Det är ju inte så jävla bra helt enkelt. Det bästa med stunden idag är att det är fredag. Annars är det ju lite skit som vanligt. Mensen är typ igång så hoppet är helt ute. Nu börjar man redan bygga upp hopp inför nästa gång och det tar ju på krafterna... besvikelsen varje gång är ju tung att bära på mina stackars axlar.
Det ser besvärligt ut framöver. Många nära väntar barn som kommer nu till våren/sommaren så det blir ju jätte jobbigt för mig. Sen måste man hälsa på alla också och gratulera så mycket, ännu värre!
Är lite orolig för vår framtid. Skulle ju inte säga att älskade säger nej till adoption, men jag skymtade lite tveksamhet sist det var uppe. Skit också. Det skulle ju kunna vara ljuset fram på vägen för mig och om det släcks så vet jag inget längre. Vad är min plats i världen och min mening med allt? Jag vill ju inte deppa ihop men jävlar vad man balanserar på en fin lina där ibland.
I övrigt ska helgen bli mysig, som vanligt. Vi ska vara hemma och bara ta hand om varandra och ha det bra tillsammans, promenera och elda i brasan :) Älskar helg.
Ja, deppigt idag så det finns inget mer att säga. Over and out.
/C
Usch ja... det går upp och ner... humöret och livet. Ibland känns det helt ok och ibland bara botten. Just nu när jag bara går hemma och skrotar, funderar man mycket. Jag har plötsligt börjat fundera på vad vi gör om vi nu inte blir gravida. Det gick ju så lätt första gången, men det betyder ju inte att det kommer gå lika fort nästa gång... åren går och statistiskt sett ser det ju inte så ljust ut för oss. Vi har inte riktigt pratat om hur vi ska göra om det inte går- vi har ju inte kommit dit än. Men min sambo har antytt att han inte är sugen på IVF, att det skulle bli så jobbigt... men jag vet inte om han ändrar sig om det innebär att det är det enda vi kan göra. Jag har funderat på adoption- rent allmänt bara. Det är ju något som aldrig varit aktuellt i min värld hittills och inser att vi antagligen inte kommer vara aktuella för det heller. Vi kommer ha blivit för gamla den dagen det ev skulle bli aktuellt. Jag vet inte ens vad min sambo tycker om det, men det innebär ju också en hel del jobb- plus att vi skulle bli tvingade att gifta oss, för annars är det inte ens möjligt.
SvaraRaderaNä jag funderar för mycket för mitt eget bästa... man ska inte ta ut så mycket i förväg, tänka för långt fram. Men jag gör ofta så- tar ut det värsta och oroar mig för allt innan det ens inträffat. Men det är väl min försvarsmekanism kanske... så när det inträffar jobbiga saker så är jag liiiite förberedd iallafall ;-)
Ha det gott i helgen och försök njuta av ledighet och samvaro med din man!!!
Anna i gbg....
Tack för din kommentar! Det är tyvärr fler som vet vad pendlingen mellan hopp och förtvivlan innebär... Vi är inte heller framme vid IVF eller adoption men någonstans gör jag precis som du, förbereder mig! Det mentala måste få en chans att hänga med i svängarna annars blir fallet så långt. Kanske lite dumt att göra så men jag tycker det är jätte svårt att styra. Vi är nog lite lika där.
SvaraRaderaStort lycka till med ert barnskaffandet! Hoppas era drömmar blir sanna och att det är långt mer hopp än förtvivlan framför er på vägen. Efter en diagnos och åtgärd måste man tänka att det ska gå! Det finns ju goda förutsättningar för er :)Håller tummarna att det ska gå bra.
Ha en fin helg!