Ja, idag känner jag mig lite extra ensam i livet. Ingen anledning till detta kanske men så är det. Jag blir ju så glad för allas skull som lyckas med sina behandlingar, tro inget annat, men jag känner mig så ensam kvar. Jag är inte ens igång med IVF eller ser annan ljusning i min väg just nu. Bara grå dimma. Ingen plan har vi utan vi står verkligen bara och stampar. Kommer ingenstans. Det känns ändå som att nästan alla har en plan på vad som händer sen. Nu kommer avundsjukan... håll i er...här kommer den... Jag vill också ha en plan (låter som en 5-åring i leksaksbutiken, i know). Kan inte hjälpas, men det känns skitjobbigt just nu.
Vill bara så gärna. Tänkte på bröllopet igår och tänkte någonstans att jag borde vänta med klänning för man vet ju aldrig... det hopplösa jävla hoppet igen. Kan ge mig fan på att jag står där i samma jävla storlek som jag har nu, alltså icke post- eller gravid.
Det blev mycket trist i inlägget... det är väl det jag ska ha bloggen till, att avreagera mig kanske. Så slipper mina nära och kära få alla slängar med sleven som jag tydligen har inom mig nuförtiden :((((
Skit
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar