Uppehåll och tillbaka

Det blev ett ganska långt uppehåll från bloggen. Det bar av till Götlaborg på jobbmöte torsdag till fredag och sen vart det ju helg och då bloggar ju inte jag utan har 100% fokus på älskade och vår underbara tid tillsammans. Det var helt underbart att komma hem i fredags! Älskade hämtade mig på stationen när jag kom in med tåget med ett fång röda vackra rosor. De vackraste jag sett faktiskt. Åh, han gör min vardag magisk...

Det var ju bara den underbara starten av helgen och sen har det löpt på i samma goda anda. God mat och gott vin med massor av kul tillsammans. Vi hann även med att fylla en hel container med vårt nedrivna gamla hönshus så nu är projekt plank med pergola på g. Ska bli så himla roligt och fiiiiint. Till det ska jag anlägga en perennrabatt. Oj som jag längtar! I det rivna hönshuset fanns källarspindlar stora som handflator med håriga ben. Då tog älskade över ratten och styrde, hehe, har ju en del spindelfobi kan man ju säga så jag stod mest och skrek lite av och till. Stor hjälp....säkert, hihi.

Annars är det ju ny vecka och lite lite närmre besöket hos läkaren den 15 feb. Postade vårt samtycke att RMC ska skicka journalkopiorna till denna nya doktorn så jag hoppas ju de kommer fram i tid. Må allt flyta nu, snälla snälla. I övrigt hoppas jag på en normal cykel denna gången. Gärna med ägglossning som inte ger obehag, mens utan mellanblödning och därefter ett +. SEN skulle jag gärna vilja behålla det plusset också. Önskar mig lite mycket kanske? Ja, så kan det vara när man inget får... ser mycket ut på pappret men allt jag vill är att få mening i min vardag. Måste köpa nya ägglossningsstickor på apoteket i dagarna...

Numer känns det som att min tid är utdragen och det är så plågsamt. Sen jag började här har så mycket hänt för så många. Inte för mig iofs. Här händer ju inget, jag står ju och stampar som bekant, men för många andra. Wilda fick sin Mini i helgen. En liten tår i ögat när jag läste det. När jag började läsa hennes blogg fick hon just sitt + på stickan. Tänk vad tiden går!  Nu är dom en familjemedlem till hos sig. Shit. Det är både skrämmande och inger hopp. Om det ändå skulle hända för mig också så går det ju undan i alla fall och vips så är man tre. Oj vad jag hoppas... fasen vad det gör ont, aj.


Kram