Efterdyningarna av det fina samtalet igår har funnits lite. Varför ringde jag inte dom tidigare för? Varför? Vi vill ju så gärna ha barn och det har ju uppenbarligen inte fungerat. RMC gjorde inte vad de skulle och det visste vi i stort sett om. Jag blir lite trött på det eftersom vi kunde "sparat" 6 månaders sorg och frustration. Det är ganska mycket det. Jag fyller 32 i år och det finns inte massor med tid. Den tar ju slut till slut. Jag ska försöka att inte tänka på det. Jag ska försöka att tänka att efter april vet vi kanske mer. Hoppas verkligen det.
Just nu kan vi ju inte göra mer. Vänta tills februari och första mötet och sen två kommande möten. Jag och älskade pratade om detta med tid igår och jag passade på att ta upp detta med adoptionskö. Kanske skulle vi bara betala det det kostar och stå i kön? Det är ju ingen förlust. 2000 kr är ju inga pengar att tala om i sammanhanget. Det enda som kan hända är att a) vi tackar nej när vi väl är framme för vi har redan fått barn = lycka b) vi tackar ja när vi är framme för vi har inte fått barn = lycka :)
Älskade höll med. Han tyckte vi kunde ställa oss i kön och bara se hur det blir. Väl framme så får vi hantera de känslorna som det innebär.
I övrigt tror jag mig "veta" vad som är fel på mig. Det är något med mina äggledare. Efter det tre missfallen har jag jätte ont i dom när det är ägglossning. Något måste ha hänt där inne som gör att denna smärta kommit. Den var ju aldrig där förr! Vad vet jag inte. Kan de ha blivit blockerade av missfallen på något vis? Detta ska jag googla idag. I så fall kan man ju spola dom så där finns ju lösningar. Annars kan det ju vara endo.... vill inte det men det är bättre att veta. Hoppas en utredning kan visa hur det ligger till. Hoppas!!!! I så fall tar vi action på en gång! Nu, detta året, ska det ske något som förändrar vår tillvaro! DET SKA SKE!
Kram
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar