Hej,
Som vanligt när man hoppas efter något mer än normalt är det lätt att bli inbillningssjuk. Det är jag nu. Innan idag har jag inte inbillat mig så mycket alls utan avfärdat det som det hopplösa hoppet men imorse inbillade jag mig ett illmående. Kul...not. Någonstans VET jag att det är just inbillning och inte sanning men det är svårt att hjälpa hur man fungerar psykiskt. Igår var jag dessutom på ett förfärligt humör. Jag glömde vattenflaskan till spinningen och höll på att bryta ihop över detta. Inte helt ok. Stackars älskade duckade lite för de värsta delarna och jag tror jag lyckades bita ihop lite i alla fall. Det är ju verkligen inget som har med honom att göra. Jag är bara så satans jävla frustrerad. Har tom börjat försöka inbilla mig att jag kanske inte vill ha barn. Hade jag bara känt så så hade ju denna skiten varit så mycket enklare att hantera. Frivillig barnlöshet hade ju varit lugnt. Det är den ofrivilliga biten som är jobbig och gör att livet känns orättvist.
Blev ytterligare lite sur över RMC idag. Läste på en blogg där paret försökt bli gravida från ungefär samma tid som vi. Just nu gör de sitt första IVF. Vi gör inget alls, väntar fortfarande på ett telefonmöte med min skitläkare. hur kan det bli så olika? Vår läkare har aldrig på egen hand hört av sig till oss, det har alltid varit på vårt initiativ. Jag blir sur alltså.
Status i övrigt är ju mest att jag börjar bli galet frustrerad och är ledsen någonstans inombords hela tiden. Kan inte skaka av mig den känslan :(
vet förövrigt vad jag önskar mig i julklapp.... men så blir det nog inte...
Laters
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar