Idag, 11 dagar efter första dagen på utebliven mens, fick jag missfall för tredje och sista gången innan min kropp beslutade sig för att ge mig ett uppehåll på 10 månader. Klarar jag idag utan blod har jag alltså passerat den dagen som för ca ett år sedan var ännu ett misslyckande och tredje missfall. Idag är alltså ett litet litet delmål som ska passeras. På söndag är nästa. Första missfallet av de tre skedde 15 dagar efter utebliven mens, dvs motsvarande nu på söndag. Sen hade jag ett missfall däremellan som är svårt att jämföra med. Jag gick mycket längre men jag är helt säker på att något stod fel till från dag 1 och att det bara dröjde sig kvar i min kropp innan det stöttes ut. Jag fick ingen mens mellan detta och missfallet innan så det är svårt att räkna efter hur det låg till i veckor. Jag tittar helt enkelt på idag och på söndag för att jämföra. Det blir inte mycket lugn i helgen men jag ska försöka att njuta av älskade och slappna av så mycket som möjligt.
Jag och älskade pratade igår om vår framtid. Vi vet båda att vi kanske inte är aktuella för IVF eftersom det inte tar bort vår missfallsrisk. Det innebär att vi måste titta ett steg till på stigen till istället. Ännu längre fram. Där borta finns ett par alternativ som känns lite mer drastiska eftersom det skulle innebära att vi båda inte blir genetiska föräldrar till våra barn. Vi måste få kollat både ägg och spermier för att se vem som felar i kvalite och sen kunde donation vara ett alternativ? Ägg- eller spermiedonation beroende på vem av oss som är den svaga länken. Hittar man inget fel alls på våra ägg och spermier så kan det vara att vi bara inte funkar ihop, biologiskt. Sånt har jag aldrig trott på men man har ju hört talas om det. Då kunde man kanske tänka sig insemination? I samband med allt detta så ställer vi oss också i adoptionskö. Här har vi alltså vår framtidsplan... Kan man säga att ganska mycket står på spel???
/C
Usch för din skräck och oro just nu... och jag vet inte vad jag ska säga för att uppmuntra, tror inte det går. Du är där du är och du vet vad som hänt innan och ingen kan föreställa sig hur just du känner och tänker, även om man kan känna igen sig ibland. Tror bara du får genomlida detta tills du kommer ut på en andra sidan och för varje "delmål" hoppas jag du känner mer tro och hopp och kan släppa skräcken bakom dig. Visst kommer oron antagligen följa dig genom hela graviditeten, men det är normalt. Som jag skrev till dig innan du blev gravid (eller visste om det iallafall) Jag tror du kommer stå på ditt bröllop med stora magen och det kommer gå sååå bra den här gången!! Jag håller alla mina tummar (önskar jag hade fler än två) för att det ska gå vägen och det verkar ju lovande hittills. Vi får ju inte glömma att fokusera på det positiva just nu och inte bara titta bakåt på det negativa i det förflutna, eller hur? ;-)
SvaraRaderaAnna i gbg....
Hej Anna!
SvaraRaderaJo, oron har verkligen bitit sig fast och enda botemedlet är tiden som ska passera och som du säger, att komma ut på andra sidan. Tills dess så är det verkligen pest och man är ju sin värsta fiende. Jag är så glad för dina tummar och hoppas så sjukt mycket på det du skriver om bröllopet :) Hade ju varit det mest underbara av allt! Det är ju en fin sak i framtiden så jag ska försöka hålla fokus där istället.
Hur har det gått för dig förästen? Avvaktar ni ett tag till? Hoppas det blir bra för er och att du är "botad" från besväret. Jag tror på er. Har en riktigt bra känsla där!
Kram
Vi avvaktar fortfarande... jag fick ju stränga order om att inte bli gravid innan jag varit på återbesök efter operationen och jag har inte fått någon kallelse än, så vi har inte gjort några försök. Kallelsen skulle komma ca 3 månader efter sa läkaren och det har gått nästan 2,5 nu, så jag antar att det är på gång. Jag har fortfarande lite ont, dvs öm ovanför ärret. Det är väl nervtrådar osv som inte har växt ihop än, men jag funderar mycket på hur lång tid sånt tar och hur det blir om man skulle bli gravid. Då spänns ju hela magen ut och om nervtrådar osv inte växt ihop- hur blir det då efteråt? haha... ja sånt konstigt kan jag gå och fundera på ;-) Det är ju inte ens säkert att jag kan bli gravid, jag har ju haft lite knas med menscykeln också efter operationen, så vi får väl se. Men än så länge lever jag på hoppet :-)
RaderaAnna i gbg...
Väntan kan ju vara svår den också men det låter som en bra plan tycker jag! Strulig cykel säger du? Jag har ätit borago och tycker det har hjälpt. Finns i hälsokostbutik! Värt ett försök kanske. Håller tummarna tillbaks till dig såklart ;)
SvaraRaderaKram