon kan förvänta sig att känna något innan BIM. Den som inte vet om att hon är gravid, tror jag inte märker av något förrän efter att hon testat. Och även då kan det ta ett par dagar innan det märks. Jag vet inte hur det känns eller ska kännas med IVF, hur man räknar BIM osv. och jag vill inte på något vis förringa dom som känner saker och ting, men jag tror faktiskt inte att det är någon skillnad. Det är för att man vet att man ska känna efter och naturligtvis tolkar allt. Blir man spontangravid och inte vet om att man är gravid, letar man inte tecken och känner heller inga symptom, förrän efter att man testat.
SvaraRaderaJag har varit gravid 2 ggr, den ena ggn resulterade då i missfall i vecka 9-10, ganska sent så jag hann ändå reflektera och känna lite. Första gången var jag inte beredd på att det skulle ta, det var första försöket och trodde inte det skulle lyckas och väntade därför på mensen. Vid beräknad dag hade jag dessutom mensvärk, som vanligt och därför väntade jag mig bara blod varje gång jag gick på toa. Men inget kom… tillslut- två tre dagar efter BIM fick jag ju testa ändå, jag som är så regelbunden, detta var ovanligt. Så min förvåning var rätt stor att jag var gravid. Senare när jag läste på nätet visade det sig att molvärk var ett av det vanligaste symptomet tidigt i graviditeten (så det kanske är det du känner?? Hoppas hoppas…) Därefter hade jag inte så mycket symptom förutom att jag inte kunde dricka kaffe, det smakade vedervärdig och surt och jag kunde knappt känna lukten av det. Lite trött var jag, men eftersom jag var inne i en intensiv jobbperiod, funderade jag inte så mycket på det, trötthet tillhör även jobbet. Molvärk, lite ont i ljumskarna till och från- inget illamående, inga känningar i brösten…
Andra ggn var jag mycket tveksam till att jag blivit gravid, det var ju också ”första försöket”. Kände ingenting och jag var ju ändå mer medveten denna gång och som du, tolkade och kände efter. Kände ingenting. Försökte tvinga fram molvärken (hehe) men nej. Så jag var ganska säker på att det inte gått vägen. Testade mig på BIM morgonen, egentligen bara för att vi skulle på AW på kvällen och jag ville inte sitta där och vara osäker, om blodet inte behagade komma under dagen. Så att det var positivt var också en stor överraskning. Förväntade mig molvärk- men knappt någonting under veckorna som kom. Lite drag i ljumskarna. Inget illamående, inget i brösten. Kaffet smakade inte rävgift denna gång, även om jag i typ tre månader inte kände nåt direkt sug efter det. Det enda jag kände var trötthet. Nu var jag hemma en period och jag sov flera timmar på dagarna, vilket är väldigt ovanligt för att vara jag. Jag hade egentligen mindre symptom andra ggn, om man nu kan snacka om symptom, men det gick vägen ändå (so far, so good i alla fall…)
Så det där med symptom eller inte- det ska du inte fundera så mycket över. Alla upplever helt olika och det kan vara olika från gång till gång också. Jag har vänner som haft världens bästa graviditet ena gången och mardrömmen nästa, så det finns inget ”rätt eller fel” här.
Det kanske är mensvärk du känner, men det kan lika gärna vara molvärken som satt igång- den som förbereder livmodern på att växa. Jag håller tummarna för att det är det sista och att det blir ett plus på lördag. Är det mensvärk du känner vet du säkert ganska snart om det lyckats eller ej utan att testa. Förstår att det är mycket som far genom ditt huvud nu och att det är svårt att koncentrera sig på något vettigt. Det är ju tyvärr bara att genomlida, det finns inget man kan göra. Hoppas nu bara tiden går fort så du får ett svar. Väntan är ju värst, även om det naturligtvis finns ett hopp i att inte veta ;-)
Kramar från Anna i gbg….
Tack! Ditt inlägg lägger jag som ett bokmärke för nu och i framtiden när jag undrar över alla mina ickesymptom. Jag tror som du säger att det är IVF som spökar. Man vet att man försökt, jag såg blastisen där i livmodern, och nu vill jag bara känna av det så jag kan slappna av lite. Det finns mycket som är skit med IVF, men alla dessa tolkningar gör en ju galen. Många bloggar ju om ruvardagarna och när man kollar verkar det som att alla känner en faslig massa. Dock är det nog individuellt. Min uppfattning av vad jag känner kan ju skilja sig från någon annans. Jag har ju heller inte känt mig särskilt påverkad av medicinerna eller hormonerna.
SvaraRaderaJag är i alla fall glad att det är testdag på lördag. Jag vet iofs att ett pluss kommer göra mig sjukt nervös, men det blir ju inget barn någonsin om det inte föregås av ett pluss så jag får ta ett krafttag om nerverna :)Dessutom har ju vi kommit överens om att det SKA bli ett barn nån gång i alla fall!
Hoppas du har det bra! Är det tungt eller är det ok? Inga mycket foglossningar eller så? Vet du förresten kön? :) Fan, jag e nyfiken och kan inte låta bli att fråga... Skit i att svara om du inte vill, hehe, jag fattar att du kanske inte vill berätta allt om allt :) helt ok.
Tack för dina underbara inlägg!!!
Kram och fan va kul att ni ska bli familj!!!!!
Haha… det är klart att du får fråga… vi vet att det blir en tjej :-) Och varje gång jag säger det eller skriver det tänker jag; Tänk om det kommer ut en pojk nu- hihi… dom kan ju inte säga till 100 % och det journalförs inte heller, men hon var ganska säker när vi gjorde rutinultraljudet så vi kör på det ;-)
RaderaJag har mått oförskämt bra- som sagt knappt några symptom och heller inga krämpor direkt. Jag har mått och levt precis som vanligt, ibland knappt ens tänkt på att jag varit gravid. Nu har det dock kommit till ett stadie då det inte går att ”leva normalt” längre för mig. Det är tungt, eller mer otympligt ska jag säga… man kan inte gå fort eller långt förrän kroppen säger ifrån. Andfådd för minsta och det är svårt att böja sig och man orkar inte göra nånting som man är van vid- allt tar mycket längre tid och det är fruktansvärt frustrerande, när man inte är van att vara så begränsad och att inte orka med. Det kom så plötsligt på nåt sätt. Tack och lov har jag varit förskonad från foglossningar hittills och jag har fram tills nu sovit bra. Senaste dagarna har dock varit lite hackiga men jag vet inte om det har med graviditeten att göra. Nästäppa har jag, vilket inte jag lider mest av utan min sambo som får lyssna till mina snarkningar på natten- haha… nä jag ska verkligen inte klaga, speciellt inte när man läser och hör om hur folk kan ha det.
Hon är väldigt livlig därinne och det kan ibland upplevas lite jobbigt, det finns ingen direkt rytm som alla pratar om utan det känns som det är lite dygnet runt, men när det trycker och knökas som värst, påminner jag mig om att det är bra och att det är värre när det är lugnt, för då blir jag så nervös så jag inte vet vart jag ska ta vägen. Jag har ju fortfarande lite svårt att tro att det kommer gå hela vägen, det hänger hela tiden ett litet mörkt moln av oro för att hon ska dö i magen- ja du förstår ju om någon hur man kan oroa sig och förespegla sig vad som kan hända. Det tar inte slut bara för att man går 12 veckor… eller 18… eller 30… jag försöker att njuta och det är klart att jag planerar lite, men jag vågar inte köpa saker eller inreda nåt rum än osv. Tänker att det inte är nödvändig heller, det kommer ju ta ett tag innan hon behöver det där rummet ändå… kan inte tänka mig nåt värre än att komma hem tomhänt och ha ett rum fullt av saker som man måste packa ner eller stå och titta på mitt i sorgen. Nu står allt vi fått bara under trappan i hallen hemma och packas inte upp förrän hon är här… tänker jag… sen kan folk säkert tycka att man överdriver och att det inte är nån fara och att oddsen för det är så liten osv osv men det händer dock och jag vill för egen del bara gardera mig inför det… så var beredd på att du kommer oroa dig konstant i nio månader efter det där pluset på lördag- hehehe… ;-)
Anna i gbg…
Vad härligt med en tjej :) Vilket som skulle såklart vara underbart, men bara så roligt att veta! En del vill ju bli överraskade, men det är ju så himla många överraskningar ändå så jag skulle nog vilja veta jag med :)
RaderaSå himla great att du mått så bra också. Det är verkligen inte alla förunnat. En kollega till mig satt i rullstol nästan hela graviditeten pga foglossningar from hell.'
Förstår din oro med allt blod och elände. Shit vad jag inte skulle kunna slappna av. Jag hade varit asjobbig med all oro. Det är så svårt att släppa om man sett en del av det själv. Man blir nog lite knäpp av alla dessa bloggar och hemskheter man läser. Visst är det bra att vara upplyst och så, men det är ju inte helt lätt att skärma sig heller vilket man nog borde försöka om det nu gick... ibland förösker jag att inte läsa så mycket bloggar just bara för att jag inte ska gå upp så i varv... jag som en gammal klocka blir lätt uppdragen och tickar lite extra, hehe.
Hoppas ni får en fin och trevlig helg och att du känner lugnet växa inombords istället för oro. Fattar svårigheten med det men ändå. Önskar alla ett lugnare inombords än vad jag själv lyckas med.
Kram!