I lördags var det testdag. Jag tog ett digitalt test som visade positivt och att vi vart 2-3 veckor gravida. Det stämmer ju bra med tiden och allt.
Ett minus hade betytt en lugn och skön jul, massor med träning men en hel del tårar pga det misslyckade försöket såklart.
Ett pluss betydde en massa annat. En del glädje såklart, men också följt av en nattsvart söndag. Tårarna slutade inte rinna och jag är bara säker på att det har dött där inne. Att det redan är kört. Jag känner fortfarande inte ett jävla symptom. Inte ont i bröst, trött, känningar i livmodern, inget! Jag bara väntar på blodet och det är sannerligen tortyr. Älskade mådde nog också väldigt dåligt igår och jag märker på honom att han är jätte rädd inför detta försöket.
Problemet om vi får ett missfall nu när vi gjort IVF är lite annorlunda än när vi försökt hemma. Givetvis är ju detta väldigt dyrt, men det är inte bara det. Än så länge har vi någonstans hoppats att vi haft otur eller att det varit äggledaren som trasslat till embryot för oss. Nu, efter IVF, skulle inte otur eller äggledaren längre vara vårt problem. Istället kan vi med detta försöket säga att vi nu vet att mina ägg och älskades spermier är fina och delar sig exemplariskt. Allt ser ju så jävla bra ut! Om det nu inte går denna gången är det alltså ändå något annat som är fel. Något (förmodligen i min kropp) som jag måste leva med och kanske aldrig veta.
Planen nu är att jag har skrivit till kliniken att vi vill göra ett VUL typ nu! Så tidigt som möjligt. Det gör inget om det är för tidigt att se ett hjärta. Jag vill bara veta om det ens är format som ett foster eller om det bara är en blodklump. Jag vill bara veta om det finns en chans i detta läget och om det är lönt att medicinera. Är det inte det vill jag bara få missfallet så snart som möjligt så jag kan återhämta mig snabbt.
Jag och älskade ska fira jul hos hans föräldrar i år. Jag är livrädd för detta eftersom hans brorsbarn kommer vara där. Hon hade samma födseldag (+-några dagar) som vi skulle haft om vi fick behålla vårt första försök. Jag vet inte om jag pallar små barn just de dagarna jag blöder. I så fall tar jag nog en jul på egen hand hemma så får älskade ses med sin släkt.
Som ni förstår. Ett minus i lördags hade genererat mindre oro än ett pluss på många sätt. Dock hade det däremot aldrig blivit ett barn på det viset så jag bara måste ta detta.
Kram
Grattis till plusset!! Låter otroligt jobbigt att vara så inställd på ett missfall att ni inte vågar glädjas. Jag hoppas verkligen att ni får en lycklig gravid jul och inget annat. Chansen att det går väl måste ju vara större nu när allt sett bra ut hittills. Hoppas och håller tummarna!!! Kramar!
SvaraRaderaTack för tummarna! Vi är så glada för stödet vi får och det är väl egentligen det enda som gör att man orkar dessa tider...
RaderaVi hoppas på ett tidigt vul så får vi besked i alla fall. Knappast att oron försvinner då, men det hade inneburit ett stort delmål för oss eftersom vi aldrig sett ett foster som ser ut som det ska.
Kram
Jag förstår så väl dina tankar. Jag har varit i precis samma sits, där ännu ett misslyckande skulle betyda ännu mer än förut. Om ivf-försöket också misslyckades så skulle vi stå där med ännu fler frågor och problem.
SvaraRaderaDet enda rådet jag har att ge är att andas och försöka ta en dag i taget. Vi gjorde ett vul runt v 7+, före det kan man inte ngt hjärta eller så och det hade nog inte satt stopp för min oro.
Jag tycker verkligen att ni ska kräva att de tar hand om er ordentligt och att de tar er oro på allvar. Det är inte bara oro, det är så mycket mer.
Jag ska hålla mina tummar och jag hoppas att det går vägen denna gång.
Vad skönt att du förstår känslan och att jag inte är helt ensam eller galen ;) Kände mig lite dum när jag skrev inlägget och vill ju ändå säga att vi är glada för plusset som sådant, men precis som du säger... det innebär så mycket svårt också. Vill ju inte vara nonchalant och inte glad för ett pluss, men det är svårt att förklara hur vi känner efter så många missfall. Jag är nästan mer rädd för framtiden nu än glad för plusset liksom. Vi måste få ett pluss om vi ska få barn överhuvudtaget, jag fattar ju det, men det är så jobbigt att ta dessa veckor.
RaderaJag hoppas vi hinner få ett VUL innan jul och innan kliniken stänger för julen... jag vill bara veta så jag får möta sorgen eller sätta den på vänt.
Tack för din kommentar! Det hjälper att det finns människor som förstår. Tyvärr också eftersom jag inte önskar någon annan detta vi nu går igenom... Tack!
Kram
Yeah... jag gör en liten segerdans för pluset ;-) Och sen säger jag att jag mycket väl, efter alla dina inlägg, förstår din oro nu. Visst hade det varit mycket lättare med ett minus- du hade kunnat släppa oron, gräva ner dig ett par dagar i sorgen, besvikelsen och ilskan, men sen kommit upp igen och tagit nya tag... pluset innebär att oron finns kvar, nya mål ska tas innan du kan pusta ut. Det är klart att ett minus hade inneburit att livet hade sett ut som förr, inget hade förändrats, nu har du ingen aning. Ovisshet och som sagt, den förhatliga oron och ångesten över vad som sker härnäst...
SvaraRaderaAng. symptom- du skulle lägga min kommentar som bokmärke!! hehe... Glöm symptomen.. det kommer, eller inte... fokusera på dagen, jobbet, huset- ja vad som helst som får tiden att gå och dina tankar på annat. Vet att det är lättare sagt än gjort, men tyvärr- din lott i livet är inte den enkla vägen, du ska bara gå igenom denna skiten för att nå ditt mål. Som du säger själv- inget plus, inget barn... och jag tänker iallafall tro att detta plus är starkare än alla din andra plus tillsammans tills motsatsen bevisats ;-)
Jag var själv sjukt orolig första tiden efter pluset (efter operationen) och synade pappret på blod varje dag (det gör jag faktiskt fortfarande...). Inga symptom osv. fast det oroade mig inte jättemycket.... jag begärde ett VUL för att få veta och det fick jag i v 7 eller 8, trots att jag inte är IVF:are eller skulle kunna förvänta mig att det gått fel, men min BM fattade grejen och hittade på nåt fint som gjorde att jag fick göra det där... och då fanns ett hjärta och man kunde se att det fanns antydningar till armar och ben även om det mest var två blobbar- kropp och huvud. Jag kunde inte ta till mig att det var ett barn därinne, det enda jag kunde tänka var bara det där tickande hjärtat... så du ska absolut göra ett tidigt VUL- sen vet jag inte om dom låter dig göra det innan vecka 6-7 för jag tror inte man ser så mycket innan dess och har det inget hjärta som tickar, så kan dom nog inte säga åt vilket håll det kommer gå ändå... men kolla med dom!! Hoppas dom svarar snabbt!
Jag håller alla tummarna för dig nu, jag har tänkt på dig hela helgen och vart inne för att kolla om du uppdaterat- så det är antagligen jag som drivit upp din statistik på besök i lördags- haha... Jag hoppas att du snart får ett besked från kliniken och att du får göra ett VUL och att allt ska gå bra så du åtminstone får en andningspaus- jag förstår att du är inne i ett trångt hörn och knappt kan andas nu, att det känns som det trycks ihop från alla håll och att du inte vet vart du ska ta vägen och bara önskar att det kunde ta slut så du får lite sinnesfrid. Det går inte att se framåt och planera "lyckan" just nu, men du ska se, snart kommer du få det! Jag är helst säker på att det kommer gå galant den här gången!!
Ha en skön dag nu, så gott det går och ta hand om dig på alla sätt :-)
Anna i gbg....
Egentligen är det ju helt tokigt. Hjärnan säger liksom en sak men jag gör en annan.... det där med att släppa oron går alltså inte så bra kan man ju säga... eh, nä liksom... hehe.
RaderaJag mådde verkligen jätte dåligt igår och fick tom känslan av att "NU dog det". Det är helt omöjligt att kontrollera känner jag. Jag började gråta och var istället i stort sett otröstlig. Vet inte hur jag kände att det var den minuten det hände, den dog, men det var jävligt obehagligt.
Idag känns det faktiskt lite bättre igen, men det är verkligen varannan dag syndrom det här. Känner ju såklart ännu inget, men har i alla fall inte känslan att den just denna minut dog... alltid nåt för den känslan var helt för jävlig.
På kliniken tyckte de vi skulle göra ett VUL innan jul, deras sista öppetdag. Annars måste jag vänta till vecka typ 10 och det känns helt ogörligt i detta skede. De har nämligen julstängt ett tag... Iofs kommer det (vuldag nästa fredag) vara en vecka för tidigt att se ett hjärta, men de kan se om det för den tiden ser normalt ut. Annars vet jag inte hur det ska gå att fira jul. Kanske kan det vara ett delmål som jag kan hantera och därefter tar vi delmål hjärtslag :) Just nu försöker jag tänka på delmål. Än så länge är en blodfri dag en bra dag och ett delmål i sig :)
Fan vad du gör mig stark! Tack för ditt inlägg... vet inte hur jag ska tacka dig för allt detta!
Hoppas ni har det jätte fint! Försöker verkligen tänka på dina icksymptom som du skrev om. Kanske tycker våra överfertila kroppar bara att det är så självklart att det liksom inte är något att ha ont över ;) Hoppas det är så!
Kram och ha en fin vecka!
Grattis till plusset!
SvaraRaderaJag kände inte heller något direkt när jag var gravid. Det kommer ska du se. :)
Vet att det är svårt, men försök att njuta istället för att oroa dig. Inget blir bättre av det.
Kram
Tack! Jag ska minnas det du säger och hoppas det gäller mig med. Fan vad glad jag blir för alla som skriver och ger hopp!!!! Ovärderligt!
SvaraRaderaKram