Tillbaks hem

Då hade ytterligare en läkare tittat och det blir ingen skrapning just nu. Man kan ju säga att sjuksköterskan överdrev lite i telefon igår när hon nämnde akuttid, skrapning senast fredag osv. Man blir så trött. Läkarens dom nu var att ja, HCG sjunker för långsamt men det kan vara så ibland. I övrigt ser han bara lite blod kvar och inga fosterrester så han tyckte inte det skulle skrapas utan bara få blödas ut på hemmaplan. Han tyckte inte det såg besvärligt ut på vulet. På måndag blir det nytt blodprov och kanske vul igen så de kan se att det går som det ska. Tillbaks att försöka läka i hjärtat igen då och inte längre tänka på skrapning. Jag känner mig sliten i själen just nu :( helt jävla söndrig.

Både läkare och sköterska sa flera gånger hur glada vi skulle vara att vi blev gravida i alla fall. Varken jag eller älskade känner den glädjen. Det finns ingen hjälp till oss alls. Hade det varit svårt att bli gravid kan man få olika hjälp och behandlingar och jag hade hellre haft det så just nu. Istället lever vi i en total falsk trygghet där "inget är fel på oss" men allt jag känner är "vad är fel på oss". Jag fattar ju att något är fel. Något är ju så in i helvete fel... Just nu är såret i hjärtat djupt och jag känner mig sargad.

Jag längtar tills min födelsedag. Inte för att bli äldre utan för att jag och älskade ska iväg på spa då. Det ska bli så underbart skönt att få massa tid tillsammans och bara vara vi. Jag vill gärna ha läkt i själen lite tills dess så jag kan vara mitt gamla vanliga jag då.

Idag kom adoptionspapperna. Vet inte hur jag kände när jag läste där... lite depp faktiskt. Blev inte helt glad eller så utan kände bara uppgivenhet :(

Idag kom min systers andra barn ut och alla mår bra. Vi ska torka upp vår lilla vattenpöl och sen träffa dom när vi är på banan igen. Det känns skönt att hon har den förståelsen. Men igen... vad fan är det med tajmingen? Den är ju så jävla skitdålig varje gång!!!! Hur är det möjligt??? Jag vill ju egentligen bara orka glädjas fullt ut men tajmingen gör det ju omöjligt för mig.

Nu i april har jag och älskade varit ett par i 3 år.  I 1,5 av dom åren har vi kämpat i denna skiten, dvs hälften av vår tid tillsammans. Nu går vi alltså in i att vi majoriteten av tiden haft detta att slita med. Vet inte vad det betyder, men jag minns knappt hur det såg ut innan.... vill bara få tillbaks den där lätta känslan när allt går på räls och det inte finns några problem. Utan detta problemet har vi faktiskt inga och jag vill få njuta av det igen.

Kram