Bloggen

Det är så himla skönt att skriva av sig! När jag skrivit ett inlägg slappnar jag av och det blir lite lättare att jobba, prata med kollegor, vänner osv. I bloggen må så vara att jag gnäller, men det är det jag vill ha den till. Jag känner inte ett behov av att skriva hur många gånger jag skrattat den dagen eller hur många gånger jag hoppats och tänkt att det ska funka med barn denna gången. Nej. Jag vill skriva om min oro här så jag blir av med den lite och så att trycket lättar. Det hopp som lever i mig uttrycker jag inte här i så stor utsträckning, men det finns hos mig, givetvis. Annars hade vi ju inte fortsatt att försöka skaffa barn.

För er som undrar och kanske tror att mitt liv är en endaste lång sorgeprocess pga vad jag skriver i bloggen så kan jag meddela och lugna er med att så är givetvis inte fallet. Bloggen är en del av vad jag känner och hur jag har det, men det är inte hela sanningen. Jag har också förmåga att se bilder av att detta ska lyckas. Jag tänker inte finna mig i något annat än att detta ska gå. Det har varit och är jätte tufft, men jag kan lova att jag inte sitter hemma i sorg dagarna i ända. Jag vet att det finns massor med människor som hade gett upp vid detta laget. Jag vet också att jag tänker kämpa så länge det behövs. Jag kommer skriva om uppgivenhet och att jag inte orkar längre, många gånger om, men jag kommer alltid fortsätta på någon väg framåt till slut. Hoten om att ge upp är ett sätt att ta sig framåt. Att lämna det bakom sig. Det betyder inte att jag faktiskt ger upp. Jag är en sån som kommer igen. Jag skulle kalla mig för en typiskt stark/känslig person. Mycket känslor bubblar och jag har nära till dem, men jag är stark i mig själv och har mycket kämpa inom mig. "När det väl gäller" litar jag på mig själv fullt ut.  

Jag tänker inte dölja eller skämmas över min oro. Jag är berättigad den. Den kommer vara där lääänge än så den får jag helt enkelt leva med. Sorgen över det förflutna har jag däremot mer och mer lämnat, tack vare bloggen och att jag har fått skriva av mig här. Den sorgen är inte sund och inget jag vill gå och dra på i min vardag.

För många är hormonbehandlingen det värsta de upplevt. För mig är det dessa veckor. Det är olika, men jag förstår och respekterar de som anser att hormonerna är jobbiga. Jag vill ju däremot inte känna att jag inte får våndas dessa veckor, för det har jag rätt till. Efter det vi varit igenom så vore det märkligt om det nu plötsligt gick som en dans och kändes enkelt. 

Kontentan. För er som undrar, jag går till jobbet varje dag, skrattar och ler nästan jämt om dagarna, ser en ljus framtid med älskade och våra barn. Jag äter även mina grönsaker ;) Alla små och stora känslor som INTE är all happy, de berättar jag ju som sagt flitigt om här på bloggen så de känner ni ju redan till och det kommer garanterat mer av dem.

Kram