Idag överlevde jag lunch med en väninna som ska ha andra barnet i maj. Detta innebär ju stor mage vilket då kändes ok. Helt enligt min teori i förra inlägget. Det hade varit heeelt ok om hon bara kunde prata om något annat också men det kunde hon ju såklart inte... men ok var det i alla fall.
Det som är lite svårt med just denna kompis är att nånstans kring deras första graviditet började vi försöka. Nu ska de ha nr två och vi har fortfarande ingen. Den är ju jobbig som bara den men hennes mage som sådan störde mig inte särskilt. Det blir nog värre när vi måste besöka deras nya så småningom.
Annars är det ju märkligt vad folk kan bry sig och haka upp sig. Hon hade visst en jobbkollega som hade bestämt sig för att inte skaffa några barn eftersom hon och hennes man reste så mycket. "Jättekonstigt ju!" För mig kan det istället vara att de kanske hade problem på den fronten och försonades i att leva ett annat sorts liv. Är det verkligen omöjligt för människor med barn att tänka på sånt? Är det liksom bara aldrig ett alternativ?
Kram
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar