Lång vecka

Idag är första dagen på en mycket lång vecka. Jag har väldigt blandade känslor inför veckan och målet på fredag med UL. Trots galen oro över blod och misslyckanden så känner jag någon trygghet i att inte veta att det står fel till. Det är trots allt det beskedet jag kan komma att få på fredag, att allt står fel till, och då ska hoppet behöva dö helt. Även om hoppet är svagt av och till så lever det trots allt... någonstans långt där bakom. Det är med blandade känslor jag ser på fredagen. Lite längtar jag efter besked samtidigt som nästa helg kan komma att bli en av de värsta på väldigt länge. Jag passade på att njuta så mycket jag bara kunde denna helgen för nu vet vi inte hur det blir framöver.

I lördags morse trodde jag helt säkert det var slut. Jag vaknade tidigt på morgonen med smärtor i höger sida. Det högg och drog och jag kunde bara tänka utomkveds. Det gjorde så ont! Det lättade lite när jag reste mig och rörde på mig men så fort jag la mig ner igen blev det olidligt. Hela den dagen väntade jag mer än någonsin på blodet men det kom aldrig. OM det nu har gått åt pipan så borde verkligen blodet komma snart. Idag är det 6+2 och vid tidigare tillfällen har ju min kropp alltid stött ut det själv men man vet ju aldrig... denna gången kanske det hänger kvar trots det har dött eller aldrig levt. I vilket fall borde hjärtat slå vid detta laget om det gått bra och om det inte slår så borde ju kroppen fatta snart. Kanske kommer beskedet först på fredag och då får jag ta chocken där på RMC istället för att upptäcka blodet hemma eller på jobbet, ja, det återstår att se. Pest eller kolera på den.

Än så länge tycker jag inte jag har några symptom. Älskade påstår sig märka vissa skillnader på mig men jag märker inget. Kanske är jag uppslukad av oro eller så finns där helt enkelt inga symptom. Ja, det skulle ju vara den onda magen i lördags som för övrigt kändes dåligt men annars är det inte mycket...önskar mig lite morgonillamående snart tack.

Längsta veckan ever, here we go!

Kram