Nu bär det av om en liten liten stund och jag kommer inte att skriva så mycket om ens alls i helgen. Jag ska bara njuta och ha det underbart :) Först blir det dock lite jobb men sen blir det underbart i alla fall. Hoppas inte jag blir översvämmad i inkorgen medans jag är iväg, det gör det så jobbigt att komma tillbaka.
Ha det bäst alla!
Kram
onsdag 30 november 2011
tisdag 29 november 2011
Sista jobbdagen
Tjoho, nu är det sista jobbdagen för denna veckan! Vilken lyx! Jobbar iofs onsdag fm men sen bär det av till Stockholm :)
Vi ska träffa kompisar, min moster och julshoppa lite. Hade varit kul med Wasamuseet också. Det var ju liksom inte igår man var där...
Jag känner mig så lat på jobbet nuförtiden. Jag har inte så mycket just nu så på så vis är det ju bra tajmat men jag får lite dåligt samvete när jag segar mig fram. Sen tänker jag på älskade som har det super stressigt nu på jobbet och har nämnt tryck över bröstet... absolut dåligt, och jag vill bara avlasta honom. Så trist att jag inte kan hans saker. Vi jobbar inom väldigt olika fält så jag är nog inget bra bollplank för honom och det grämer mig lite.
Övrig status. Jo, nu börjar hoppet byggas upp igen. Ägglossning till helgen när vi är i mysiga Stockholm, super mysigt ju! Jag hoppas och tror att det blir något denna gången. Hoppas hoppas hoppas... OM läkaren hade rätt i det där med att mellanblödningen är ett dåligt tecken så var det så himla lite mellanblödning inför sista mensen så nu kanske kroppen är med igen. Om inte denna gången så närmar det sig i alla fall. Jag hade ingen aning om att kroppen behövde så mycket tid till återhämtning. Hur kommer det sig då att jag fick tre missfall på raken i så fall? Borde inte kroppen sagt ifrån att den behövde mer läketid redan då? Kroppen är en konstig grej alltså.
Stora hoppet har i alla fall börjat byggas upp igen nu när mensen är slut så allt är som vanligt. Antingen krossas hoppet igen om några veckor eller kan jag bli lycklig och få den meningen med livet jag alltid hoppats på. Inte alls mycket som står på spel, nehej då ;)
Kram
Vi ska träffa kompisar, min moster och julshoppa lite. Hade varit kul med Wasamuseet också. Det var ju liksom inte igår man var där...
Jag känner mig så lat på jobbet nuförtiden. Jag har inte så mycket just nu så på så vis är det ju bra tajmat men jag får lite dåligt samvete när jag segar mig fram. Sen tänker jag på älskade som har det super stressigt nu på jobbet och har nämnt tryck över bröstet... absolut dåligt, och jag vill bara avlasta honom. Så trist att jag inte kan hans saker. Vi jobbar inom väldigt olika fält så jag är nog inget bra bollplank för honom och det grämer mig lite.
Övrig status. Jo, nu börjar hoppet byggas upp igen. Ägglossning till helgen när vi är i mysiga Stockholm, super mysigt ju! Jag hoppas och tror att det blir något denna gången. Hoppas hoppas hoppas... OM läkaren hade rätt i det där med att mellanblödningen är ett dåligt tecken så var det så himla lite mellanblödning inför sista mensen så nu kanske kroppen är med igen. Om inte denna gången så närmar det sig i alla fall. Jag hade ingen aning om att kroppen behövde så mycket tid till återhämtning. Hur kommer det sig då att jag fick tre missfall på raken i så fall? Borde inte kroppen sagt ifrån att den behövde mer läketid redan då? Kroppen är en konstig grej alltså.
Stora hoppet har i alla fall börjat byggas upp igen nu när mensen är slut så allt är som vanligt. Antingen krossas hoppet igen om några veckor eller kan jag bli lycklig och få den meningen med livet jag alltid hoppats på. Inte alls mycket som står på spel, nehej då ;)
Kram
måndag 28 november 2011
Ehhh....what?
Ja... vissa människor alltså. Finns en kvinna på jobbet som det bara är en tidsfråga innan jag råkar strypa. Shit. I de flesta fall är hon ganska trevlig om än lite märkliga kommentarer ibland som inte tycks vara helt genomtänkta. Ett exempel:
-"Fick parkeringsböter igår, alltså 600 spänn!!! De pengarna kunde jag köpa en jacka för och ge till en hemlös ju!". Till saken hör att jag inte tror att hon någonsin gett något till en hemlös. Hon är sådär lite osnyggt fisförnäm och utan underlag till det.
Hur som, denna samma kvinna verkar ha VÄLDIGT starka åsikter om barn och lite kring det ämnet. Alltså för mig ett väldigt känsligt ämne. Idag på fikan sa hon saker som hur sjukt ego det är att bara ha ett barn. Man måste faktiskt skaffa fler annars kan man väl låta bli helt och hållet! Hon var också inne och snurrade på ålder och hur jävligt det är med äldre mammor. Det var visst också SJUKT ego. Jag vet inte hur man pratar med en sån människa. Känns liksom helt omöjligt att nå fram utan att outa sin egen historia om man nu inte vill det. Hon verkar i alla fall helt galen på denna punkten och jag har tom hört henne prata om serien "Barn till varje pris" men då vågar inte jag lyssna längre.
Önskar lite att jag kunde vara en tapper soldat som vågade möta sådana kommentarer, men det är jag nog inte. Blir bara osäker och vill dra mig undan. Det önskar jag att jag var bättre på! Inuti blir jag arg men det är ju inte den reaktionen jag vill förmedla heller...
Kram
-"Fick parkeringsböter igår, alltså 600 spänn!!! De pengarna kunde jag köpa en jacka för och ge till en hemlös ju!". Till saken hör att jag inte tror att hon någonsin gett något till en hemlös. Hon är sådär lite osnyggt fisförnäm och utan underlag till det.
Hur som, denna samma kvinna verkar ha VÄLDIGT starka åsikter om barn och lite kring det ämnet. Alltså för mig ett väldigt känsligt ämne. Idag på fikan sa hon saker som hur sjukt ego det är att bara ha ett barn. Man måste faktiskt skaffa fler annars kan man väl låta bli helt och hållet! Hon var också inne och snurrade på ålder och hur jävligt det är med äldre mammor. Det var visst också SJUKT ego. Jag vet inte hur man pratar med en sån människa. Känns liksom helt omöjligt att nå fram utan att outa sin egen historia om man nu inte vill det. Hon verkar i alla fall helt galen på denna punkten och jag har tom hört henne prata om serien "Barn till varje pris" men då vågar inte jag lyssna längre.
Önskar lite att jag kunde vara en tapper soldat som vågade möta sådana kommentarer, men det är jag nog inte. Blir bara osäker och vill dra mig undan. Det önskar jag att jag var bättre på! Inuti blir jag arg men det är ju inte den reaktionen jag vill förmedla heller...
Kram
Urblåst
Det var en hiskelig adventsstorm vi hade i södra Sverige vill jag lova. Det var så där lite lagom läskigt och härligt på samma gång. Jag och älskade har haft en underbar helg men en brasa som brunnit nästan konstant. Vi har suttit där och njutit under filten men en bok, underbart! Jag älskar kaminen och den har redan varit värd pengarna :) Vi har också bakat lussekatter och julstökat hemma med lite ljus och pynt. Vi är inte värst pyntiga men lite kan vara kul. Detta året är det ju dessutom jul hemma hos oss så vi får ju har något som hjälper till med stämningen.
Annars är det en kort vecka för oss. Jag åker till Stockholm på onsdag med jobbet och sen kommer älskade dit på torsdag och möter mig. Efter det har vi myshelg i hufudstaden tillsammans, hotell och det hele :) Vi skulle ju egentligen träffat en gammal vän till mig när vi var där (det var det egentliga huvudsyftet med resan) men nu ringde hon igår och hon kan inte :( Hon är skådis och ska spela in i Göteborg den helgen och kunde inte tacka nej, så jävla trist, men men. Vi kommer ha det härligt ändå. Tips på härliga restauranger någon?
Denna korta veckan känns bra. Jag är så trött nuförtiden men det är kanske inte så konstigt. Det har varit ett mycket lååångt år kan man ju säga... shit vad det har varit tufft. Tyvärr är det ytterligare en barnlös jul som står runt hörnet för oss. Önskade mig verkligen något annat egentligen. Åtminstone en mage eller nåt... nu är det inget alls istället. Inte ens gravid. Hoppas verkligen att 2012 blir ett såååå mycket bättre år. Jag tycker att det sällan blir ett "sådär" år. Antingen är de riktigt bra eller riktigt dåliga. 2010 var fantastiskt (fram till december) så nu hoppas jag att det blir vartannat år som är lika underbart. Hoppas verkligen på nästa år...
En sak som också närmar sig... vad fasen ska man göra på nyår??? Jag har ingen plan. Vi har inte blivit bjudna på någon fest och heller inte planerat att ha en. Måste fundera kring den lite...
Hörs snart igen :)
Nu är det morgonkaffe som gäller!
Annars är det en kort vecka för oss. Jag åker till Stockholm på onsdag med jobbet och sen kommer älskade dit på torsdag och möter mig. Efter det har vi myshelg i hufudstaden tillsammans, hotell och det hele :) Vi skulle ju egentligen träffat en gammal vän till mig när vi var där (det var det egentliga huvudsyftet med resan) men nu ringde hon igår och hon kan inte :( Hon är skådis och ska spela in i Göteborg den helgen och kunde inte tacka nej, så jävla trist, men men. Vi kommer ha det härligt ändå. Tips på härliga restauranger någon?
Denna korta veckan känns bra. Jag är så trött nuförtiden men det är kanske inte så konstigt. Det har varit ett mycket lååångt år kan man ju säga... shit vad det har varit tufft. Tyvärr är det ytterligare en barnlös jul som står runt hörnet för oss. Önskade mig verkligen något annat egentligen. Åtminstone en mage eller nåt... nu är det inget alls istället. Inte ens gravid. Hoppas verkligen att 2012 blir ett såååå mycket bättre år. Jag tycker att det sällan blir ett "sådär" år. Antingen är de riktigt bra eller riktigt dåliga. 2010 var fantastiskt (fram till december) så nu hoppas jag att det blir vartannat år som är lika underbart. Hoppas verkligen på nästa år...
En sak som också närmar sig... vad fasen ska man göra på nyår??? Jag har ingen plan. Vi har inte blivit bjudna på någon fest och heller inte planerat att ha en. Måste fundera kring den lite...
Hörs snart igen :)
Nu är det morgonkaffe som gäller!
fredag 25 november 2011
Blandad
Idag är det lite blandade känslor. Jag är fruktansvärt arg på läkaren igår. Mer arg än ledsen just nu och det är bättre. Avskyr att vara ledsen och klen. Nä, nu är jag arg och stark (men ledsen inuti såklart..)
Det enda jag tänker på som var bra och vettigt var hennes förklaring kring mellanblödningen. Hoppas idioten har rätt om det i alla fall. I så fall märker jag ju när kroppen är på G igen och det verkar ju inte vara riktigt ännu. Det som känns värst är att jag inte fick en bra känsla av de andra frågorna jag hade så känslan är inte att jag kan lägga mina frågor på hyllan så länge eller bakom mig. Om hon bara kunde behandlat mig som en vanlig människa så hade nog svaren och frågorna kunnat få vila lite över julen men nu känns det inte så. Istället är jag desperat efter min journal så jag kan titta i den (läs googla ihjäl mig på alla värdena).
Förutom katastrofen igår så kom sotaren idag! Han hade fått ett återbud så nu jävlar ska det eldas i advent ;) Vi blev så glada och det ska bli så mysigt! Jag och älskade ska mysa till sprakande brasa med lussekatter till, hurra!
I övrigt, igår ringde "bästa kompisen" som jag skrivit om innan. Typiskt att hon ringer nu BARA för att hon och hennes man ska separera. Jag vet att det är en stor sak men det handlar verkligen ALLTID om henne och jag är så trött på det. Inte konstigt att jag inte känner att det finns utrymme att berätta något om mig och vad som händer i mitt liv. Finns inte på kartan. Hon är så egoistisk! Hon har inte hört av sig sedan i somras men nu passade det. Jag orkar inte höra på hennes ält om deras relation. Jag mår bara dåligt av det. Sen är det nog så att min stubin har brunnit ner en bit så jag orkar med mycket mindre än hon är van vid så det överraskar säkert henne...
Massor att göra på jobbet shit alltså... måste fortsätta här med mina projekt annars hinner jag inte med allt jag ska tills dagens slut.
Trevlig helg folks :)
Kram
Det enda jag tänker på som var bra och vettigt var hennes förklaring kring mellanblödningen. Hoppas idioten har rätt om det i alla fall. I så fall märker jag ju när kroppen är på G igen och det verkar ju inte vara riktigt ännu. Det som känns värst är att jag inte fick en bra känsla av de andra frågorna jag hade så känslan är inte att jag kan lägga mina frågor på hyllan så länge eller bakom mig. Om hon bara kunde behandlat mig som en vanlig människa så hade nog svaren och frågorna kunnat få vila lite över julen men nu känns det inte så. Istället är jag desperat efter min journal så jag kan titta i den (läs googla ihjäl mig på alla värdena).
Förutom katastrofen igår så kom sotaren idag! Han hade fått ett återbud så nu jävlar ska det eldas i advent ;) Vi blev så glada och det ska bli så mysigt! Jag och älskade ska mysa till sprakande brasa med lussekatter till, hurra!
I övrigt, igår ringde "bästa kompisen" som jag skrivit om innan. Typiskt att hon ringer nu BARA för att hon och hennes man ska separera. Jag vet att det är en stor sak men det handlar verkligen ALLTID om henne och jag är så trött på det. Inte konstigt att jag inte känner att det finns utrymme att berätta något om mig och vad som händer i mitt liv. Finns inte på kartan. Hon är så egoistisk! Hon har inte hört av sig sedan i somras men nu passade det. Jag orkar inte höra på hennes ält om deras relation. Jag mår bara dåligt av det. Sen är det nog så att min stubin har brunnit ner en bit så jag orkar med mycket mindre än hon är van vid så det överraskar säkert henne...
Massor att göra på jobbet shit alltså... måste fortsätta här med mina projekt annars hinner jag inte med allt jag ska tills dagens slut.
Trevlig helg folks :)
Kram
torsdag 24 november 2011
Samtal...
...från helvetet!
Alltså jag tycker min läkare från RMC är helt dum i huvudet! Jag är så arg att jag knappt kan skriva om det, grrrr.
Hon ringde och det var ju bra, jag hälsade och hon va tyst. ALLT som skulle sägas fick jag dra i. Hon hjälpte inte till för ett jävla öre.
Utdrag ur samtalet från helvetet:
Läkaren: "Jaha, du vill veta ditt TSH värde, det är 0,94"
Jag: "Vad bra, det låter som jag hoppats"
Läkaren: "Jag är ju läkare, tror du inte jag kan läsa av testerna bättre än du?"
Jag: "Jo, jag bara vill få en överblick och koll på mina värden"
Läkaren: "Sånna som du, som försöker ta över på det viset, brukar vara så uppstressade att de därför inte kan få några barn"
Tack för den kärringjävel! Hon är ju fan inte klok! Jag är inte stressat för i helvete bara jävligt förbannad!
SHIT alltså!!!! Får en läkare ens lov att säga på det viset??? Detta var bara ETT exempel. Hennes ton pågick hela samtalet... tårarna brann som eld under locket :'(
I övrigt så menar hon att vi måste vänta ett helt barnlöst år efter sista missfallet. Tiden som det var på dessa missfall räknar hon alltså inte in ens vilket gör ont i mitt hjärta. I min värld har jag väntat i ett barnlöst år NU men hon kommer inte prata mer med mig förrän till sommaren enligt henne själv.
Det enda hon sa som jag faktiskt inte visste som var aningens konstruktivt i detta samtal var om min lilla lilla blödning som jag får veckan innan mens. Denna menade hon betydde att något i min ägglossning hade rubbats från alla missfallen. Hon menade att det hade att göra med något hormon vid ägglossningen som inte är som det ska. Detta hade hon sett hos många patienter som haft flera missfall och det brukar rätta till sig med tiden och när det har rättat till sig trodde hon att min kropp var helt läkt och redo för att bli gravid igen. Den lilla lilla blödningen har minskat fram till denna mensen då jag knappt märkte den så jag hoppas att det är återställt i kroppen snart. Dock menade hon att det inte var omöjligt att bli gravid trots denna rubbning för hon hade haft patienter som lyckats ändå. Känner någon igen detta? Kanske kan det stämma men jag har aldrig hört talas om det förr.
Sammanfattningen är att jag och älskade kom fram till att vi måste vänta tills mina journaler kommer (hon påstod att hon skickat dom men hon skulle kolla...) och då göra en utredning hos en privat klinik för att se om de kommer fram till exakt samma sak. Gör dom det kontaktar vi landstinget igen i juni (MEN INTE KÄRRINGEN utan vi ska ha en annan läkare). Kommer de fram till att något annat är galet så kör vi på med den privata kliniken.
Nu ska jag dricka lite vatten och försöka släppa detta samtal från helvetet.
Ps: Ett utdrag till ur samtalet:
Läkaren: "Jag önskar jag hade ett piller jag kunde ge dig så du kunde släppa detta och slappna av"
Jag: "Jag önskar jag kunde prata med dig utan att du är så fördömande mot mig" :'(
Vissa ska helt enkelt INTE jobba med människor!
Kram
Alltså jag tycker min läkare från RMC är helt dum i huvudet! Jag är så arg att jag knappt kan skriva om det, grrrr.
Hon ringde och det var ju bra, jag hälsade och hon va tyst. ALLT som skulle sägas fick jag dra i. Hon hjälpte inte till för ett jävla öre.
Utdrag ur samtalet från helvetet:
Läkaren: "Jaha, du vill veta ditt TSH värde, det är 0,94"
Jag: "Vad bra, det låter som jag hoppats"
Läkaren: "Jag är ju läkare, tror du inte jag kan läsa av testerna bättre än du?"
Jag: "Jo, jag bara vill få en överblick och koll på mina värden"
Läkaren: "Sånna som du, som försöker ta över på det viset, brukar vara så uppstressade att de därför inte kan få några barn"
Tack för den kärringjävel! Hon är ju fan inte klok! Jag är inte stressat för i helvete bara jävligt förbannad!
SHIT alltså!!!! Får en läkare ens lov att säga på det viset??? Detta var bara ETT exempel. Hennes ton pågick hela samtalet... tårarna brann som eld under locket :'(
I övrigt så menar hon att vi måste vänta ett helt barnlöst år efter sista missfallet. Tiden som det var på dessa missfall räknar hon alltså inte in ens vilket gör ont i mitt hjärta. I min värld har jag väntat i ett barnlöst år NU men hon kommer inte prata mer med mig förrän till sommaren enligt henne själv.
Det enda hon sa som jag faktiskt inte visste som var aningens konstruktivt i detta samtal var om min lilla lilla blödning som jag får veckan innan mens. Denna menade hon betydde att något i min ägglossning hade rubbats från alla missfallen. Hon menade att det hade att göra med något hormon vid ägglossningen som inte är som det ska. Detta hade hon sett hos många patienter som haft flera missfall och det brukar rätta till sig med tiden och när det har rättat till sig trodde hon att min kropp var helt läkt och redo för att bli gravid igen. Den lilla lilla blödningen har minskat fram till denna mensen då jag knappt märkte den så jag hoppas att det är återställt i kroppen snart. Dock menade hon att det inte var omöjligt att bli gravid trots denna rubbning för hon hade haft patienter som lyckats ändå. Känner någon igen detta? Kanske kan det stämma men jag har aldrig hört talas om det förr.
Sammanfattningen är att jag och älskade kom fram till att vi måste vänta tills mina journaler kommer (hon påstod att hon skickat dom men hon skulle kolla...) och då göra en utredning hos en privat klinik för att se om de kommer fram till exakt samma sak. Gör dom det kontaktar vi landstinget igen i juni (MEN INTE KÄRRINGEN utan vi ska ha en annan läkare). Kommer de fram till att något annat är galet så kör vi på med den privata kliniken.
Nu ska jag dricka lite vatten och försöka släppa detta samtal från helvetet.
Ps: Ett utdrag till ur samtalet:
Läkaren: "Jag önskar jag hade ett piller jag kunde ge dig så du kunde släppa detta och slappna av"
Jag: "Jag önskar jag kunde prata med dig utan att du är så fördömande mot mig" :'(
Vissa ska helt enkelt INTE jobba med människor!
Kram
ps
Jag har en dröm... jag ääälskar programmet Grand design på tv. Shit vad det är bra! Onsdagar kl 21 på kanal 9. Min dröm är att vara med där en gång. Det vill jag och det är min dröm!
ds
ds
Läkaren
Nu är det nedräkning tills läkaren ska ringa. Lång sådan med tanke på att hon inte ringer förrän mellan 13-14. Hoppas ju på att få något gjort tiden däremellan. Det är lättare sagt än gjort men jag ska försöka.
Älskade är den finaste mannen. Igår fattade han papper och penna för att skriva upp saker till mig vad jag ska ta upp med läkaren. Han är bara bästa killen! Han vet att jag fasar för samtalet och har propsat på flera gånger att det är bättre de ringer honom istället för mig. Han är den mest omtänksamma i hela världen. Dessutom tog vi världens mysigaste sovmorgon imorse och han körde mig till jobbet så jag slapp bussen. Vilken man jag har! Jag älskar honom SÅ HIMLA MYCKET! Det är lycka det :)
Nu är det fika med jobbet men jag återkommer efter samtalet med läkaren...
Laters
Älskade är den finaste mannen. Igår fattade han papper och penna för att skriva upp saker till mig vad jag ska ta upp med läkaren. Han är bara bästa killen! Han vet att jag fasar för samtalet och har propsat på flera gånger att det är bättre de ringer honom istället för mig. Han är den mest omtänksamma i hela världen. Dessutom tog vi världens mysigaste sovmorgon imorse och han körde mig till jobbet så jag slapp bussen. Vilken man jag har! Jag älskar honom SÅ HIMLA MYCKET! Det är lycka det :)
Nu är det fika med jobbet men jag återkommer efter samtalet med läkaren...
Laters
onsdag 23 november 2011
Nej
Jag håller på att få ledsenhetspanik igen... tycker det är så mest varje dag numer. Vad händer och varför dessa jävliga panikkänslor? Ena sekunden är jag lugn och sen är det som något bubblar upp inom mig och jag får panik. Är det läkarsamtalet imorgon som känns jobbigt? Det som suger med det där samtalet är att jag måste ta det här på jobbet och jag VET att det kommer generera tårar. Hatar att försöka dölja gråten här på jobbet, det är så himlans jobbigt.
Usch, jag vill bara hem. Hem och gråta lite. Jag skulle också gärna ta tag i panikkänslorna och lyckas bli av med den. Undrar om läkaren imorgon kanske kan lugna mig. Tänk så överraskad jag hade blivit då!
Idag när jag är ledsen så borde jag inte få läsa bloggar... de som plussat, jo, jätte glad för er skull, men jag vill ju så gärna att det ska vara jag :( fan så ledsen jag blir :( fan fan fan
Usch, jag vill bara hem. Hem och gråta lite. Jag skulle också gärna ta tag i panikkänslorna och lyckas bli av med den. Undrar om läkaren imorgon kanske kan lugna mig. Tänk så överraskad jag hade blivit då!
Idag när jag är ledsen så borde jag inte få läsa bloggar... de som plussat, jo, jätte glad för er skull, men jag vill ju så gärna att det ska vara jag :( fan så ledsen jag blir :( fan fan fan
Som jag trott...
...så kom ju mensen idag :(( Oavsett att jag VETAT att det skulle bli så så blev jag super besviken. Jävla skit! Tänkte igår när jag skulle sova att OM jag inte får mens imorgon, tänk, då kan jag ta ett gravtest. Och tänk OM testet skulle vara ett +!!! Största härligaste överraskningen till jul... men nu blir det ju inte så. Sen ringer ju läkaren imorgon och jag vet fortfarande inte vad jag ska säga till henne... någon som har bra frågor man bör ställa? Tänkte kolla vart mina journaler tagit vägen samt försöka få lite svar på olika värden från utredningen men annars vet jag knappt. Fiska efter en plan. Om vi inte är gravida till mars nästa år tex. vad gör vi då? En plan tack! Funderade på att ta lite bisolvon på vinst eller förlust inför nästa försök. Kan ju inte skada... annars har jag inga planer :( jag vill egentligen bara vara hemma och gråta, känns som det behövs idag.
Sen är jag arg på ett råd jag fick som nog är ett vanligt råd. Det här med att vänta efter missfall innan man försöker igen. Jo tack, efter sista missfallet väntade vi... det är bara det att vi väntar fortfarande!!!! Vad var det för skitsnack! Tror inte det gjorde oss något gott. Nu verkar ju kroppen ha glömt det lilla den fattade i början, dvs att bli gravid över huvudtaget. Tror nog att kroppen blir gravid när den är redo och det hjälper inte att vänta. Tror bara min kropp tappade bort sig på vägen istället. Nä, jag kommer aldrig mer vänta, det vet jag i alla fall.
/C
Sen är jag arg på ett råd jag fick som nog är ett vanligt råd. Det här med att vänta efter missfall innan man försöker igen. Jo tack, efter sista missfallet väntade vi... det är bara det att vi väntar fortfarande!!!! Vad var det för skitsnack! Tror inte det gjorde oss något gott. Nu verkar ju kroppen ha glömt det lilla den fattade i början, dvs att bli gravid över huvudtaget. Tror nog att kroppen blir gravid när den är redo och det hjälper inte att vänta. Tror bara min kropp tappade bort sig på vägen istället. Nä, jag kommer aldrig mer vänta, det vet jag i alla fall.
/C
tisdag 22 november 2011
Helg snart kanske?
Nä, det är ju bara tisdag :( vill egentligen ha mys hemma med älskade NU! Tyvärr får vi inte hem en sotare som kan besiktiga spisen innan helgen, så första advent blir utan premiärbrasa... attans. Men då ska man alltså börja julstöka redan? Shit, jag är inte riktigt beredd känner jag. Men vi får väl se vad vi hittar av adventsljusstakarna och hinna baka lite lussekatter också. Det blir mysigt ändå. Det blir ju så mysigt ljus i alla fönster när man är klar.
I övrigt så är det snäppet bättre idag. Med detta menas att jag inte är riktigt liika okoncentrerad på jobbet utan har faktiskt lyckats dra i lite trådar som jag behövt.
Spelade bandy igår efter jobbet och jag blev så sjukt slut och nu idag är det spinning. Hur ska jag orka? Sen får jag i alla fall ha en dags vila. Har funderat lite på vikten och det är ju inte så att det senaste året varit snällt mot min vikt precis utan jag har gått upp lite. Detta vill jag egentligen göra något åt men det är ju så svårt. Jag ska föröka träna 3 ggr per vecka och hålla tillbaks lite på socker och kolhydrater.
Annars så är jag lite nervös inför torsdag och läkarsamtalet. Tänkte att jag skulle ha fått en kopia på min journal tills mötet men den har inte kommit än. Jag vill nämligen se mina värden själv så jag kan undersöka dem lite. Fick ju tips om att kolla extra på TSH värdet och det ska jag göra. Men istället får jag nog bara fråga henne vart journalen tagit vägen och se om hon kan diskutera värdena på TSH utan att jag fått kopian. Det vill de ju inte alltid eftersom det är på telefon men jag ska försöka.
I övrigt har jag och älskade kommit fram till att vi ska till en privatklinik (Öresundskliniken) här i Malmö. Vi vill gärna att de också gör en utredning så vi kan se om de hittar mer än RMC hittills gjort. OM dom inte gör det, nä, då är det fine. Vi får fortsätta kämpa på och kan lika gärna hålla oss till landstinget. Men OM de hittar något annat, ja, då kanske det får bli att man betalar för sin behandling hos dom istället för att stå kvar i landstinget. En utredning hos Öresundskliniken kostar 3200 så det tycker jag det kan vara värt. Jag har en liten liten känsla att RMC inte gjort allt dom ska men jag vet ju inte vad de missat eller vad det kan vara som de läst av knepigt... Hur som, jag måste ändå ha min journal när jag ska till den privata kliniken för de vill ju titta i den ändå så det blir ju prio att få journalen till mig.
Kram
I övrigt så är det snäppet bättre idag. Med detta menas att jag inte är riktigt liika okoncentrerad på jobbet utan har faktiskt lyckats dra i lite trådar som jag behövt.
Spelade bandy igår efter jobbet och jag blev så sjukt slut och nu idag är det spinning. Hur ska jag orka? Sen får jag i alla fall ha en dags vila. Har funderat lite på vikten och det är ju inte så att det senaste året varit snällt mot min vikt precis utan jag har gått upp lite. Detta vill jag egentligen göra något åt men det är ju så svårt. Jag ska föröka träna 3 ggr per vecka och hålla tillbaks lite på socker och kolhydrater.
Annars så är jag lite nervös inför torsdag och läkarsamtalet. Tänkte att jag skulle ha fått en kopia på min journal tills mötet men den har inte kommit än. Jag vill nämligen se mina värden själv så jag kan undersöka dem lite. Fick ju tips om att kolla extra på TSH värdet och det ska jag göra. Men istället får jag nog bara fråga henne vart journalen tagit vägen och se om hon kan diskutera värdena på TSH utan att jag fått kopian. Det vill de ju inte alltid eftersom det är på telefon men jag ska försöka.
I övrigt har jag och älskade kommit fram till att vi ska till en privatklinik (Öresundskliniken) här i Malmö. Vi vill gärna att de också gör en utredning så vi kan se om de hittar mer än RMC hittills gjort. OM dom inte gör det, nä, då är det fine. Vi får fortsätta kämpa på och kan lika gärna hålla oss till landstinget. Men OM de hittar något annat, ja, då kanske det får bli att man betalar för sin behandling hos dom istället för att stå kvar i landstinget. En utredning hos Öresundskliniken kostar 3200 så det tycker jag det kan vara värt. Jag har en liten liten känsla att RMC inte gjort allt dom ska men jag vet ju inte vad de missat eller vad det kan vara som de läst av knepigt... Hur som, jag måste ändå ha min journal när jag ska till den privata kliniken för de vill ju titta i den ändå så det blir ju prio att få journalen till mig.
Kram
måndag 21 november 2011
Perspektiv!
En sak som ger lite perspektiv:
Många gravida hör man prata om hur himla satans jobbigt det är att inte få dricka vin eller äta det man vill på HELA 9 MÅNADER. Oj vad de längtar tills det är fritt fram med vin och ostar! Visst, jag kan förstå detta. Dock hör man sällan en som kämpat för att få barn i flera år ens nämna eller prata om detta. Detta för man har lite andra perspektiv såklart. Men det är något som slår mig när man diskuterar barnlöshet och alla kval man som man som barnlös måste gå igenom och utsätta sig för. Ovanpå inget vin (av och till under processen) så har vi: hormonsprutor i magen var dag, tabletter och undersökningar stup i kvarten, sittandes på jobbet och blöda efter ett mf. Sen tillkommer såklart när alla andra berättar lyckliga historier om sina barn, utanförskap, oro, brist på framtidshopp mm.
Ja, som sagt. När man har lite vidgat perspektiv så spyr jag lite när en är gravid klagar på saker som att ost och vin inte får ätas... kan ju inte hjälpa det men jag blir lite sur då... jag vet, det är jag som är dum men ändå, jag önskar ibland förståelse för detta av de som blir gravida utan samma problematik som jag har.
Kram
Många gravida hör man prata om hur himla satans jobbigt det är att inte få dricka vin eller äta det man vill på HELA 9 MÅNADER. Oj vad de längtar tills det är fritt fram med vin och ostar! Visst, jag kan förstå detta. Dock hör man sällan en som kämpat för att få barn i flera år ens nämna eller prata om detta. Detta för man har lite andra perspektiv såklart. Men det är något som slår mig när man diskuterar barnlöshet och alla kval man som man som barnlös måste gå igenom och utsätta sig för. Ovanpå inget vin (av och till under processen) så har vi: hormonsprutor i magen var dag, tabletter och undersökningar stup i kvarten, sittandes på jobbet och blöda efter ett mf. Sen tillkommer såklart när alla andra berättar lyckliga historier om sina barn, utanförskap, oro, brist på framtidshopp mm.
Ja, som sagt. När man har lite vidgat perspektiv så spyr jag lite när en är gravid klagar på saker som att ost och vin inte får ätas... kan ju inte hjälpa det men jag blir lite sur då... jag vet, det är jag som är dum men ändå, jag önskar ibland förståelse för detta av de som blir gravida utan samma problematik som jag har.
Kram
Koncentration...
...finns inte idag. Det känns ju helt meningslöst att jag är på jobbet idag. Jag får verkligen inget gjort. Jag bara börjar titta på massa bloggar istället och ögonen fylls med tårar av och till. Jag blir så ledsen av alla historier som berättas i bloggarna samtidigt som jag känner mig mindre ensam när jag läser dem. Det svåraste är att läsa om alla änglaföräldrar såklart. Men ALLA som har drabbats av den utanförskapskänsla som jag känner starkt för får mig till tårar. Utanförskapet är det värsta för mig.
Nu saknar jag älskade... jag vill hem till honom. Ska spela bandy med förra jobbet efter arbetsdagen idag och jag vill egentligen inte. Vill bara hem och vila...
/C
Nu saknar jag älskade... jag vill hem till honom. Ska spela bandy med förra jobbet efter arbetsdagen idag och jag vill egentligen inte. Vill bara hem och vila...
/C
Måndag och dimma
En underbar helg har passerat med mycket glädje och även litet tårar. Jag och älskade har haft det underbart. Jag har knappt sett eller tänkt på hur dimmigt det varit och att solen nästan inte synts till på hela helgen. Det är ett gott betyg. Kaminen blev färdig installerad i fredags och nu ska den bara besiktigas innan vi kan elda. Oh my god vad vi ska elda! Bring it on! Jag tar gärna lite snö nu så man får mysa ordentligt framför brasan. Hoppas verkligen att det går att besiktiga i denna veckan så det är helt klart till nästa helg... hoppas.
Vi har varit med ett enormt släp fyllt till bredden på tippen. Skönt att slänga skit. Hatar att köra runt på tippen däremot. Vi körde flera varv innan vi hade hittat varenda container vi skulle till. Vi var dessutom ganska övervakade av personalen när de såg vårt lass. Tror de såg alla olika delar som låg däri så de följde oss där inne men det var ju bra så vi kunde fråga.
Annars har inte gjort så mycket mer. Mest lite småsaker. Däcken är bytta på bilen och vi fick upp vår nymålade toadörr. Jag byggde också en sänggavel till gästrumssängen och där har blivit sååå fint. Jag vill vara gäst hos oss ;) Mycket av vår tid och energi går till att fixa med vårt hus. Nu när vi renoverat allt och bara lite småfix återstår är jag nervös. Vad ska jag nu lägga all min energi på? Jag är rädd och jag tycker det har varit helt toppen att kunna lägga det på huset för det ger i alla fall något positivt. Något som jag och älskade har delat och älskat att göra.
Jag vaknade tidigt i söndags och kunde inte sova. Grät en skvätt och väntade på att älskade skulle vakna. Han kände nog på sig att jag var ledsen. Han frågade om jag kände något i magen... nä, det gör jag ju inte. Det blev inget denna gången heller. Det skär så i mig att se älskade bli ledsen när han får det svaret. Svaret han inte vill ha. Jag har ju känt det på mig hela tiden eftersom jag inte känt ett endaste symptom men nu vet älskade också. Så sorgligt. Jag grät en skvätt till i hans fina armar och vi pratade om att vi nu längtar till bröllopet. Jag älskar honom mer än något i livet och jag vill hoppas att det ska kunna bli ett barn till oss. Men det är så mörkt. Just nu hänger jag upp ytterligare lite tid på huset (mest projekt som börjar till våren tyvärr) och bröllopet till sommaren. Fram till våren och sommaren hoppas jag bara att jag ska klara mig ok och att nederlagen ska gå att hantera.
Kram
Vi har varit med ett enormt släp fyllt till bredden på tippen. Skönt att slänga skit. Hatar att köra runt på tippen däremot. Vi körde flera varv innan vi hade hittat varenda container vi skulle till. Vi var dessutom ganska övervakade av personalen när de såg vårt lass. Tror de såg alla olika delar som låg däri så de följde oss där inne men det var ju bra så vi kunde fråga.
Annars har inte gjort så mycket mer. Mest lite småsaker. Däcken är bytta på bilen och vi fick upp vår nymålade toadörr. Jag byggde också en sänggavel till gästrumssängen och där har blivit sååå fint. Jag vill vara gäst hos oss ;) Mycket av vår tid och energi går till att fixa med vårt hus. Nu när vi renoverat allt och bara lite småfix återstår är jag nervös. Vad ska jag nu lägga all min energi på? Jag är rädd och jag tycker det har varit helt toppen att kunna lägga det på huset för det ger i alla fall något positivt. Något som jag och älskade har delat och älskat att göra.
Jag vaknade tidigt i söndags och kunde inte sova. Grät en skvätt och väntade på att älskade skulle vakna. Han kände nog på sig att jag var ledsen. Han frågade om jag kände något i magen... nä, det gör jag ju inte. Det blev inget denna gången heller. Det skär så i mig att se älskade bli ledsen när han får det svaret. Svaret han inte vill ha. Jag har ju känt det på mig hela tiden eftersom jag inte känt ett endaste symptom men nu vet älskade också. Så sorgligt. Jag grät en skvätt till i hans fina armar och vi pratade om att vi nu längtar till bröllopet. Jag älskar honom mer än något i livet och jag vill hoppas att det ska kunna bli ett barn till oss. Men det är så mörkt. Just nu hänger jag upp ytterligare lite tid på huset (mest projekt som börjar till våren tyvärr) och bröllopet till sommaren. Fram till våren och sommaren hoppas jag bara att jag ska klara mig ok och att nederlagen ska gå att hantera.
Kram
fredag 18 november 2011
Årsdagar
Ett litet ps.
Förra helgen var vi iväg och åt gås. Det har blivit min och älsklingens lilla mysiga tradition och det är verkligen gott och mysigt. För ett år sedan förra helgen åt vi gås på exakt samma ställe. Då drack jag inget eftersom vi trodde vi väntade barn (det gjorde vi ju också...ett kort tag). I år satt vi där igen. Inga barn. När julen kommer blir det ett år sedan vårt första missfall... sen rullar det på. Årsdagar efter årsdagar...
ds
Förra helgen var vi iväg och åt gås. Det har blivit min och älsklingens lilla mysiga tradition och det är verkligen gott och mysigt. För ett år sedan förra helgen åt vi gås på exakt samma ställe. Då drack jag inget eftersom vi trodde vi väntade barn (det gjorde vi ju också...ett kort tag). I år satt vi där igen. Inga barn. När julen kommer blir det ett år sedan vårt första missfall... sen rullar det på. Årsdagar efter årsdagar...
ds
Slut på hoppet idag
Idag tror jag att det hopplösa hoppet kan gå och dra något gammalt över sig igen.
Vid denna tiden i månaden resonerar hoppet så här:
En liiiten liiiiten blödning kommer. Oh, tänk om det bara är en sån där nidblödning som jag läst om. Ok, de är hur ovanliga som, men kanske är det bara det och INTE en liten påminnelse om att nästa vecka kommer mensen... annars brukar nämligen jag få en liten liten blödning ungefär en vecka innan mens och det ÄR JU SÅKLART DET OCH INGET ANNAT! Jag blir så trött på mig själv! Varför bygger man sånt hopp när allt det gör är att krossa en sen när man måste strypa hoppet och se verkligheten? FAN. Jag vill ju inte få någon mens nu ju!!!!!!
I morse kom kaminmänniskan och idag ska den installeras. Efter det måste vi besiktiga den med en sotare sen är det bara att elda. Vi har ett gammalt hönshus som ska brinna upp tänkte vi. Då slipper vi ju lasta det till tippen. Ja, orkar knappt bry mig eller vara glad för den sakens skull... mög som man säger på skånska. Skit och mög.
Trevlig helg.
Vid denna tiden i månaden resonerar hoppet så här:
En liiiten liiiiten blödning kommer. Oh, tänk om det bara är en sån där nidblödning som jag läst om. Ok, de är hur ovanliga som, men kanske är det bara det och INTE en liten påminnelse om att nästa vecka kommer mensen... annars brukar nämligen jag få en liten liten blödning ungefär en vecka innan mens och det ÄR JU SÅKLART DET OCH INGET ANNAT! Jag blir så trött på mig själv! Varför bygger man sånt hopp när allt det gör är att krossa en sen när man måste strypa hoppet och se verkligheten? FAN. Jag vill ju inte få någon mens nu ju!!!!!!
I morse kom kaminmänniskan och idag ska den installeras. Efter det måste vi besiktiga den med en sotare sen är det bara att elda. Vi har ett gammalt hönshus som ska brinna upp tänkte vi. Då slipper vi ju lasta det till tippen. Ja, orkar knappt bry mig eller vara glad för den sakens skull... mög som man säger på skånska. Skit och mög.
Trevlig helg.
torsdag 17 november 2011
Fika
Idag ska jag fika med en gammal arbetskamrat och nu ångrar jag mig. Han är så tråkig och en sån som man är helt mentalt utmattad efter att ha träffat, pust. Det får bli en kort historia, jag orkar inte dra samtalet hela kvällen känner jag. Ibland vill man ju bara att någon annan ska göra det så man kan få vila huvudet lite.
En tjej på mitt jobb är jätte tjock. Och då menar jag verkligen super tjock. Vet inte om hon kanske väger 150 kg och hon är väldigt kort. Nu började hon prata om att hon och hennes kille vill försöka skaffa barn någon gång mot slutet av nästa år. Bara en sån sak, berättar folk verkligen sånt? Ja, hon gjorde det i alla fall. Nu kommer det... det som låter hemskt som jag nu känner... då tror nämligen jag att jag inte längre orkar jobba kvar här. Klarar dom det men inte vi, ja då vet jag inte om jag orkar mer. Jag VET att det är hemskt att tänka så men det är fanimej så orättvist att jag blir sonika förbannad. Kanske pga sånna tankar jag inte får några barn, jag är säkert en ond människa som kan tänka så men jag kan inte hjälpa det, sorry.
Ja ha, nä men då så. Fick man sagt det med :)
Så länge!
En tjej på mitt jobb är jätte tjock. Och då menar jag verkligen super tjock. Vet inte om hon kanske väger 150 kg och hon är väldigt kort. Nu började hon prata om att hon och hennes kille vill försöka skaffa barn någon gång mot slutet av nästa år. Bara en sån sak, berättar folk verkligen sånt? Ja, hon gjorde det i alla fall. Nu kommer det... det som låter hemskt som jag nu känner... då tror nämligen jag att jag inte längre orkar jobba kvar här. Klarar dom det men inte vi, ja då vet jag inte om jag orkar mer. Jag VET att det är hemskt att tänka så men det är fanimej så orättvist att jag blir sonika förbannad. Kanske pga sånna tankar jag inte får några barn, jag är säkert en ond människa som kan tänka så men jag kan inte hjälpa det, sorry.
Ja ha, nä men då så. Fick man sagt det med :)
Så länge!
Planerna igår är lovande
Igår träffade vi bröllopsstället där vi ska ha maten och festen och det verkade verkligen bra! Det känns som det blir prisvärt och bra på alla vis. Jag och älskade har en plan att hålla det enkelt och ej så sittandes och tråkigt så det blir lite grillfesttema och det är vi nöjda med :) Man får helt enkelt hämta maten själv som grillas av personalen. Det blir helstekt gris och lamm med tillbehör.
Tänk så bra vi har det som har varandra i detta. På så vis har vi verkligen haft en helig tur och jag är så lycklig med denna man. Jag har plågats av tankar att han skulle lämna mig nu om vi inte kan få barn och det skulle vara mitt fel (det skulle han såklart aldrig). För mig har nog de tankarna mest byggt på en känsla av otillräcklighet och egentligen inte att bli lämnad. Jag känner mig ju egentligen sååå trygg med honom men jag känner att jag inte vill tvinga honom igenom denna situationen. Det är väl illa nog att jag måste gå igenom det. Man vill ju aldrig utsätta den man älskar för svåra tider, så är det ju.
Annars ska ju läkaren ringa mig torsdag nästa vecka. Jag laddar lite mentalt för det. Tycker egentligen inte det ska behövas men nu känns det så med henne. Jag tror nämligen hon mest kommer säga -"Vad vill du prata om då?". Jag tror inte alls hon kommer underlätta samtalet för mig utan det blir nog upp till mig att få något ut av det. Och jag som är stark som en vandrande pinne just nu blir ju lite orolig då. Jag kommer säkert böja lipa och sen inte få fram allt jag vill. Jag kan knappt nämna barnlösheten tyst i mitt eget huvud utan att tårarna kommer. Det är lite störigt och jag önskar att jag var starkare där... Den torsdagen borde min mens komma så om jag inte har den på morgonen tar jag ett gravtest. OM (vilket det såklart inte kommer vara) det är ett + kan jag ju alltid berätta det och annars vill jag mest få en plan. Vi hade tre täta missfall och sen har vi inte lyckats på minst 5 månader (tror egentligen det är 6 månader). Hade vi varit ett "vanligt" par så hade jag i godan ro fortsatt att försöka men med vår historia så vill jag ha en plan i alla fall. Jag läste någonstans att snittet att lyckas hemma ligger på 7 månader. Så snart vi är förbi den tiden så känns det verkligen som att allt är fel och vi ligger inte rätt i statistiken...igen... vill ju så gärna ligga inom det normala för en gång skull!!!!
Kram
Tänk så bra vi har det som har varandra i detta. På så vis har vi verkligen haft en helig tur och jag är så lycklig med denna man. Jag har plågats av tankar att han skulle lämna mig nu om vi inte kan få barn och det skulle vara mitt fel (det skulle han såklart aldrig). För mig har nog de tankarna mest byggt på en känsla av otillräcklighet och egentligen inte att bli lämnad. Jag känner mig ju egentligen sååå trygg med honom men jag känner att jag inte vill tvinga honom igenom denna situationen. Det är väl illa nog att jag måste gå igenom det. Man vill ju aldrig utsätta den man älskar för svåra tider, så är det ju.
Annars ska ju läkaren ringa mig torsdag nästa vecka. Jag laddar lite mentalt för det. Tycker egentligen inte det ska behövas men nu känns det så med henne. Jag tror nämligen hon mest kommer säga -"Vad vill du prata om då?". Jag tror inte alls hon kommer underlätta samtalet för mig utan det blir nog upp till mig att få något ut av det. Och jag som är stark som en vandrande pinne just nu blir ju lite orolig då. Jag kommer säkert böja lipa och sen inte få fram allt jag vill. Jag kan knappt nämna barnlösheten tyst i mitt eget huvud utan att tårarna kommer. Det är lite störigt och jag önskar att jag var starkare där... Den torsdagen borde min mens komma så om jag inte har den på morgonen tar jag ett gravtest. OM (vilket det såklart inte kommer vara) det är ett + kan jag ju alltid berätta det och annars vill jag mest få en plan. Vi hade tre täta missfall och sen har vi inte lyckats på minst 5 månader (tror egentligen det är 6 månader). Hade vi varit ett "vanligt" par så hade jag i godan ro fortsatt att försöka men med vår historia så vill jag ha en plan i alla fall. Jag läste någonstans att snittet att lyckas hemma ligger på 7 månader. Så snart vi är förbi den tiden så känns det verkligen som att allt är fel och vi ligger inte rätt i statistiken...igen... vill ju så gärna ligga inom det normala för en gång skull!!!!
Kram
onsdag 16 november 2011
Usch...
...jag känner mig ledsen. Ledsen att det inte blir något. Ledsen att jag måste vara nervös för läkarsamtalet med RMC. Ledsen att vi måste kämpa en gång till. Ledsen över framtiden. Fan. Det är mörkt just där jag står. Jag har ju älskade hos mig men ändå lite ensamt.
Jag har en bästa vän som bor i ett annat land. Vi har alltid haft massor att prata om. Nu, sommaren som gick, var hon på besök i Sverige och plötsligt hade vi i stort sett inget mer gemensamt. Hon har numer två barn och detta var allt hon pratade om. Två ungar som jag har 0 relation till och som dessutom var ganska krävande. Ni vet sånna barn som man som utomstående inte har så lätt att ta till sig. Till saken hör att min kompis röker och har även gjort det till viss del under graviditeten. Båda barnen har kroniska luftrörsbesvär, av olika slag, men ganska allvarliga besvär. Jag tycker min kompis är helt dum i huvudet som röker nära sina barn och utsätter dom för detta. Är det verkligen konstigt att jag i min situation har svårt för min gamla vän? Jag tycker inte det. Oavsett hur min barnlöshet ser ut så är det ju tokigt att hon utsatt barnen för rök men OVANPÅ min situation så är jag tillbaks på orättvisan som drabbar oss. Hon har två barn och jag har 0. Jag hatar det och jag vill inte förlora min närmsta vän men jag kan bara inte berätta för henne. I somras när hon var hemma "skvallrade" hon om en annan gemensam bekant som hade svårt att bli gravid. Då sa min kompis att -"Det gäller ju bara att slappna av så löser det sig:" Alla vet ju hur den kommentaren känns. Jag känner bara -"Dra åt helvete människa". Jag har inte plats till sånna vänner just nu. Jag kan inte acceptera det. Bara sättet hon "skvallrade" om denna vän och hennes problem. Inte fan kan jag dela med mig av mina erfarenheter till henne. Detta var verkligen min allra närmsta bästaste vän. Nu har vi inte hörts sen det samtalet och jag vill inte. Det kommer ta lite tid att bearbeta för hon och jag var verkligen som ler- och långhalm. Jag saknar henne ibland men kan inte höra av mig för jag orkar inte lyssna mer på hennes jävla ungar och hur jävla ouppfostrade dom är. Pallar inte helt enkelt. Tror aldrig vi hittar tillbaka till varandra igen och så får det bli.
Hej då S. Lycka till med allt.
Kram
Jag har en bästa vän som bor i ett annat land. Vi har alltid haft massor att prata om. Nu, sommaren som gick, var hon på besök i Sverige och plötsligt hade vi i stort sett inget mer gemensamt. Hon har numer två barn och detta var allt hon pratade om. Två ungar som jag har 0 relation till och som dessutom var ganska krävande. Ni vet sånna barn som man som utomstående inte har så lätt att ta till sig. Till saken hör att min kompis röker och har även gjort det till viss del under graviditeten. Båda barnen har kroniska luftrörsbesvär, av olika slag, men ganska allvarliga besvär. Jag tycker min kompis är helt dum i huvudet som röker nära sina barn och utsätter dom för detta. Är det verkligen konstigt att jag i min situation har svårt för min gamla vän? Jag tycker inte det. Oavsett hur min barnlöshet ser ut så är det ju tokigt att hon utsatt barnen för rök men OVANPÅ min situation så är jag tillbaks på orättvisan som drabbar oss. Hon har två barn och jag har 0. Jag hatar det och jag vill inte förlora min närmsta vän men jag kan bara inte berätta för henne. I somras när hon var hemma "skvallrade" hon om en annan gemensam bekant som hade svårt att bli gravid. Då sa min kompis att -"Det gäller ju bara att slappna av så löser det sig:" Alla vet ju hur den kommentaren känns. Jag känner bara -"Dra åt helvete människa". Jag har inte plats till sånna vänner just nu. Jag kan inte acceptera det. Bara sättet hon "skvallrade" om denna vän och hennes problem. Inte fan kan jag dela med mig av mina erfarenheter till henne. Detta var verkligen min allra närmsta bästaste vän. Nu har vi inte hörts sen det samtalet och jag vill inte. Det kommer ta lite tid att bearbeta för hon och jag var verkligen som ler- och långhalm. Jag saknar henne ibland men kan inte höra av mig för jag orkar inte lyssna mer på hennes jävla ungar och hur jävla ouppfostrade dom är. Pallar inte helt enkelt. Tror aldrig vi hittar tillbaka till varandra igen och så får det bli.
Hej då S. Lycka till med allt.
Kram
Ingen rubrik
Hej,
Letar febrilt efter något tecken på att det skulle ha gått vägen denna gången men det känns inte så. Nu är det en vecka sedan ägglossning vilket borde göra att jag nu skulle börja känna en del symptom, men icke. Nu borde det befruktade ägget kommit fram och fastna... Känns absolut inget i brösten, inget illamående och inget annat heller för den delen. Någonstans blir jag redan nu ledsen men tror att jag blir än mer ledsen när mensen verkligen kommer, det brukar ju bli så. När denna mensen kommer är jag och älskade i Estocolmo på myshelg så jag är lite rädd att mensen grusar det lite. Vill ju bara njuta av honom och inte ha detta moln över mig :(
För att försöka att inte landa allt för djupt i hålet tvingar jag mig till vissa saker fastän jag verkligen inte vill. Har försökt träna ordentligt denna veckan och ska tänka lite mer på vad jag äter. Försöker träna 3 ggr per vecka och nu är redan 2 avklarade så det är ju bra. Härligt med lite träningsverk från gymmet :) Knäböj med en kettlebell känns verkligen (eller så är jag otränad just nu...) Jag orkar egentligen inget annat än att ligga hemma och mysa med älskade. Då känner jag mig lugn och lycklig. Men kanske är det mysigare med de sakerna om jag inte ser ut som en ballong. Vad jag märker när man är i denna situationen som känns så HOPPLÖS är att allt annat också känns lite hopplöst. Varför träna? Varför bry sig? Känslan att "meningen med livet" ändå är helt borta gör ju att det är väldigt svårt att bry sig om så världsliga ting som hur jag ser ut. Det är verkligen lätt att bara kullkasta allting för man har ingen lust längre. Kanske känner man någonstans att man inte är värd så mycket i och med detta och att man därför heller inte orkar bry sig. Varför satsa på sig själv när det ser så mörkt ut? Jag är inte värd det och det är en hemsk känsla.
I övrigt så ska jag och älskade till vår bröllopslokal idag. Det ska bli kul ändå. Vi ska prata meny med kökschefen och få förslag på en del saker samt en offert så det blir ju spännande... alltid något att hänga upp denna dagen på. En anledning till varför jag är uppe nu. Annars kunde jag nämligen lika gärna dragit något gammalt över mig och stannat hemma sjuk. Känns tyvärr så ganska ofta nuförtiden.
Kram
Letar febrilt efter något tecken på att det skulle ha gått vägen denna gången men det känns inte så. Nu är det en vecka sedan ägglossning vilket borde göra att jag nu skulle börja känna en del symptom, men icke. Nu borde det befruktade ägget kommit fram och fastna... Känns absolut inget i brösten, inget illamående och inget annat heller för den delen. Någonstans blir jag redan nu ledsen men tror att jag blir än mer ledsen när mensen verkligen kommer, det brukar ju bli så. När denna mensen kommer är jag och älskade i Estocolmo på myshelg så jag är lite rädd att mensen grusar det lite. Vill ju bara njuta av honom och inte ha detta moln över mig :(
För att försöka att inte landa allt för djupt i hålet tvingar jag mig till vissa saker fastän jag verkligen inte vill. Har försökt träna ordentligt denna veckan och ska tänka lite mer på vad jag äter. Försöker träna 3 ggr per vecka och nu är redan 2 avklarade så det är ju bra. Härligt med lite träningsverk från gymmet :) Knäböj med en kettlebell känns verkligen (eller så är jag otränad just nu...) Jag orkar egentligen inget annat än att ligga hemma och mysa med älskade. Då känner jag mig lugn och lycklig. Men kanske är det mysigare med de sakerna om jag inte ser ut som en ballong. Vad jag märker när man är i denna situationen som känns så HOPPLÖS är att allt annat också känns lite hopplöst. Varför träna? Varför bry sig? Känslan att "meningen med livet" ändå är helt borta gör ju att det är väldigt svårt att bry sig om så världsliga ting som hur jag ser ut. Det är verkligen lätt att bara kullkasta allting för man har ingen lust längre. Kanske känner man någonstans att man inte är värd så mycket i och med detta och att man därför heller inte orkar bry sig. Varför satsa på sig själv när det ser så mörkt ut? Jag är inte värd det och det är en hemsk känsla.
I övrigt så ska jag och älskade till vår bröllopslokal idag. Det ska bli kul ändå. Vi ska prata meny med kökschefen och få förslag på en del saker samt en offert så det blir ju spännande... alltid något att hänga upp denna dagen på. En anledning till varför jag är uppe nu. Annars kunde jag nämligen lika gärna dragit något gammalt över mig och stannat hemma sjuk. Känns tyvärr så ganska ofta nuförtiden.
Kram
tisdag 15 november 2011
Inbillningar och spökskepp
Hej,
Som vanligt när man hoppas efter något mer än normalt är det lätt att bli inbillningssjuk. Det är jag nu. Innan idag har jag inte inbillat mig så mycket alls utan avfärdat det som det hopplösa hoppet men imorse inbillade jag mig ett illmående. Kul...not. Någonstans VET jag att det är just inbillning och inte sanning men det är svårt att hjälpa hur man fungerar psykiskt. Igår var jag dessutom på ett förfärligt humör. Jag glömde vattenflaskan till spinningen och höll på att bryta ihop över detta. Inte helt ok. Stackars älskade duckade lite för de värsta delarna och jag tror jag lyckades bita ihop lite i alla fall. Det är ju verkligen inget som har med honom att göra. Jag är bara så satans jävla frustrerad. Har tom börjat försöka inbilla mig att jag kanske inte vill ha barn. Hade jag bara känt så så hade ju denna skiten varit så mycket enklare att hantera. Frivillig barnlöshet hade ju varit lugnt. Det är den ofrivilliga biten som är jobbig och gör att livet känns orättvist.
Blev ytterligare lite sur över RMC idag. Läste på en blogg där paret försökt bli gravida från ungefär samma tid som vi. Just nu gör de sitt första IVF. Vi gör inget alls, väntar fortfarande på ett telefonmöte med min skitläkare. hur kan det bli så olika? Vår läkare har aldrig på egen hand hört av sig till oss, det har alltid varit på vårt initiativ. Jag blir sur alltså.
Status i övrigt är ju mest att jag börjar bli galet frustrerad och är ledsen någonstans inombords hela tiden. Kan inte skaka av mig den känslan :(
vet förövrigt vad jag önskar mig i julklapp.... men så blir det nog inte...
Laters
Som vanligt när man hoppas efter något mer än normalt är det lätt att bli inbillningssjuk. Det är jag nu. Innan idag har jag inte inbillat mig så mycket alls utan avfärdat det som det hopplösa hoppet men imorse inbillade jag mig ett illmående. Kul...not. Någonstans VET jag att det är just inbillning och inte sanning men det är svårt att hjälpa hur man fungerar psykiskt. Igår var jag dessutom på ett förfärligt humör. Jag glömde vattenflaskan till spinningen och höll på att bryta ihop över detta. Inte helt ok. Stackars älskade duckade lite för de värsta delarna och jag tror jag lyckades bita ihop lite i alla fall. Det är ju verkligen inget som har med honom att göra. Jag är bara så satans jävla frustrerad. Har tom börjat försöka inbilla mig att jag kanske inte vill ha barn. Hade jag bara känt så så hade ju denna skiten varit så mycket enklare att hantera. Frivillig barnlöshet hade ju varit lugnt. Det är den ofrivilliga biten som är jobbig och gör att livet känns orättvist.
Blev ytterligare lite sur över RMC idag. Läste på en blogg där paret försökt bli gravida från ungefär samma tid som vi. Just nu gör de sitt första IVF. Vi gör inget alls, väntar fortfarande på ett telefonmöte med min skitläkare. hur kan det bli så olika? Vår läkare har aldrig på egen hand hört av sig till oss, det har alltid varit på vårt initiativ. Jag blir sur alltså.
Status i övrigt är ju mest att jag börjar bli galet frustrerad och är ledsen någonstans inombords hela tiden. Kan inte skaka av mig den känslan :(
vet förövrigt vad jag önskar mig i julklapp.... men så blir det nog inte...
Laters
måndag 14 november 2011
Post-helg
Hej,
Jag harvar på igen som vanligt. Helgen har passerat och jag är på jobbet, allt är precis som vanligt. Lite nyheter finns kring RMC och möte med dom. Älskade envisades med att höra av sig till dom (han är ju bara världens sötaste). Han vill ju också vara med och ringa och dra lasset och detta blir jag så glad för! Han hade ringt och framfört lite "klagomål" till sköterskan angående hur vi har blivit hanterade. Hon, hör och häpna, hade förståelse för detta då flera klagat på läkaren vi har. Läkaren har tydligen missat att ringa till många osv så det kändes på något sätt skönt att det inte bara var vi som fått den behandlingen. Nu ska i alla fall läkaren ringa mig nästa vecka och jag ska peppra och förbereda med frågor. Gäller att vara påläst så jag hoppas att kopior på mina journaler kommer i veckan så jag kan ha de testerna som underlag.
I helgen hade vi svärmor på besök. Hon är så trevlig och det är kul när hon kommer. Vi hittade på massor och det var trevligt. Vi har ju inte berättat för någon om vår situation men jag tror hon känner på sig. Hon är liksom väldigt försiktig när hon pratar med oss om allt som har med barn att göra och det är skönt att hon är så. Jag tycker det lätt blir för mycket annars.
Jag och älskade hade en liten pratstund igår om hur vi ser på vår framtid. Vi var överens om att vi båda började bli väldigt frustrerade och var ledsna. Det är skönt när vi pratar tycker jag. Kanske att vi borde göra det oftare gällande hela grejen. Annars blir det lätt att vi sitter och är ledsna på varsin stol. Jag tror däremot att det skulle kännas bättre bara vi hade en plan att gå efter. Då hade man ju åtminstone haft det hopplösa hoppet...
Älskade och jag pratade om vad vi gjort annorlunda nu från innan när vi fick missfall och vi kom fram till att det enda är de tabletterna RMCläkaren skrev ut till oss. Det var folsyra och Bvitamin på recept som jag har ätit. Efter att jag började med detta har jag dessutom haft ont vid ägglossning. Kan det vara så att jag pga de medicinerna har fått något slags "monsterägg" som är svåra för älskades simmare att komma in i? Detta är ju HELT egna spekulationer men kanske... jag har i alla fall slutat med de medicinerna och numer äter jag endast Balans kvinna som är receptfria från apoteket. Vi får se om det då kanske går bättre nästa gång istället för jag tror inte det blev något denna gången heller. Så sorgligt allt är. Jag vill verkligen bara hem och dra något jävligt gammalt över mig.
Och sen var det fars dag igår... när nu orkar jag inte mer. De flesta i min situation vet säkert att den dagen är med lite blandade känslor. Fy.
Hej då
Jag harvar på igen som vanligt. Helgen har passerat och jag är på jobbet, allt är precis som vanligt. Lite nyheter finns kring RMC och möte med dom. Älskade envisades med att höra av sig till dom (han är ju bara världens sötaste). Han vill ju också vara med och ringa och dra lasset och detta blir jag så glad för! Han hade ringt och framfört lite "klagomål" till sköterskan angående hur vi har blivit hanterade. Hon, hör och häpna, hade förståelse för detta då flera klagat på läkaren vi har. Läkaren har tydligen missat att ringa till många osv så det kändes på något sätt skönt att det inte bara var vi som fått den behandlingen. Nu ska i alla fall läkaren ringa mig nästa vecka och jag ska peppra och förbereda med frågor. Gäller att vara påläst så jag hoppas att kopior på mina journaler kommer i veckan så jag kan ha de testerna som underlag.
I helgen hade vi svärmor på besök. Hon är så trevlig och det är kul när hon kommer. Vi hittade på massor och det var trevligt. Vi har ju inte berättat för någon om vår situation men jag tror hon känner på sig. Hon är liksom väldigt försiktig när hon pratar med oss om allt som har med barn att göra och det är skönt att hon är så. Jag tycker det lätt blir för mycket annars.
Jag och älskade hade en liten pratstund igår om hur vi ser på vår framtid. Vi var överens om att vi båda började bli väldigt frustrerade och var ledsna. Det är skönt när vi pratar tycker jag. Kanske att vi borde göra det oftare gällande hela grejen. Annars blir det lätt att vi sitter och är ledsna på varsin stol. Jag tror däremot att det skulle kännas bättre bara vi hade en plan att gå efter. Då hade man ju åtminstone haft det hopplösa hoppet...
Älskade och jag pratade om vad vi gjort annorlunda nu från innan när vi fick missfall och vi kom fram till att det enda är de tabletterna RMCläkaren skrev ut till oss. Det var folsyra och Bvitamin på recept som jag har ätit. Efter att jag började med detta har jag dessutom haft ont vid ägglossning. Kan det vara så att jag pga de medicinerna har fått något slags "monsterägg" som är svåra för älskades simmare att komma in i? Detta är ju HELT egna spekulationer men kanske... jag har i alla fall slutat med de medicinerna och numer äter jag endast Balans kvinna som är receptfria från apoteket. Vi får se om det då kanske går bättre nästa gång istället för jag tror inte det blev något denna gången heller. Så sorgligt allt är. Jag vill verkligen bara hem och dra något jävligt gammalt över mig.
Och sen var det fars dag igår... när nu orkar jag inte mer. De flesta i min situation vet säkert att den dagen är med lite blandade känslor. Fy.
Hej då
torsdag 10 november 2011
Dagens
Hej,
Idag jobbar jag hemifrån, skönt. Sitter här i lugnan ro och jobbar lite ;) Vi får nämligen vår kamin idag och idag och imorgon ska den installeras så jag är på hemmaplan och stressar lata hantverkare hela dagen med min närvaro. Just nu är de på sin 1,5 timmars lunch verkar det som... Älskade var hemma tills för en stund sedan och åkte till jobbet nu så nu hoppas jag det ska gå smidigt. Tyvärr verkade det som att ett par vattenrör går i vägen för där skorstenen ska upp genom huset så då verkade det som att en rörmänniska måste in och dra om. Tyvärr innebär det att allt kanske inte är klart inför helgen när svärmor kommer. Det stör mig lite eftersom hon ska sova i gästrummet som är drabbat av hela grejen... attans. Ville ju så gärna att allt skulle vara klart och fint tills hon kom men det är nog inget att göra åt.
I övrigt är jag som vanligt utan plan och utan barn. Ägglossningen har varit och jag vågar inte ens hoppas att det blev något av denna gången heller. Men KANSKE ändå. Det hopplösa hoppet är ju såklart på besök vid denna tiden i månaden. Det är verkligen hopplöst att leva i denna situationen. Inget man kan göra och inget någon annan verkar vilja göra åt det heller. Ofta letar jag efter något att jämföra min situation med och det landar gärna i att det just är klassat som en sjukdom. Det är en dom och ovisshet man lever i. På samma sätt som jag kan tänka mig att det känns när man får en svår diagnos om vilken sjukdom som helst. Framtiden står på spel och det livet man blivit tilldelad kanske inte alls kommer bli vad man tänkt sig. Man måste planera om och vänja sig vid tanken. Ett utanförskap är också fött och man kanske aldrig mer kommer få vara "som alla andra" vilket oftast är människans högsta eftersträvan. Det naturliga i livet har blivit satt till sin spets och kanske kan man inte längre göra det som man trott var så naturligt och självklart. Med detta sagt så är det ju märkligt att man undrar varför många är deppiga i denna situationen och varför vi barnlösa (som önskar oss barn och familj) är liiite bittra när alla andra får både ett och flera barn i vår närhet. Det enda jag kan tycka är att vi självklart har rätt till våra känslor och då också bitterhet i frågan. Inget konstigt alls. En tanke som inte heller är så vacker men som finns i mig är att så många idioter får barn till höger och vänster. Här står vi och är snälla bra människor och blir utan. Det är orättvist och en människa som drabbas av orättvisa kommer aldrig vara ok med det. Så är det bara. Enkelt.
Önskar alla som är orättvist behandlade i denna och andra frågor en bra dag! Ni andra... er struntar jag i just nu.
Idag jobbar jag hemifrån, skönt. Sitter här i lugnan ro och jobbar lite ;) Vi får nämligen vår kamin idag och idag och imorgon ska den installeras så jag är på hemmaplan och stressar lata hantverkare hela dagen med min närvaro. Just nu är de på sin 1,5 timmars lunch verkar det som... Älskade var hemma tills för en stund sedan och åkte till jobbet nu så nu hoppas jag det ska gå smidigt. Tyvärr verkade det som att ett par vattenrör går i vägen för där skorstenen ska upp genom huset så då verkade det som att en rörmänniska måste in och dra om. Tyvärr innebär det att allt kanske inte är klart inför helgen när svärmor kommer. Det stör mig lite eftersom hon ska sova i gästrummet som är drabbat av hela grejen... attans. Ville ju så gärna att allt skulle vara klart och fint tills hon kom men det är nog inget att göra åt.
I övrigt är jag som vanligt utan plan och utan barn. Ägglossningen har varit och jag vågar inte ens hoppas att det blev något av denna gången heller. Men KANSKE ändå. Det hopplösa hoppet är ju såklart på besök vid denna tiden i månaden. Det är verkligen hopplöst att leva i denna situationen. Inget man kan göra och inget någon annan verkar vilja göra åt det heller. Ofta letar jag efter något att jämföra min situation med och det landar gärna i att det just är klassat som en sjukdom. Det är en dom och ovisshet man lever i. På samma sätt som jag kan tänka mig att det känns när man får en svår diagnos om vilken sjukdom som helst. Framtiden står på spel och det livet man blivit tilldelad kanske inte alls kommer bli vad man tänkt sig. Man måste planera om och vänja sig vid tanken. Ett utanförskap är också fött och man kanske aldrig mer kommer få vara "som alla andra" vilket oftast är människans högsta eftersträvan. Det naturliga i livet har blivit satt till sin spets och kanske kan man inte längre göra det som man trott var så naturligt och självklart. Med detta sagt så är det ju märkligt att man undrar varför många är deppiga i denna situationen och varför vi barnlösa (som önskar oss barn och familj) är liiite bittra när alla andra får både ett och flera barn i vår närhet. Det enda jag kan tycka är att vi självklart har rätt till våra känslor och då också bitterhet i frågan. Inget konstigt alls. En tanke som inte heller är så vacker men som finns i mig är att så många idioter får barn till höger och vänster. Här står vi och är snälla bra människor och blir utan. Det är orättvist och en människa som drabbas av orättvisa kommer aldrig vara ok med det. Så är det bara. Enkelt.
Önskar alla som är orättvist behandlade i denna och andra frågor en bra dag! Ni andra... er struntar jag i just nu.
tisdag 8 november 2011
DHW
Ikväll är det Desperate Houswifes och det gör mig på glatt humör :) alltid något...
Sitter fast i mitt gamla vanliga tjat. Inte gravid, längtar som bara den, ledsen över att något kanske är fel på mig och orolig över framtiden. Verkligen inte lätt att vara glad i vardagen just nu. Dessutom har jag huuur mycket som på jobbet så stressen är påtaglig och andan i halsen. Till det tänker jag, "Om jag bara kunde ha en föräldraledighet i horisonten". Inte alls för att skaffa barn skulle innebära ledighet och mindre stress men i alla fall något annat än samma gamla vanliga tjat som det är här, varje dag. Det finns väl en miljon saker som skulle kännas enklare i livet om jag och älskade kunde lyckas med att skaffa familj, men där är en av dom som jag tänker på när jag stressar rundor här på jobbet.
En lite rolig tanke jag hade inför utredningen och alla prover var att jag lite kort tänkte att "Nu kanske det skulle upptäckas någon skada på mig". Haha, kanske något jag haft med mig sen födseln som jag inte visste om eller så. Jag berättade det för älskade att jag oroade mig och han trodde nog jag var knäpp. Jag såg framför mig hur sköterskan tittade på mig med chockad blick: "Men du, detta måste du känt av. Om inte, så måste det ha varit jätte svårt att leva ett normalt liv med din åkomma". Nu skrattar jag åt det men det var faktiskt en tanke som flaxade förbi vid den tiden.
En annan sak som jag försöker lösa är att jag numer har ont vid ägglossning. Kanske att jag kommit på varför. Jag började ju äta folsyra och vitaminB (efter missfall nummer tre) som jag fick på recept av läkaren. Dessa ska ju hjälpa till vid celldelningen och göra att cellerna delar sig mer kanske? Kan det då vara så att sedan jag började äta dessa har mina ägg blivit större och gör ont när de ska släppa och rinna iväg? En tanke jag har. Kanske att jag ändå skulle sluta med dessa två tillskott och endast äta Kvinna som man köper receptfritt på apotek? Vågar man ta egna initiativ på det viset eller är det dumt?
På tal om ägglossning, snart är det dags för den men har inte känt av det än. Undrar om det ska bli något denna gången.... nu börjar jag skymta det hopplösa hoppet igen. det är ju inte klokt att man aldrig kan lära sig. SLUTA HOPPAS NU!!!!!! Orkar inte fler besvikelser eller förlorade foster för den delen....
Kram
Sitter fast i mitt gamla vanliga tjat. Inte gravid, längtar som bara den, ledsen över att något kanske är fel på mig och orolig över framtiden. Verkligen inte lätt att vara glad i vardagen just nu. Dessutom har jag huuur mycket som på jobbet så stressen är påtaglig och andan i halsen. Till det tänker jag, "Om jag bara kunde ha en föräldraledighet i horisonten". Inte alls för att skaffa barn skulle innebära ledighet och mindre stress men i alla fall något annat än samma gamla vanliga tjat som det är här, varje dag. Det finns väl en miljon saker som skulle kännas enklare i livet om jag och älskade kunde lyckas med att skaffa familj, men där är en av dom som jag tänker på när jag stressar rundor här på jobbet.
En lite rolig tanke jag hade inför utredningen och alla prover var att jag lite kort tänkte att "Nu kanske det skulle upptäckas någon skada på mig". Haha, kanske något jag haft med mig sen födseln som jag inte visste om eller så. Jag berättade det för älskade att jag oroade mig och han trodde nog jag var knäpp. Jag såg framför mig hur sköterskan tittade på mig med chockad blick: "Men du, detta måste du känt av. Om inte, så måste det ha varit jätte svårt att leva ett normalt liv med din åkomma". Nu skrattar jag åt det men det var faktiskt en tanke som flaxade förbi vid den tiden.
En annan sak som jag försöker lösa är att jag numer har ont vid ägglossning. Kanske att jag kommit på varför. Jag började ju äta folsyra och vitaminB (efter missfall nummer tre) som jag fick på recept av läkaren. Dessa ska ju hjälpa till vid celldelningen och göra att cellerna delar sig mer kanske? Kan det då vara så att sedan jag började äta dessa har mina ägg blivit större och gör ont när de ska släppa och rinna iväg? En tanke jag har. Kanske att jag ändå skulle sluta med dessa två tillskott och endast äta Kvinna som man köper receptfritt på apotek? Vågar man ta egna initiativ på det viset eller är det dumt?
På tal om ägglossning, snart är det dags för den men har inte känt av det än. Undrar om det ska bli något denna gången.... nu börjar jag skymta det hopplösa hoppet igen. det är ju inte klokt att man aldrig kan lära sig. SLUTA HOPPAS NU!!!!!! Orkar inte fler besvikelser eller förlorade foster för den delen....
Kram
lördag 5 november 2011
Drömmen om ett barn
Ojojoj, tårarna rinner av det programmet. Tycker verkligen att det är jätte bra att det uppmärksammas men jag kan nog inte titta på det mer, jag blir ju så ledsen!De var nog en repris jag såg ikväll men i det programmet var paret som trodde de var gravida och skulle in för att kolla hjärtljud och då var där inget. Jag blev så ledsen! Reene Nyberg sa något om att man inte kunde föreställa sig hur det känns men det kunde ju jag såklart :( fy så fruktansvärt det är. Efter programmet så kände jag en kort stund att jag kanske måste acceptera att barn aldrig kommer min väg och det var en hemsk känsla, jag vill ju inte ge upp egentligen. Men hur ska man orka? Efter "bara" tre missfall är jag sååå ledsen och påverkad att jag kan inte föreställa mig tre till men det måste jag kanske ställa mig in på. Hur ska det gå...
En annan sak som jag inte känner igen... jag har börjat fundera på vad jag kan ha gjort för illa tidigare i livet eller i ett tidigare liv. Karma alltså. Kan det vara så? Det är ju lite knäppt att tänka så men det är tankar som bara kommer.
Googla har man ju börjat med på ett mer frenetiskt vis det senaste året. En sak som jag googlat massor på men inte hittat svar på är varför jag plötsligt har ont vid ägglossning. Detta hade jag ALDRIG innan missfallen. Kan det vara bra eller dåligt tro? Jag har kikat en del på symptom för endo men det gör ju inte ont vid mensen, men vid ägglossning känner jag äggstockarna på ett nytt sätt. Jag tänkte fråga läkaren från RMC som skulle ringt i torsdags (självklart ringde hon aldrig...) vad detta kan bero på.Men jag får väl fortsätta hoppas att det är en bra sak.
Idag har det varit lite tungt på ett vis... vi har nämligen ett "gästrum" (läs tilltänkt barnrum). Eftersom vi skulle haft barn vid detta laget har vi inte riktigt gjort något med det rummet än. Vi har nog tänkt vänta tills barnet kom och då göra det till ett barnrum istället. Idag har jag gjort vid det. Nu är det ett snyggt gästrum för vuxna att bo över i och inget annat. Lite sorgligt är det ju. Det känns som ett sätt att ge upp lite, inte lönt att vänta längre liksom.Älskade kommer hem imorgon så då får vi se vad han tycker. Valde ett rosa överkast och en blommig kudde till, hehe.
Nu är det tv tajm och glass! Mysigt med helg i alla fall.
En annan sak som jag inte känner igen... jag har börjat fundera på vad jag kan ha gjort för illa tidigare i livet eller i ett tidigare liv. Karma alltså. Kan det vara så? Det är ju lite knäppt att tänka så men det är tankar som bara kommer.
Googla har man ju börjat med på ett mer frenetiskt vis det senaste året. En sak som jag googlat massor på men inte hittat svar på är varför jag plötsligt har ont vid ägglossning. Detta hade jag ALDRIG innan missfallen. Kan det vara bra eller dåligt tro? Jag har kikat en del på symptom för endo men det gör ju inte ont vid mensen, men vid ägglossning känner jag äggstockarna på ett nytt sätt. Jag tänkte fråga läkaren från RMC som skulle ringt i torsdags (självklart ringde hon aldrig...) vad detta kan bero på.Men jag får väl fortsätta hoppas att det är en bra sak.
Idag har det varit lite tungt på ett vis... vi har nämligen ett "gästrum" (läs tilltänkt barnrum). Eftersom vi skulle haft barn vid detta laget har vi inte riktigt gjort något med det rummet än. Vi har nog tänkt vänta tills barnet kom och då göra det till ett barnrum istället. Idag har jag gjort vid det. Nu är det ett snyggt gästrum för vuxna att bo över i och inget annat. Lite sorgligt är det ju. Det känns som ett sätt att ge upp lite, inte lönt att vänta längre liksom.Älskade kommer hem imorgon så då får vi se vad han tycker. Valde ett rosa överkast och en blommig kudde till, hehe.
Nu är det tv tajm och glass! Mysigt med helg i alla fall.
fredag 4 november 2011
Fredag och tillbaks
Jag har varit med jobbet på teambuilding men är nu tillbaks för att hålla helg. Älskade ska till föräldrarna där han ska snickra till sin mamma men åker bara lördag till söndag så jag behöver inte vara utan honom ikväll :) Efter denna omgången så är han nog klar med bygget inför vintern så sen får jag honom helt för mig själv igen :D
Teamgrejen var ok. Snubben som höll i den pratade däremot HELA tiden om sina barn och vad de har betytt för honom. Jag spydde lite faktiskt. Han var också igång med hur fint det är med kvinnor som "offrat sina kroppar och fött barn", urk, vilket skit alltså. Förutom honom så var det ok i alla fall. Jag har ganska trevliga kollegor så det är inte pest att träffas utanför jobbet. Där finns ju ett par idioter men så är det väl alltid.
Annars ska jag bara ta det lugnt och vila. Håller alla tummar för EVL som jag följer. Hoppas verkligen att du snart kan lägga en lyckad helg bakom dig!!! Tänker mycket på er vars bloggar jag läser. Jag är så imponerad av så många och hur ni hanterar sorg, sorterar tankar, fungerar med nära och kära, ser på framtiden trots att det är total kaos på ett annat plan i livet. Jag tycker det är svårt att hantera själv men finner hopp och styrka när jag läser på era sidor. Jag vill så gärna att vi alla ska få komma ifrån denna sorgen som vi bearbetar löpande, hela tiden, varje dag.
Kram
Teamgrejen var ok. Snubben som höll i den pratade däremot HELA tiden om sina barn och vad de har betytt för honom. Jag spydde lite faktiskt. Han var också igång med hur fint det är med kvinnor som "offrat sina kroppar och fött barn", urk, vilket skit alltså. Förutom honom så var det ok i alla fall. Jag har ganska trevliga kollegor så det är inte pest att träffas utanför jobbet. Där finns ju ett par idioter men så är det väl alltid.
Annars ska jag bara ta det lugnt och vila. Håller alla tummar för EVL som jag följer. Hoppas verkligen att du snart kan lägga en lyckad helg bakom dig!!! Tänker mycket på er vars bloggar jag läser. Jag är så imponerad av så många och hur ni hanterar sorg, sorterar tankar, fungerar med nära och kära, ser på framtiden trots att det är total kaos på ett annat plan i livet. Jag tycker det är svårt att hantera själv men finner hopp och styrka när jag läser på era sidor. Jag vill så gärna att vi alla ska få komma ifrån denna sorgen som vi bearbetar löpande, hela tiden, varje dag.
Kram
onsdag 2 november 2011
JAG VILL...
.... BLI GRAVID OCH FÅ ETT BARN!
Tror jag tappar förståndet emellanåt. Jag vill detta så gärna att jag ibland tror jag blir tokig. Hur ska man orka vänta längre? Står jag på samma ruta i mars nästa år (när syrrans lillkille nr 2 kommer) så blir jag nog tokig på riktigt. Det är ju skit att man inte kan göra något :(
Laters
Tror jag tappar förståndet emellanåt. Jag vill detta så gärna att jag ibland tror jag blir tokig. Hur ska man orka vänta längre? Står jag på samma ruta i mars nästa år (när syrrans lillkille nr 2 kommer) så blir jag nog tokig på riktigt. Det är ju skit att man inte kan göra något :(
Laters
tisdag 1 november 2011
Ensammen...
Ja, idag känner jag mig lite extra ensam i livet. Ingen anledning till detta kanske men så är det. Jag blir ju så glad för allas skull som lyckas med sina behandlingar, tro inget annat, men jag känner mig så ensam kvar. Jag är inte ens igång med IVF eller ser annan ljusning i min väg just nu. Bara grå dimma. Ingen plan har vi utan vi står verkligen bara och stampar. Kommer ingenstans. Det känns ändå som att nästan alla har en plan på vad som händer sen. Nu kommer avundsjukan... håll i er...här kommer den... Jag vill också ha en plan (låter som en 5-åring i leksaksbutiken, i know). Kan inte hjälpas, men det känns skitjobbigt just nu.
Vill bara så gärna. Tänkte på bröllopet igår och tänkte någonstans att jag borde vänta med klänning för man vet ju aldrig... det hopplösa jävla hoppet igen. Kan ge mig fan på att jag står där i samma jävla storlek som jag har nu, alltså icke post- eller gravid.
Det blev mycket trist i inlägget... det är väl det jag ska ha bloggen till, att avreagera mig kanske. Så slipper mina nära och kära få alla slängar med sleven som jag tydligen har inom mig nuförtiden :((((
Skit
Vill bara så gärna. Tänkte på bröllopet igår och tänkte någonstans att jag borde vänta med klänning för man vet ju aldrig... det hopplösa jävla hoppet igen. Kan ge mig fan på att jag står där i samma jävla storlek som jag har nu, alltså icke post- eller gravid.
Det blev mycket trist i inlägget... det är väl det jag ska ha bloggen till, att avreagera mig kanske. Så slipper mina nära och kära få alla slängar med sleven som jag tydligen har inom mig nuförtiden :((((
Skit
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)