Det var alltså två helt olika människor i helt olika sammanhang som under loppet av en timme frågade mig, eller rättare sagt tog för givet, att jag hade barn. Jag tror verkligen INTE att min älskade har det lika dant i sin vardag. Jag tror inte att var och varannan människa frågar honom sådant, just för han är kille! Detta gör det än mer jävligare eftersom man måste bli så påmind hela tiden. Och varför frågar ingen honom för???? Det är ju egentligen för jävligt och säger ganska mycket om kvinnor och barnlöshet vs män och barnlöshet och hur allmänheten förhåller sig. De är inte lika "konstigt" att en kille är barnlös som att en tjej är det. Hur hänger det ihop? Det behövs ju ändå i de flesta fall en kille att bli med barn med, vilket borde göra dem lika troliga offer när de stöter på människor? Men icke. Man frågar helt enkelt inte män på samma sätt som kvinnor. Detta är ju bara en av livets orättvisa. Jag tycker det är en dubbelorättvisa eftersom den första orättvisan i sammanhanget är att just vi är barnlösa, ORÄTTVIST!!!!
Tänkte lite på det här. Tycker det låter vettigt för egen del men tror att mannen min kommer sinka det förslaget... jag tror att man "lika gärna" kan köa tidigt för man vet ju inte. Man kan ju vara glad åt det senare och man behöver ju inte se det som slutet av vägen till biologiska barn, precis som Nelle skriver. Lixom bara köa och sen glömma det en stund och kämpa på igen på den plats på stigen man befinner sig. Tänk att det ska ta sån tid allting!!! Det är ju en kamp mot klockan, verkligen. Man ska dessutom klara flera års traglande i "egna försök" och sen ändå inte ha hunnit bli för gammal för adoption... tokigt.
Tror att jag är mer öppen för adoption än älskade. Han säger att han skulle se det som ett alternativ men jag tror inte han verkligen skulle tycka det kändes bra att stå i kö redan... Jag ska nog prata med honom om det igen snart.
Ha det fint!
Kram
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar