Dagarna i mitt liv kring denna tiden (åren kring 30) verkar vara fyllda av hopplöshet. Allt känns kört, tyvärr. Måste tom räkna efter vilken ruvardag det är idag, men det är visst ruvardag 7 idag. Känner hur något hände i magen till att börja med, de första två dagarna, men sen är det borta. Tyvärr är det nog så att det blir ett pluss på fredag följt av ett missfall kring jul. Orkar inte ens uttrycka mina känslor kring det. Orkar bara inte. Letar efter något gott tecken jag kan hålla mig fast vid, men hittar inget. Att det skulle spänna eller dra i magen känns ju löjligt att säga. Brösten känns såklart inget alls och inget annat heller för den delen. Känslan att något har dött i min mage kan jag inte ducka för. För er som inte vet hur det känns, kan jag meddela att det är det värsta jag någonsin upplevt. Den känslan är fruktansvärt plågsam. Jag vill just nu bara få ut det som är dött och som vägrat växa. Jag hatar att jag måste bära runt på det på detta viset. Utdragen plåga, verkligen.
Jag har varit på konferens i veckan och sen kom älskade upp och gjorde mig sällskap. Vi har haft mysigt och kramats mycket. Det är verkligen tunga tider nu och det kommer följas av verklig sorg och ett antal jävligt mörka veckor. Jag vet också att ingen kommer förstå vad jag går igenom. Jag vet ju alltför väl hur det känns när hormonerna ska tvingas ner igen och hur då livets mening blir omöjlig att finna. Dit är jag på väg och den vägen har jag gått allt för många gånger.
Ju längre ifrån egna barn vi kommer desto svårare har jag kring adoptionstankarna. Det var liksom jävligt lätt att tänka sig det alternativet när det var så avlägset, men nu känns det mycket svårt att föreställa sig. Konstigt hur det kan bli med känslor kring olika saker från det att de är en tanke till det att de ska bli verklighet. Det förändras på vägen. Lätt att vara kaxig när man inte direkt är berörd.
Om det nu skulle bli det där svaga plusset på fredag är glädjen ändå långt borta. Detta är ju svårt att förklara och jag vet att många som läser skulle tänka att "det visst inte är kört, tänk inte så" osv. Men... min känsla kvarstår. Det blir inget denna gången heller. Vi har fortfarande en lång resa kvar.
Trots att den träningen jag började med innan detta IVF försök har varit på paus (den typen av träning lämpar sig inte för ruvardagar) så tänkte jag strunta i det nu. Jag ska börja träna denna veckan och så hoppas jag att det kanske kan sätta fart på förloppet så det kan gå rimligt snabbt. Vill som sagt bara få ut det nu. Eftersom jag ändå inte tror på detta längre vill jag bara återgå till min vardag så snabbt som möjligt. Hoppas jag kan orka med ännu en gång...
/C
Ja jag ville skriva exakt så som du skrev att folk skulle reagera!! Skrika det!!! Du kan ju inte ge upp innan du ens vet..? Vad är det för mening att göra dessa försök om du ger upp innan du ens fått ett resultat? Visst kan det gå åt pipan, det får man ha i beräkning när man dealar med oddsen, men om du tror att du ska misslyckas och få missfall, utgår ifrån det och agerar som om det ska hända, är det ju inte nån idé ens att försöka... men det tror du ju inte egentligen, för i såfall hade du inte gjort denna resa, du vill ju tro och hoppas och det ska du. Du ska göra alla försök du kan innan du ger upp. Du ska säga att jag har gjort allt och jag har hoppats varje gång innan du ger upp. Du ska inte behöva känna efteråt att du ångrar dig för att du inte tog alla chanser...
SvaraRaderaSå snälla snälla tänk inga negativa tankar än, ge det en chans, ge dig själv ett hopp. Även om det alltid ligger i bakhuvudet att det kan misslyckas så vänta med att ta ut det till fredag... eller den dagen det går åt pipsvängen. Det gör så ont i mig att du lider och plågas kanske helt i onödan även om jag förstår att känslan finns och dyker upp i mörka lägen. Men nu ska du tänka ljust och positivt! Det är er tur nu- du måste mana fram den känslan :-)
Jag håller fortfarande alla tummar och tror på detta, jag gör det åt dig tills du är tillbaks på rätt sida igen ;-)
Ta hand om dig!!!
Kram!!
Anna i gbg....
Tack... jag vet... jag borde ge mig själv hopp, men idag är det mörkt både ute och inne. Det är bara så svårt att känna något när jag endast känner igen situationen från tidigare försök. 5 missfall gör liksom en bananas i huvudet och där är jag nu. Bananas i huvudet helt enkelt.
RaderaJag är bara så frustrerad över att det redan känns dåligt, men sen är det ändå så att jag tror på IVF för vår del. Jag tror bara vi måste ge det fler än detta försöket tyvärr. Jag kände mig faktiskt ganska hoppfull inför försöket, men efter ett par dagar bara försvann det ur mig. Nu är jag bara som en liten trasa med en bitter färgning i kanten...
Idag har jag kämpat som fan att få lite hopp igen och kanske kan jag hålla ut till på fredag. Det dumma är att även om det är ett pluss den dagen så kommer jag tro det blir ett missfall till tids nog. Det bara känns som min kropp är helt onormal och bara stöter bort foster istället för att göra rätt. Jag bara känner så jävla fel det är i magen...
Jag har nog blivit jävligt påverkad av alla dessa blodöverraskningar att jag knappt kan se förbi dem alls längre.
MEN, din omskakning emottages och jag ska lyfta hakan igen! Se uppåt och framåt. Blir nog träning ändå, men det är inte längre av samma dramatiska anledning som tidigare inlägg (tidigare anledning= sätta igång missfallet). Mår nog bara bättre om jag får röra på mig i alla fall och så tar jag det lite lugnt med de tyngsta lyften..
Tack Anna! Jag ska försöka se någon liten gnista hopp tills imorgon :)
Kram och tack för din kommentar!
Det är klart att man har mörka dagar och det är klart att du ska får uttrycka dom- det är ju därför du har din blogg :-) För att få ventilera och ge utlopp och skriva av dig allt det där svarta som hänger över dig och som kommer att komma tillbaka...antagligen... för som du skriver, blir det ett plus på fredag så kommer oron och maktlösheten och tvivlet att återkomma. Det är mänskligt, det är så vi fungerar. Men jag hoppas bara att du kommer ur det svarta och kan känna glädje och tillförsikt och hopp igen och även om det nu skulle bli minus på fredag eller att det blir ett missfall igen att du inte ger upp, utan kanske iallafall vågar testa en gång till- du har ju fått så många fina ägg, det skulle väl vara själva den om inte nåt av dom blir en fin liten bäbis!
RaderaDet är lätt att sitta på andra sidan datorskärmen och peppa och säga att det ordnar sig och ge inte upp och kom igen- kämpa! Men det är en helt annan sak att sitta där mitt i. Man tappar sugen, men den kommer igen. Som jag "känner" dig genom bloggen verkar du ha så mycket styrka och hopp- du har trots allt genomlidit mycket och fortsatt där andra skulle gett upp för längesen. Det är modigt också- jag tror inte jag hade vågat helt enkelt, av olika anledningar. Så visst har du rätt att tvivla och känna missmod, men du kommer igen- eller hur?? ;-)
Hoppas det känns mycket bättre imorgon! Just nu skulle jag vilja ge dig en riktig kram och inte bara en virtuellt, men jag hoppas att din man ger dig den istället och att du känner tröst och trygghet hos honom!
Anna i gbg...
Anna... jag gillar ditt pepp och jag tar det just så... som pepp :)
RaderaIbland (men väldigt sällsynt) stöter man på människor som pratar samma språk som en själv. I min mening pratar vi just samma språk, och jag är ganska säker på att du vet vad jag menar nu ;)
När jag läser dina inlägg läser jag de alltid med en stämning som får mig att må bra och jag förstår dig precis! Visst ska jag gnälla och ha mig på bloggen, och det gör jag ju också, men jag gillar dina inlägg och jag finner en hel massa styrka i de!
Någonstans förbereder jag mig nog på att mina försök på barnfronten kan bli många och jag måste vara beredd på att kämpa länge. Efter besök i det mörka och efter att sorgen lagt sig kommer jag igen. Helt säkert. Det ska bli barn av detta helt enkelt. Inget i frysen ska till spillo och jag kan tänka mig hela processen från början igen också. Däremellan kommer jag sörja och vara öppen med det på bloggen. Dina inlägg hjälper mig jätte mycket och jag mår väldigt bra av ditt peppande! Bara så du vet, jag läser de alltid på "rätt" sätt.
Dagens status, idag är det lite bättre :) Känner kanske inte att det gått vägen, men jag känner mig någorlunda stark i situationen ändå. Tänker på det du skrev... det bara ska gå! Om inte denna gången så en annan :)
Kram och tack!
jag tror inte det var så kommentatorn ovan menade men... du känner som du känner och jag tycker inte att du ska känna skuld för att det redan känns som om det är kört. huruvida du känner/tänker negativt eller positivt har INGENTING med utfallet i slutänden att göra. med din historia förstår jag att du har blivit luttrad.
SvaraRaderaså känn och tänk och gör precis som du vill, men vet att vi är många runt omkring som tänker positivt åt dig istället! det hjälper kanske inte för stunden, men låt oss bära ditt hopp åt dig nu när du inte orkar.
kram!
Tack Miss! Det kan vara lite skönt att vara lite negativ ibland och det är ju helt underbart att ni, folk out there, bryr sig :)
RaderaDet har varit helt bäcksvart dessa dagar och jag har inte lyckats skaka bort känslorna. Känslan att jag hatar min kropp för allt detta växer sig starkare och jag ser till slut inget ljus. Någonstans i den svängen brukar blodet komma och eländet är ett faktum.
Idag går jag på alla andras hopp, men jag ska försöka bygga upp mig lite också. Jag försöker tänka som i idrottsstrategin där man ska se målet och den perfekta målgången, men jag har nog lite kvar att jobba med där.
Tack för du hoppas i mitt ställe idag! Jag har verkligen behövt avbytaren :)
Kram