Det finns fler bloggar som beskrivit denna känslan som jag nu har så jag vet att jag inte är ensam. Jag kan le och skratta, känna glädje och vara uppåt, men aldrig riktigt hela vägen upp. Det finns ett tak eller lock som gör det omöjligt att vara genuint glad eller på riktigt, vilket man än vill kalla det. Glädjen är liksom begränsad på något sätt och det har kommit i samband med allt detta. Glädjeribban har flyttats ner. Jag känner det så tydligt och jag vet ju vart det kommer ifrån. Glädjen är inte riktigt sann liksom... Det bär mig emot att säga att jag inte varit glad på riktigt på 1,5 år och så är det inte riktigt heller. Men jag tycker det blivit mer och mer påtagligt med tiden som går. Till en början var jag så säker på att detta "skulle gå över och ordna sig" men tillsammans med att den säkerheten sakta utplånas ändras också förmågan att vara riktigt lycklig, sådär gränslöst som jag minns att jag känt i mitt liv tidigare.
Det är sorgligt. Hoppas jag kan hitta tillbaka till den sanna glädjen en dag i framtiden, oavsett hur allt blir.
/C
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar