Inget

Idag känner jag inte något för något. Jag är nere helt enkelt. Överallt ser man massor av par som blir föräldrar och tyvärr ser man sedan också barn som far illa. Orättvisan tar och tär på mig. Den gör mig ledsen. Bara en sån jävla skitsak som tvprogram, mammor och minimodeller. Shit vilken skit alltså. Just nu är jag ledsen och rädd. Rädd för läkaren i feb. Mest av allt är jag rädd att de inte heller skulle hitta något alls. Eftersom jag känner att något är fel med mig så önskar jag ju verkligen att de hittar det. Kanske knäcker det mig, beroende på vad för svar jag får på problemen, men det får ju gå ändå. Jag får resa mig och åtminstone veta, gå vidare på ett eller annat vis. Hur ska jag orka? Tanken på att detta kan pågå i så många år är verkligen svårt att ta in. Om de nu inte hittar något alls... vad gör vi då? Då tror jag faktiskt inte att det kommer lyckas. Jag tror inte vi lyckas på egen hand. Shit, jag blir knäckt om de hittar nåt och lika knäckt om de inte gör det. Detta kommer bli en svår tid...

Fy, mår inge bra alltså. Riktigt tungt. Det är så svårt nu men jag försöker tänka en dag i taget, men det är svårt att vara uppåt och ikväll är det aw med jobbet. Behöver jag säga att jag inte vill gå utan bara vill hem? God kollega som man är kommer jag ju ändå gå en stund och lida ut tiden tills jag får åka hem. Hem ljuva hem och älskade som väntar där...


/C