Igår träffade vi bröllopsstället där vi ska ha maten och festen och det verkade verkligen bra! Det känns som det blir prisvärt och bra på alla vis. Jag och älskade har en plan att hålla det enkelt och ej så sittandes och tråkigt så det blir lite grillfesttema och det är vi nöjda med :) Man får helt enkelt hämta maten själv som grillas av personalen. Det blir helstekt gris och lamm med tillbehör.
Tänk så bra vi har det som har varandra i detta. På så vis har vi verkligen haft en helig tur och jag är så lycklig med denna man. Jag har plågats av tankar att han skulle lämna mig nu om vi inte kan få barn och det skulle vara mitt fel (det skulle han såklart aldrig). För mig har nog de tankarna mest byggt på en känsla av otillräcklighet och egentligen inte att bli lämnad. Jag känner mig ju egentligen sååå trygg med honom men jag känner att jag inte vill tvinga honom igenom denna situationen. Det är väl illa nog att jag måste gå igenom det. Man vill ju aldrig utsätta den man älskar för svåra tider, så är det ju.
Annars ska ju läkaren ringa mig torsdag nästa vecka. Jag laddar lite mentalt för det. Tycker egentligen inte det ska behövas men nu känns det så med henne. Jag tror nämligen hon mest kommer säga -"Vad vill du prata om då?". Jag tror inte alls hon kommer underlätta samtalet för mig utan det blir nog upp till mig att få något ut av det. Och jag som är stark som en vandrande pinne just nu blir ju lite orolig då. Jag kommer säkert böja lipa och sen inte få fram allt jag vill. Jag kan knappt nämna barnlösheten tyst i mitt eget huvud utan att tårarna kommer. Det är lite störigt och jag önskar att jag var starkare där... Den torsdagen borde min mens komma så om jag inte har den på morgonen tar jag ett gravtest. OM (vilket det såklart inte kommer vara) det är ett + kan jag ju alltid berätta det och annars vill jag mest få en plan. Vi hade tre täta missfall och sen har vi inte lyckats på minst 5 månader (tror egentligen det är 6 månader). Hade vi varit ett "vanligt" par så hade jag i godan ro fortsatt att försöka men med vår historia så vill jag ha en plan i alla fall. Jag läste någonstans att snittet att lyckas hemma ligger på 7 månader. Så snart vi är förbi den tiden så känns det verkligen som att allt är fel och vi ligger inte rätt i statistiken...igen... vill ju så gärna ligga inom det normala för en gång skull!!!!
Kram
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar