Vet inte om det bara är jag som har det så här men jag kan ibland bli så glad av tanken att jag kanske blir gravid en dag att jag glömmer vart vi står nu. Jag kan för en microsekund glömma den mörka plats jag är på och vara oövervinnligt glad när jag tänker att det ska bli barn...någon gång. Nästan som om det skulle vara barn på G i min mage redan nu, vilket såklart inte är fallet. Det är hur som helst en mycket märklig känsla när värmen och glädjen finns för en liiiiten littten stund innan jag kommer på att så inte är fallet. Jag undrar vad det är i kroppen som gör att jag kan känna så. Är det bara den otroligt starka längtan som talar? Jag vet inte men de microsekunderna är härliga. Skulle jag bli gravid en dag så tror jag att jag skulle känna så jämt, jag misstänker i alla fall det.
Med ovan beskrivna känsla så blir jag irriterad när jag tänker på vad läkaren på RMC sa sist vi träffades. "Du oroar dig för mycket, då blir det inga barn när man oroar sig på det viset". Hon skulle bara veta att oron i mig faktiskt inte märks i min kropp, typ alls! Rent fysiologiskt då alltså. Jag känner däremot någon gång en otrolig glädje och värme men, jag är tämligen säker att den oro och sorg som finns inte skulle kunna spåras i något microskåp ändå. Jag tror inte att oron och sorgen finns i mig mer än i just hjärta och själ. Dvs absolut inte i min fysiska människokropp. Däremot så tror jag att den värme- och glädjekänsla som jag beskriver kanske kan spåras, just den korta microsekund den uppstår innan den försvinner igen. Jag är nämligen en typisk person med massor av inre styrka och jag är ganska säker på att oron och sorgen inte är i min kropp på det vis läkaren antydde. Däremot har jag värme och glädje i någon liten sekund då och då, trots det mörker som jag erbjuds i livet just nu.
Flummigt värre så? Hehe... ja, nu ska jag luncha med en stor mage... behövs lite pepp inför detta tydligen :)
/C
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar