Kommer på mig själv att undra ibland vad som är fel. För en stund känner jag bara att det är något men inte vad... 2 sek senare kommer jag på det och det blir lite mörkare. Detsamma när jag vaknar på morgonen. Det tar en liten liten stund innan allt komms ihåg och man minns läget igen. De där microsekunderna är däremot väldigt sköna. Då är liksom allt bra för en kort stund. Önskar stunden kunde bli till år.
Kollar mestadels lite statistik efter detta missfallet. Tidigare har jag trott att det definitivt skulle bli på tredje eller allra senast fjärde försöket men nu är det mer siffror som säger vad oddsen är att det blir över huvud taget, alls, ever. 75% av alla som haft mer än 3 missfall får någon gång ett levande barn. Det är ju ok odds. Hoppas jag ligger ibland de procenten. Kanske har vi kommit halvvägs?
Efter detta missfallet känner jag mig nästan starkare än jag gjort efter de tidigare. Då kunde jag nästan kosta på mig att vältra mig i sorgen mer men denna gången har jag inte råd till det känns det som. Nu är det allvar. Det kan ju bli lika många till så jag måste spara på krafterna. De ska finnas där kanske dubbelt så långt tid..eller ännu mer. Jag har liksom fattat att det kommer bli en lååång resa och nu ska jag hantera det och ta mig framåt även om jag inte skymtar målet. Fram till det tredje missfallet trodde jag liksom hela tiden att jag sörjde för sista gången men nu är det inte så så nu måste jag spara på krafterna istället för att leva ut sorgen allt för mycket. Makes sense? Kanske inte men det är så det känns.
/C
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar