Gemenskap

Till att börja med kände jag min så ensam i situationen. Nu ser jag det lite annorlunda. På ica kan jag ibland fundera på hur många vi är som kämpar med samma sak? Samma sak på träningen. Även här via bloggen har jag hittat vänner som jag konstigt nog kan dela saker med som jag inte delar med många av mina närmsta vänner. Garden är nere och jag är här, tillsammans med alla andra, som också kämpar med att få en helt egen komplett familj. Ganska så cool känsla! Dubble like :) Det är inte härligt att vara här men det är härligt höra er!

Snart ska syrran få nr 2. Den är planerad till mars. När jag fick hennes gravidbesked tänkte jag att OM vi inte åtminstone är gravida när deras kommer så dör jag. Jag dör helt enkelt. Det klarar jag inte bara. Nu närmar det sig med stormsteg och vi lär inte vara gravida då heller. Sakta sakta vänjer man sig. Sorgen är uppdelad i mycket små enheter. Varje dag sörjer jag lite över detta. Kanske är det så att jag klarar detta också. Vad är alternativen lixom? Jag måste ju klara det så så får det ju bli. Dock vet jag att det kommer vara svårt. Jätte svårt och jag kommer hata det. När det första besöket är över kommer jag skämmas över hur jag är och hur lite lycka jag känner glädje för deras skull och hur mycket sorg jag känner för våran. Någonstans vet jag att det kommer att vara så så det gäller att bearbeta pyttelite i taget. En liten enhet av sorg varje dag är den dosen jag går på nu och vad jag mäktar med. Med den lilla lilla dosen sorg fungerar jag någorlunda normalt och ingen behöver fundera på vad problemet är med mig eller varför jag verkar ledsen. Händer något mer och dosen måste ökas för att ligga i fas, ja då får jag problem. Då märks plötsligt sorgen utanpå också.

Orättvisst? Javisst är det det! Ingen ska egentligen behöva dosera sin sorg över tid på detta viset. Dessutom kan det vara en livstid vi snackar om. Hoppet finns ju att det kommer ett slut, men då tar väl oron över. Sorgen finns nog ändå kvar utöver oron. Dock inte som daglig dos utan mer i minnet.


/C