Ett litet ps. som är ganska töntigt på vissa vis. Ni kommer fatta.
Älskades kusin med fru fick missfall nyligen. Det kom som en chock för dom och jag förstår att de drabbades av den där svarta grundlösa sorgen. Jag vet hur de känner. De har inte fått missfall förr utan detta är deras första och förhoppningsvis enda kontakt med eländet. Hon bloggar, fast om helt andra saken än barnfrågan. I hennes blogg berättar hon nu om missfallet även om bloggen inte alls är en barnlöshets blogg. Hon har nog ganska många läsare och hon får därför mängder med stöd, kort, presenter mm. skickat till sig. Folk stöttar och peppar och alla i hennes närhet sluter upp kring dom. Vänner, familj och folk hon inte känner. På alla håll liksom. Detta får man ju bara om man är öppen och inte om man gjort som vi gjort...
Kan inte hjälpa att jag då funderar på hur det kunde varit för mig/oss. Eftersom vi inte varit öppna med vårt så har vi ju heller inte till närmelse det stödet från människor som känner oss. Jag har däremot jätte fint stöd på bloggen från massor med människor, men alla de där i ens närmsta krets saknas ibland. Vänner som jag kan ta en fika med osv. De där som vet hur jag funkar, tänker och hur jag behöver bli bemött. Ibland också de som förstår NÄR jag vill bli bemött och prata om barnlösheten. Sen är det ju en och annan jag inte känner sen innan som verkligen funnits där via bloggen på ett sätt som inte ens mina närmsta vänner skulle fixat så det är lite både ock. En del i ens närmsta krets har jag säkert saknat, men jag har också vunnit så otroligt via bloggen! När jag nu läser hennes (älskades kusins frus) blogg och om alla de som sluter upp kring dom så funderar jag på om vi gjort rätt eller fel att vara så slutna. Jag har ju inte litat på alla i min närmsta krets och att de skulle hantera det bra och därför låtit bli att ta det med dom. Istället har det visat sig att nya vänner via bloggen har tillkommit i mitt liv och som jag känner sån otrolig tacksamhet till. Det har varit helt otroligt! Ni vet vilka ni är :)
Nu till det töntiga. Kan det vara så att jag blir lite avundsjuk när jag möter någon som får sånt stöd som älskades kusin från sina närmsta? Vårt stöd är ju nästan obefintligt i jämförelse. Visst, det har ju varit vårt val, men det verkar fint för de som vågar berätta. De får liksom något vi aldrig får...
/Lite avundsjuk kanske...
Det är inte töntigt att tänka och känna som du... vi var också väldigt restriktiva med att berätta om missfallet- jag ville helt enkelt inte ha medlidande folk eller prata om det. Framförallt ville jag inte att folk skulle spekulera framöver om jag var gravid eller ej, när dom nu visste att vi försökte. Så fort man inte dricker alkohol eller om man gör nåt annat som inte tillhör "mallen" så undrar folk och tror en massa. Bättre att folk inte vet... du sitter ju i en lite annorlunda sits, som ofrivilligt barnlös och med flera missfall bakom dig. Klart att man vill ha nån att prata med ibland eller att folk omkring en ska förstå så man slipper förklara eller komma med påhittade vita lögner osv.
SvaraRaderaOm detta försöket lyckas (eller nästkommande) så kanske det är lättare att berätta bakgrunden också? När det går bra, kan det ju vara lättare att prata om sina misslyckanden, för då har man ju ett lyckligt slut på eländet- kan vara lättare för folk att hantera också....? Då kanske du kan få lite av folks förståelse och "medlidande" i efterhand? Men kanske mest glädje för att det gått bra för er tillslut...
Det är svårt- man vill ju ha kakan och äta den... det är lätt att tänka, jösses vad medlidande hon får av ett missfall- jag har haft 5 (!!) Känn på den! Ge mig 5 ggr det stödet och peppen som hon får...samtidigt som man naturligtvis lider med henne, för du om nån vet ju vad hon går igenom. Det blir ju inte mindre smärtsamt för att det är första missfallet. Det är lite modigt att gå ut med det så öppet, trots att det är så vanligt, så det inte borde vara svårt att prata om det. Men för mig är det så himla privat, så jag personligen vill inte prata hur som helst med vem som helst om mitt. Det är ju så olika från person till person. Jag hade nog inte sagt något i föräldragruppen jag går i nu om det inte hade varit två par innan som hade berättat öppet om att dom drabbats. Det är ju lättare att prata med likasinnade ;-)
Oj vad jag alltid ska ordbajsa och sitta och resonera i din blogg- hahaha... kort sagt, det jag vill säga var; Det är inte töntigt att känna som du gör, det kan nog kännas lite snopet, man är blåst på konfekten liksom... men du måste känna att det känns rätt för dig och jag tror ni har gjort rätt! :-)
Kram
Anna i gbg...
Det är ju just så! Min största mardröm är lite OM jag hade berättat första gången vi fick missfall, hur många hade då gått och spanat på min mage sen dess? Det hade jag inte orkat med helt enkelt. Eller hur många hade pratat med sin respektive om oss och undrat hur det egentligen går... Hade bara inte pallat! Bara vetskapen hade gjort mig lite arg. Nä, det är ändå bättre såhär för oss och det är det val som är mer naturligt för mig eftersom jag inte är så att jag vill delge alla allt. Har däremot funderat hur det skulle bli när vi sen lyckas och har då tänkt vara öppen. Då är ju allas blickar kring magen över och det hade varit ok igen. Då kan jag nog berätta, men tills dess kör vi på utan alla med oss.
RaderaMen man är väl bara människa och avundas lite. Börjar jämföra hennes sorg med vår osv. Den är ju inte den snyggaste sidan hos en, det kan jag ju medge. Kanske mänskligt, men inte så klädsamt. Man är ju sig själv närmst och därför upplever man ju sitt eget som det enda verkliga i vissa lägen. Rätt o slätt så blev jag nog bara lite avis när hon fick så mycket kort och brev från alla vänner och släktingar. Själv försöker man hålla uppe sin fasad och det går väl ok, men man vill ju ändå blotta sina känslor lite grand. Så himla bra med bloggen! Här kan jag verkligen ventilera och får sånt sjukt skönt stöd!
Kram!
/C
Jag tror det handlar väldigt mycket om hur man är som person i vanliga fall. Du följer samma beteendemönster oavsett situationen. Jag är väldigt öppen om mitt privata liv med både kollegor och vänner för att jag "bubblar" över när jag är glad och då måste jag även kunna prata om när jag är ledsen. Jag hade inte kunnat dölja det. Så mina närmsta kollegor och alla vänner vet om våra problem med att få barn, när jag varit på behandlingar och hur det gått. Jag upplever det själv som extremet jobbigt om jag ser en vän/kollega som verkar mycket ledsen men som inte själv "släpper in" och berättar varför samtidigt som jag av respekt inte frågar. Fast ibland så är det också väldigt kluvet - är man ledsen vill man ju ibland faktiskt få frågan om hur man mår.
SvaraRaderaEftersom jag varit så öppen har jag även fått reda på 5 st (!) andra kollegor på jobb som gjort IVF. Så det potentiella stödet du kan få är stort. Det måste bara vara någon som är först med att berätta. En kollega som jag berättade först för att vi äntligen lyckats delade samma hemlighet med mig och att hon var 4 veckor längre gången. När hon fick ett sent missfall var hon väldigt öppen om det trots att större delen av avdelningen inte ens hunnit få reda på att hon var gravid. För henne (liksom mig) var det enda sättet att få vardagen att fungera. Det är då ok att fråga hur någon mår, ge en kram eller komma med någon liten uppiggande present eller bjuda på lunch för att komma bort lite. En lite ventil i allt det svarta.
Håller en stor tumme för ert kommande VUL. Vi fick faktiskt se ett hjärta - v6+5 tror jag det var.
/ANDREA
Ja precis, det är ju lite så att det speglar ens personlighet. Sen att det finns fördelar och nackdelar med öppenhet, det är ju då val man gör. Jag är ju inte så öppen med saker så det är på något sätt lättare och mer naturligt för min del att hantera utan att alla vet allt. Tror iofs precis som du säger, man kan få oanat stöd och det är nog det jag ser på mannens kusins frus blogg!
RaderaNär vi gör VUL på fredag är det bara vecka 5+4 så jag hoppas inget. Det är nog för tidigt ändå, men jag vill ändå bara se och få en uppfattning hur det går.
Tack Andrea, och ha det fint!
/C
Följer din resa, och håller tummarna!! Jag tycker inte att din reaktion låter den minsta konstig. Jag tror till och med att jag personligen hade känt (missförstå mig rätt) en viss tillfredställelse i att det inte är "bara jag" som får gå igenom helvetet. Givetvis önskar jag ingen missfall, samtidigt som det kan kännas bekräftande att se att man inte är det svarta fåret som Gud glömde, utan det kan hända vem som helst... Ta hand om er!
SvaraRadera//Annah
Tack för du hoppas :) Detsamma gäller här såklart. Hoppas ni snart får igång IVF och att utredandet blir fulländat.
SvaraRaderaDet är ju lite som du säger, men när jag känner mig som elakast i hela världen får man väl bara påminna sig om att man bara är människa... Man blir liksom lite stött och börjar jämföra sorg och sorg vilket är svårt och kanske också lite knäppt.
Ta hand om er och lycka till nu!
/C