Någon bloggare skrev för en tid sedan ett inlägg som handlade om att se sin framtid. Bloggaren kunde inte se den längre och inte heller föreställa sig den. Så har jag det. Tänker jag lite längre fram så ser jag inget. Det är tomt och hur mycket jag än försöker så ser jag inget. Detta är helt nytt för mig. Jag har alltid sett en framtid och en bild över hur jag tror att den kommer att se ut. Idag ser jag inget. Om inte framtiden inkluderar att ha en familj som är större än två personer så ser jag inget. Det blir väl då jag och älskade i samma bana som vi är nu. Iofs är jag ju väldigt lycklig i denna bana men jag ser inte hur det ska gå vilket jag inte tidigare har reflekterat över. Det är detta som skrämmer mig Det stora svarta framför som jag inte kan se en bild av. Kanske känner fler igen sig... eller så är det bara så att mörkret slukar just mig denna gång.
/C
det är ledsamt att det är fler som upplever detta, samtidigt som det är en lättnad att veta att man inte är ensam om sina tankar. vi får hålla tummarna för att framtiden finns trots att den inte går att visualisera. att det stora svarta, sett ur ett större perspektiv, "bara" är temporärt. jag hoppas det ljusnar för dig snart.
SvaraRaderaDet plågar verkligen att inte kunna se sitt liv framåt, ens lite lite. Jag tror att det är som du skriver på din blogg. Kanske är det helt enkelt en spärr för att man inte ska behöva falla så djupt i besvikelse när man är i denna situationen. Helt enkelt en självbevarelsedrift. Kanske ska man vara tacksam för den istället. Sorgligt är det ju men kanske också tacksamt att man lyckas skydda sig och sitt hjärta lite...
SvaraRaderaHa det fint och tack för din värmande kommentar :)
Kram