Idag svider det otroligt i ögonen. Det blev nämligen ett mastodontbryt igår. Fruktansvärt! Tårarna ville inte sluta rinna. Det värsta av allt var att bästa vännen var på besök. Hon, den enda som vet vår historia och som också hade ett missfall, är nu gravid i vecka 14. Jag såg magen just när hon kom innanför dörren. Jag har någon laserblick där alltså. Tror inte att någon kan lura mig, jag ser genast om de är gravida. Tycker också jag ser det i blicken även om magen inte hunnit växa än.
Vi satt och småpratade. Inombords försökte jag förbereda mig för att hon skulle berätta när som. Jag kände redan då hur tårarna brände innanför locket men jag var fast besluten att bli glad för hennes skull. Sen berättade hon. I typ 2 minuter såg jag nog lite glad ut, sen frågade hon hur det gick för oss numer och då bröt jag ihop. Tårarna sprutade och jag bad om ursäkt hundra ggr. Jag förklarade om och om igen att jag var glad för deras skull men bara ledsen ändå och att jag hoppades att hon förstod. Jag tror hon gjorde det men samtidigt blir jag ledsen för jag tycker jag är en jävla skit som inte kan bita ihop en kväll och bara fråga och glädjas med min bästa vän. Shit, vad är jag för människa? Jag mår skit idag och ögonlocket är svullet som bara den. Tårarna finns där hela tiden och jag vet inte hur jag ska klara dagen. Jag ska börja med att skriva ett sms till min kära vän och försöka förklara att jag verkligen är glad för deras skull och att jag ber om ursäkt för mitt bryt igår. Ett av mina största problem är att jag inte kan prata om situationen alls utan tårar. Då menar jag 0. Minsta snack om vår situation och jag bryter ihop. Jag har sån ångest för detta och rädsla för läkarbesöket nästa vecka. Vill ju verkligen inte sitta och böla som en idiot. Hon kommer tro jag är tokig...
Ps. Fick brevet från gyn igår. Orkar inte skriva om det idag för jag är redan på gränsen till att bryta ihop så jag får ta det när jag orkar. Jag ska fortfarande dit nästa vecka i alla fall...
Kram
Att inte kunna glädjas åt andras gravidlycka i vår situation är inget konstigt och inget du behöver skämmas över. Är din kompis är riktig vän så förstår hon att du tycker att det är jobbigt.
SvaraRaderaJag känner likadant många gånger. Jag blir svart i blicken bara jag ser en gravidmage eller barnvagn på stan...
Många kramar
Ja, det känns bara så ruttet och egoistiskt. Trött på sig själv blir man ju! Hon är verkligen bra kompis som förstår. Hon skrev ett mail att jag ska säga till om det blir för jobbigt att ses och då förstod hon det. Hon är verkligen en genomfin vän... vad skulle man göra utan dom?
SvaraRaderaTänker fortfarande massor på er. Hoppas insamlingen finns ett bra tag för mitt bidrag kommer ;)
Kram
Skönt att hon förstod!!
RaderaInsamlingen kommer finnas öppen till vi får ett barn.
Jag vet precis hur du känner... jag har varit där så många gånger förr om åren. Just nu är jag väl inte i samma sits- än! Men jag känner att det närmar sig med stormsteg. Min bästa vän har inga barn, men har alltid pratat om att dom ska skaffa- sen... hon har så mycket projekt och saker för sig, så det passar ju aldrig in i schemat. Hon är 7 år yngre än mig, så jag har alltid tänkt att det dröjer. Hon träffade sin man och gifte sig väldigt fort, men var samtidigt bestämd på att det inte skulle bli några barn förrän dom var redo. Jag har känt mig rätt lugn över det. Dom har varit tillsammans i 4 år nu, så det är väl dags antar jag. Hon är en av få som vet vad jag har varit med om och jag hade väl inte berättat för henne att vi hade startat barnproduktionen när det hände. Strax efter mitt missfall tog hon ut sin spiral och när jag pratade med henne sist, hade hon haft en jobbig natt, någon konstig magkramp och blodat massor och hon misstänkte kanske ett tidigt missfall- trots att det var flera dagar innan menstid och allt, så jag tror inte det. Men det betyder ju att dom inte direkt skyddar sig utan tvärtom försöker skaffa barn- så tolkar jag det uttalandet. Och plötsligt fick jag lite panik, känner en stor oro för att hon kommer komma inom en snar framtid och berätta att hon är gravid och så har jag inga kompisar kvar som inte har barn...typ... (jo det har jag, har en som påstår att hon inte vill ha några alls, men det får vi väl se...hehe...)
SvaraRaderaVisst är man dum som inte riktigt kan unna vännerna en graviditet, fast man samtidigt är glad för dom? Jag ska försöka att inte avslöja något den dagen det händer, men jag vet att jag kommer gråta när jag är hemma inom mina egna väggar. Så kämpa på! Vem vet? Du kanske står på din bröllopsdag med en stor mage??? :-D
Anna i gbg....
Ja, man känner sig hemsk men kan ju inte hjälpa det. Den egna sorgen är väl större än lyckan för någon annan även om den personen betyder massor för en. Jag försöker tänka att det är ok att känna så här men det är ju förfärligt. Det svåraste är ju att man till slut kanske kommer att ha måst isolera sig helt. Jag orkar liksom inte med känslorna så då är jag hellre helt själv och vad är det för liv att leva? Men.... din sista mening.... oj vad jag vill att det blir så...
SvaraRaderaKram!!