Snart så!

Det var måndag igen och jag är på jobbet... trots vul idag så tänkte jag jobba både före och efter och det känns ok.

På vulet idag så kunde doktorn konstatera att myomet inte syns så tydligt längre och det ligger dessutom "bra", dvs skulle inte störa vid ett nytt försök. Han tycker alltså inte att vi ska göra något åt det utan det ser bra ut. Däremot var där en del blod kvar, ve och fasa. Det betyder att det nu blött i två veckor och jag kan nog räkna med en vecka till. Det jobbiga med att blöda är mycket den psykiska påfrestningen det innebär. Att bli påmind om ett smärtsamt misslyckande varje dag i tre veckor utan paus tar på krafterna kan jag säga. Det följer upp HCG och det blir nog flera besök till eftersom det sjunker så långsamt. Doktorn menar att det kan ta lite tid och särskilt när det blöder fortfarande. Det blir besked på det i em och sen nytt blodprov i slutet av veckan. Tänk att jag ens har något blod kvar i kroppen! Sen tyckte han att jag skulle boka en tid när det slutat blöda för att kolla en sista gång att allt är klart och allt blod är borta inför nästa försök. Det känns bra och jag behöver få det avslutet.

I övrigt har väl helgen varit ok. Ensam och lite sorglig men ok ändå. Älskade kom hem igår och då började jag gråta just när han kom in. Fint mottagande... Tror jag får lite uppdämt behov av att vara själv och inte få ventilera på flera dagar. Det är ju lättare när vi är två. Nu känner jag att chocken lagt sig, jag är samlad vid läkarbesöken och gråter inte så fort jag kommer in i rummet men nu är det mörkt på ett annat sätt. Nu är det lite djupare deppigt eller vad man ska säga. Nu kommer frågor kring vad är min funktion i världen/livet? Vad är min mening med att finnas och vad ska jag göra om vi aldrig får barn? Vad blir mitt värde liksom om detta inte fungerar??? Ja, massor med fundamentala grejer som jag stöter på efter varje missfall, som ett brev på posten. Det kommer nog i samband med att hormonerna ska sjunka och den där lyckan som fanns innan ska bort och ut. Det är säkert helt normalt men det är jobbigt på ett annat sätt. Nu ser jag nog inte lika ledsen ut men det är mycket svårare saker som pågår i huvudet.

Jag och älskade pratade om bröllopet igår... kanske att vi ändå har stor fest som vi hade tänkt från början. Det som är värst med det är att jag får bita ihop en hel massa för där kommer vara ammande bebisar och stora magar. Det går liksom inte att göra något åt alls. Oavsett om det blir stort eller litet måste vi göra uppehåll i försöken typ juni och juli och det känns lite jobbigt men så får det blir. Jag kan inte riskera att gå igenom detta just då. Vi får se men det lutar åt en större fest igen. Allt är ju bokat så det är jobbigt att ändra också...

Blä, avbokade just en lunch med en höggravid vän eftersom jag inte orkar just nu och fick ett mail tillbaks. Det handlade verkligen BARA om henne, bebisen i hennes mage och deras son. Nu är jag jätte glad att jag avbokade kan jag säga... det hade jag bara inte orkat med idag. Fattar inte vad som tar åt människor ibland. Har de ingen känsla? Syns det inte alls att det skulle vara ok att prata om något annat också som jag kan dela? I alla fall en liten liten stund? Jag kräver inte mycket och jag kan prata om barnämnet och vara tämligen oberörd (tom. intresserad) men inte endast detta ämne tack. Det hade varit ok en stund och om jag frågade saker om det men när någon bara pladdrar på utan att känna in alls...Även om hon inte känner till våra problem så vet hon ju att vi inte har några barn. Jag vet ju att hon inte har några katter så inte fan snackar jag om dem heeela heeela tiden när vi ses? Common sense...

Well well, mondag schmondag

/C