Och sen kommer familj.

Hej,

Förra måndagen, den 12 aug 2013 kl 07.01, kom vår efterlängtade dotter till världen. Hon ska heta Ellen och hon kompletterar vår familj på ett fantastiskt sätt. Innan jag beskriver något mer kring förlossningen vill jag berätta om vilken oerhörd tacksamhet jag känner. Bara tanken på att vi nu får uppleva detta är helt obeskrivlig och något jag aldrig trodde skulle kunna hända mig. Nu är vi här och familjen har kompletterats. Jag och mannen njuter och försöker ta in allt, men det är inte så enkelt när man har hamnat här trots vår resa. Resan i sig har satt sin prägel, men nu ska jag försöka läka från det och bara njuta. Denna bloggen kommer inte att övergå till att vara en "mamma blogg". Bloggen dör i och med att Ellen har föds. Det har alltid varit målet, att slippa blogga. Blloggen har haft sitt liv och den har gett mig obeskrivlig trygghet och glädje. Jag kommer helt säkert fortsätta att läsa många av de bloggar jag följt, men mitt skrivarbehov är slut nu. Största tack till er alla som följt mig på resan! Ni anar inte vad ni betytt! Utan er vet jag inte hur jag hade klarat vissa stunder och dagar.

Förlossningen nu då. Jo, den gick jätte bra. Den var precis allt jag kunde hoppas på trots att det inte var något jag sett fram emot. Vattnet gick natten mellan fredag och lördagen. Trots det kom inga värkar igång så vi åkte in på kontroll morgonen efter. Det visade sig då att lilla tjejen inte längre var fixerad. Detta gjorde att jag blev inlagd eftersom det kan innebära att navelsträngen kommer i kläm mellan bebisen och gången ut. Det var alltså sängläge och övervakning som gällde. Jag sov på sjukan till söndagen och det visade sig då att hon nu var fixerad. Vi fick permission och åkte hem. Dagen efter skulle vi in på för igångsättning, men vi hade bröllopsdag så vi var glada för permissionen och laddade för igångsättningen dagen efter. Vi köpte hem mat och skulle ha en sista mysig kväll ihop, jag och älskade. Som en klocka kom värkarna igång så snart vi hade satt oss att äta :) de tilltog under kvällen och jag förstod att det skulle bli av denna gången och att det inte skulle bli någon igångsättning. Detta var natten med stort N. Vid midnatt åkte vi in, skrevs in 01.00 och Ellen föddes kl 07.01. Förlossningen var tröttsam, smärtsam, men uthärdlig! Jag klarade mig med lustgas, TENS och andning. Jag kände mig stark och säker på att det skulle gå vägen. Man kan säga att jag aldrig varit så beslutsam i mitt liv.  Krystningen tog ca 15 minuter och var nog den delen som jag upplevde som svårast. Jag var vid det laget väldigt trött och tyckte att det var svårare än jag hade föreställt mig. Jag tyckte inte jag hittade någon bra position att krysta i, men det gick. Jag blev sydd med något stygn, men det var inget jag uppfattade som smärtsamt eller ens märkte av. Guldklimpen kom ut och hon är det finaste jag sett. Det jag känner så här i efterhand är att kroppen är fantastisk! Ganska omedelbart efter förlossningen var jag på benen och nu, en vecka efter är vi ute och går och grejar i trädgården. Jag känner mig i stort sett som vanligt om än mycket rikare...

Mannen är ett underbart stöd och jag är så glad att vi får uppleva detta tillsammans. Mina känslor för honom och vår relation har tagit helt nya proportioner och jag älskar allt med vår lilla familj. Tillsammans med min älskade klarar jag allt och jag skulle göra vad som helst för honom. Jisses var jag känner mig lyckligt lottad på så många olika plan...

Detta blir mitt farväl. Möjligt att det kan komma ett sista inlägg när jag har lagt detta bakom mig med lite mer tid, men nu är planen att göra denna bloggen till en bok som sen ska finnas med mig. En dag kanske Ellen vill veta just hur efterlängtad hon var. Kanske kan hon få läsa den, kanske inte.

Till sist. Tack till er alla <3 Önskar alla som fortfarande snurrar runt i IVFer och liknande lycka till. Hoppas att ni alla orkar och lyckas! Jag kommer alltid vara en av er!

Många krama från C med familj




 

Att stå inför något nytt

Idag är det sista dagen på mitt jobb. Kan knappt fatta att den tiden har kommit. Jag trodde ju ganska säkert att det skulle bli helt underbart att stå inför detta, men det är verkligen med en del blandade känslor. Det känns så ofattbart stort att "gå hem" på detta viset. Jag har alltid jobbat och allt jag känner till är den typen av vardag. Nu kommer något nytt. Nya rutiner ska hittas, och förloras för att hittas igen... det är stort. Jag vet ingenting om hur någonting ska bli nu. Jag vet bara att hon snart kommer och att jag ska vänja mig vid en helt ny tillvaro. Jag är också beredd på att tiden kommer gå fort. Jag har inga planer på några måsten under min tid hemma. Gärna hade jag ju hittat någon bra rutin kring en del saker och gärna hade jag utvärderat om jag vill söka nytt jobb. Distansen hade varit bra att kunna utnyttja.

Ibland tänker jag fortfarande att det inte blir ett barn. Att något ska hända nu i slutet som gör att hon aldrig blir ett med oss i verkligheten. Jag har svårt att helt tro att allt är sant och att hon tom kanske kommer till oss! Vågar inte ens tänka tanken att något kan gå fel nu, men det kan det ju såklart. Jag vet inte hur det skulle bli då så jag tänker bara att vi får ett levande friskt barn, men någonstans finns ju oron att och känslan av att vi inte kan bli föräldrar.

Sista dagen på jobbet och jag vet inte hur jag ska fördriva tiden tills hon kommer. IVF läkaren sa att det är BF den 11 aug. Det är på min och mannens bröllopsdag. Barnmorskan sa att det är BF den 16 aug. På ett vis tror jag att IVF läkaren vet lite mer än barnmorskan. Han vet ju exakt insättning, att det var en blastocyst och inte embryo osv... Kanske kan han veta lite mer, men vår tjej lär ju ändå inte komma på någon exakt BF så vi får ju se. Det är ju bara 5% av alla som kommer just på BF. Jag hoppas i alla fall att hon är här innan den 20 aug. Med IVF får man ju heller inte gå över tiden mer än en vecka vilket är lite synd. Skulle hellre ta två veckor längre graviditet än att bli igångsatt efter en vecka... Hoppas hon kan hålla tiden helt enkelt.

Jag kommer fortsätta hålla mig uppdaterad här och hur det går. Ni kommer få besked när vår familj finns i den verkliga världen och inte bara i mina drömmar. Hoppas verkligen allt går bra och att det blir som vi nu längtat så länge till.

Kram

Vänstervänd bebis

Hej,
Nu har jag ju läst och funderat lite... Bebisen i min mage är vänstervänd, dvs den ligger med ryggen på min högra sida och spanar åt min vänstra. Detta är tydligen "fel" håll. Det vanligaste och bästa är om den hade legat på andra sidan och spanat åt höger. Problemet är tydligen att alla bebisar som ska ut roterar åt samma håll. Detta innebär att en vänstervänd bebis måste snurra tre kvarts varv istället för ett kvarts varv när den ska ut. Detta brukar i sin tur leda till längre förlossningar, svårare förlossningar och att man går sönder mer där nere eftersom bebisen inte alltid kommer runt hela vägen och trycks då ut innan den ligger i helt rätt läge. Skit alltså. Precis vad jag inte vill veta nu när det är 3 veckor kvar. Fan alltså. Jag ska fråga barnmorskan om detta nästa gång, men eftersom det går att föda ändå så brukar inte barnmorskorna säga så mycket om detta eftersom det är onödig oro för mamman, men allt jag läst makes sense, så oavsett vad hon säger så är det nog tyvärr sant. Tyvärr litar jag mest på mig själv och inte lika mycket på vad hon skulle kunna säga för att försöka lugna mig :(

Vet någon där ute mer om detta? Tar tacksamt emot info... måste ändå vara lite beredd på hur läget är nu. Vår tös har inte en enda gång legat på andra sidan så det känns inte troligt att hon kommer flytta sig heller. Jag sover på vänster sida för att försöka få ner henne åt det hållet, men det verkar inte funka. Det enda som detta har genererat än så länge är typ trycksår på vänstrer höft. Obekvämt!

En vecka kvar på jobbet nu, sen är jag ledig. Känner mig lite ledsen och nere över ovan info så jag har svårt att glädja mig just nu. Vi hämtade vår nya bil igår och det var ju bra, men jag är ändå mer besvärad än glad just nu. Jag är orolig helt enkelt. Vem vill ha en längre och svårare förlossning liksom? När jag går på ledighet hinner jag förhoppningsvis vara hemma 2 veckor innan hon kommer. Kan inte fatta att vi går in i vecka 38 nu till helgen.

Var hos barnmorskan i måndags. Allt är fint (förutom att hon ligger fel). Tjejens hjärta slår fint (mellan 140 och 150 slag), mitt tryck är 120/70 vilket är bra. Magen ligger prick på kurvan för tillfället och det finns inget mer att önska  gällande alla dessa tester.

Kram

Negativ eller förberedd

Att vara inne i barnlöshetskarusellen är verkligen svårt och jag har mina minnen och erfarenheter från den tiden. När jag tänker tillbaka så vet jag att det finns människor som nog tyckt att jag var väl negativ när jag hanterade ännu ett pluss på stickan osv, men vad man måste ha förståelse för är att det ofta handlar om en slags överlevnad i den situationen. Det är en balans mellan att vara försiktigt positiv, ändå realistisk samt att värja sig från den katastrof som kan stunda och som för oss i karusellen stundat så många gånger. Det är ju inte bara en gång utan oftast många gånger under många år som katastrofen uppenbarat sig för oss som varit i karusellen. De första gångerna var man ju nästan lite naivt positiv kring det hela. Efter ett antal misslyckanden får man tjockare hud och ser allt med lite klarare blick. Det är väl denna tjockare hud som många tolkar som att det krävs kommentarer som "du får tänka lite positivt, passa på att res och njut lite nu istället för att bara fundera på det där hela tiden". Sådana kommentarer slet på mig väldigt. Mycket av hur man hanterar en barnlöskris styrs av någon slags urkraft och drift att skaffa familj. Den är starkare än vilken reslust som helst! Det är nästan så man kan skratta åt sådana kommentarer som handlar om "skingra tankarna lite bara". Det är i det läget mer uppenbart än mycket annat i livet hur lite folk förstår vad man går igenom och en stor känsla av ensamhet träder in. Skrattretande och samtidigt en riktigt vass tagg i sidan. Och detta, jo, det ska man hantera utöver sin sorg... ingen lätt uppgift så som jag minns det.

Det finns ju många där ute som just idag går igenom känslorna som jag också gick igenom så många gånger. De ser hoppet, hur det kanske tynar bort. De är inne i karusellen och snurrar. De får kommentarer som inte är önskvärda, från vänner och familj. Kommentarer som förminskar deras upplevelse, som gör att de känner sig än mer ensamma än de redan insett att de är i ett land där man förväntas få 2,1 barn. Att få folk att begripa att man går igenom en sorg är inte lätt. Att den sorgen tar tid och sträcker sig över år gör det ännu svårare. Stödet kanske är fint i början för att sedan tyna från vännen eller familjen. Det börjar typ bli jävligt jobbigt att "du e så himla ledsen jämt ju". Man inser kanske att vännen och familjen stöttar ett tag, men kommer att tröttna. De skulle inte finnas där hela resan om resan visade sig vara än längre.

Jag hoppas ju att vi får ett barn denna gången och det känns som att vi nu har närmat oss målet. Jag vill bara säga att jag tänker på er andra. Ni som fortfarande snurrar i karusellen. Hoppas ni orkar kämpa på, slåss för rätt vård, få behålla era relationer och till slut hitta livsglädjen längre fram om det är mörkt där ni är just nu. Stor kram till er alla!

Kram

I efterhand

Såhär i 9:e månaden kan man ju vara lite efterklok, eller snarare förstå att en del av det jag skrev om tidigare i graviditeten handlade om ovisshet. Hur stor kommer jag bli? Hus ska det gå med träning? Kommer jag få sånna där enorma bröst som vissa mammor får som jag inte vill ha? Ja, det var ju en del (för många triviala) ting som rörde sig i mitt huvud, men nu har jag några svar och lite facit. Såhär långt har jag gått upp 18 kg. Det är ju en del men inte så fruktansvärt mycket som jag var rädd för. Jag är ju 1,75 lång också så det är kanske ok för min längd. Det kommer ju landa på en ganska normal nivå skulle jag tro. Brösten är förvånatsvärt små och inte alls så som jag var så rädd för. Visst har jag lagt på mig ett jämt fettlager över hela kroppen och det syns ju, men det känns ändå som att det där kommer försvinna. Jag tror inte längre att det är kört på denna fronten. Än så länge kan jag ha mina ringar och vanliga skor. Jag har inte svällt som en vattenballong riktigt än och det är ju skönt att slippa. Ju senare det kommer desto bättre. De krämpor jag har nu är ju egentligen ingenting! Jisses, det har endast varit tungt typ sista månaden av graviditeten i så fall och det är ju helt överkommligt. I vecka 30 kunde jag cykla bornholm runt på 5 dagar och i vecka 20 kunde jag åka utförsskidor en vecka utan problem. Problemen kunde ju börjat mycket mycket tidigare än såhär så jag känner mig faktiskt lyckligt lottad. Trodde nog det skulle vara mycket värre med det mesta, så jag är ju positivt överraskad :)

Såhär med facit är det skönt. Nu vet jag hur det blev så här långt i alla fall och jag är ju en bra bit på väg :)

Kram

Post helg

Såhär efter helgen... måndag och jag är skittrött! Sover på nätterna gör jag knappt längre alls så det är ju inte så konstigt. Det enda tillfället jag typ orkar med någon aktivitet av något slag är ju på helgerna när jag kan vila lite ibland. Såhär i veckorna orkar jag inget mer än jobb och sen hem till soffan. Inte så roligt med andra ord. Lever alltså bara helger och utöver det är det zombiestadie som gäller.

Anledningen till dålig sömn är många. Att vakna när man vänder sig är ju en sak, men jag har halsbränna från helvetet ovan på allt vilket gör att jag är uppe och spyr alternativt dricker samarin på nätterna. I och med det så är jag också uppe och kissar 100 ggr per natt. Det blir verkligen ingen sömn att tala om. Kanske är en bra övning nu framöver med tanke på bebisen som ska hålla oss vakna, men det känns ju ändå roligare med henne än att gå upp för att spy...

Annars är jag väldigt ambivalent kring massor just nu. Ena sekunder är jag lycklig och andra känner jag mig ensam och ledsen. Ena stunden tror jag mig vara redo för förlossningen och andra får jag panik av blotta tanken och bara gråter. Ja, det är känslomässigt svårt just nu. Ibland är jag helt kär i henne redan och ibland undrar jag om jag ens är kapabel att älska ett barn. Jag vet inte det helt säkert och det är ju otroligt läskigt.

Utöver detta så har jag och maken lyckats köpa bil :) Mazda 6. Fin, inte gått så långt och ett ganska nytt snitt. Inte den hetaste bilen precis, men vi blev i alla fall inte ruinerade. Skönt att vi fick det gjort innan hon kommer för det hade jag nästan släppt hoppet på. I helgen har vi också inrett arbetsrummet på nedervåningen till gästrum/lekrum. Tanken är att tjejens rum blir uppe i gamla gästrummet så hon har nära till oss och att gäster sover nere med eget badrum och ostört. Bra plan. Vi har lagt in en (mycket korthårig) matta på hela golvet så det blir lite ljuddämpat (typ heltäckningsmatta fast ändå inte riktigt) och sen ska vi köpa en utdragbar säng så två kan sova där. Tänker mig också att tösen kan sova lite middag därinne samt ha sina leksaker där. Hade ju varit skönt att inte ha dem precis överallt i hela huset om det går. Värt ett försök. Det blir bra i alla fall och jag tror vi har en bra lösning med det rummet.

Vecka 34+2 idag.

Kram

Långt mellan gångerna

Nu är vi i vecka 34 och det knallar på. Det blir längre och längre mellan bloggtillfällena för min del, men jag vill ändå ge bloggen ett värdigt avslut och inte bara tyna bort. Just nu är det bara fokus på förlossningen och det känns ok. Jag är nervös, men det får vara ok det med. Vi har varit på vårt sista UL och tjejen ligger nu med huvudet neråt och allt är i sin ordning. Hon är något större än "normal"- bebisen så vi får räkna med en födselvikt på ca 3,8-3,9 vilket känns bra tycker jag. En stadig liten tjej helt enkelt.

Mest längtar jag efter henne nu. Både jag och mannen funderar mycket på hur hon kommer vara i sin personlighet och hur hon kommer se ut. Det känns som en väldigt rolig tid vi har framför oss ändå och jag ser fram emot det nu (även den första tiden hemma, hehe).

Det jag funderar på ibland är hur snabbt man återhämtar sig från sorg. Jag menar, vi hade verkligen det skit under två långa år. In på det tredje året fick vi det första positiva beskedet på hela den perioden och det var ett VUL med ett hjärta. Detta var i december 2012. Sen dess har jag, mannen och vi tillsammans, gått vidare, släppt taget och kommit tillbaks utan problem. Jag är verkligen stolt över oss! Vi höll ihop mer än de flesta jag känner och vi är verkligen ett riktigt superpar med urkrafter när det behövs, hehe. Jag känner såhär efteråt att vi kan klara precis vad som helst! Om man nu måste se det som kom ur situationen och är positivt så är det just det: jag <3 mannen och hur starka vi varit under de åren vi gick igenom hela känsloregistret vecka efter vecka. Just nu är jag glad att vi släppt det och ser framåt. Det känns väldigt bra!

Kram

Tankar som snurrar

Jag måste verkligen greja det där med att styra om mina tankar. Dom är väldigt envisa, men det ska gå!

Idag var jag och mannen på föräldrautbildning hos vår barnmorska. Det var informativt och bra även om man redan kände till en del. Vi hade genomgång med henne om vad som händer under förlossningen och sen tittade vi på en förlossningsfilm samt en amningsfilm.

Till mina tankar. Jag har verkligen sörjt något. Jag sörjer typ nästan som om jag och mannen separerar. Jag har försökt prata med mannen om detta, men jag tror inte han förstår vad jag känner, men jag har varit jätte ledsen och sorgsen. Jag sörjer liksom att vår tid när det bara är vi två snart är slut. Detta togs upp i en av filmerna och det var skönt att höra att den sorgen inte är så ovanlig. Det som gör mig orolig med den är att jag ju önskar att jag BARA var glad åt hennes ankomst, men riktigt så är det inte. En liten del av mig är ju ledsen att jag och mannen inte BARA kommer ha varandra längre. Konstig känsla..

En annan sak som stressat mig är om jag ens tycker att de 3 första månaderna ska bli kul typ alls. Det blir väldigt slitigt för mamman under den perioden. Amningen ska komma igång, man ska knyta an till bebisen och man ska kanske tom börja komma tillbaks till sig själv igen. Kanske tom ta en promenad. Det stressar mig massor. Jag vet inte om jag tycker att den första tiden verkar kul. Egentligen vill jag inte vara hemma den tiden. Om det gick (vilket det inte gör för vår del med jobb och så) så hade jag gärna bytt med honom. En annan anledning till att det inte går är ju amningen... ska man amma på nätter är det ju väldigt kämpigt att jobba på dagen. Det fattar ju tom jag. Eftersom vi ska dela ledigheten lika så känner jag lite att jag är orolig att det är väldigt kort tid att komma på banan igen. Jag vet inte hur långt det blir ännu, men det blir ju kortare än ett år i alla fall. Jag vill ju gärna vara ok med kroppen, träning mm när jag ska börja jobba igen... Detta stör mig jätte mycket och jag är så satans irriterad på naturen när det gäller detta. Å ena sidan ska vi vara satans jämlika (och det vill jag ju, missförstå inte) å andra sidan är naturen sjukt ojämlik. Hade varit skönt om någon kunde tala mig till rätta här så jag slapp vara så arg på detta faktum med tid och återhämtning. I min värld är jag kanske knappt på benen innan det är dags för mannen att vara hemma och njuta av en bebis som just börjat sova bättre och ger lite mer rolig feedback än vad de gör i början. Orättvist tycker jag. Vad får jag? Endast förvaring och amning dagarna i ända?

Kan vara så att jag är störd av mina hormoner just i detta för jag inser att det låter knäppt, men just nu tänker jag mycket på detta....

Någon kan väl ge mig en kick så jag kan släppa det?
Kram

Still here :)

Jo, men jag är här fortfarande och allt är bra. Vi är i vecka 31 nu och det såg bra ut hos BM igår. Magen hade inte växt riktigt så mycket som den hade innan så den hade sjunkit lite på kurvan, men låg fortfarande inom normalt. So far so good. Jag känner väl dock mer och mer att jag vill ha ut henne nu. Jag vill liksom ha henne på utsidan så inget mer skulle kunna hända i magen där man inte kan se eller hjälpa henne. Nu vill jag bara ha kontroll på hur hon har det... men det får ju ändå vänta lite.

Semesterveckan var underbar och vi cyklade bornholm runt på 5 dagar. Det gick jätte bra och jag är allt lite stolt att det var så enkelt. Att gå är en annan femma. Det går inte så bra för jag får ont i ryggen, men cykel funkar fint! Vi cyklade i snitt 2 mil om dagen och det kändes härligt! Fick nästan tro att jag hade min kropp tillbaks, om än lite extra andfådd i backarna..

Och sen hittade jag en annan blogg med en lista som verkligen gav igenkänning på alla vis:
http://fridagro.blogspot.se/2013/06/oppet-brev-till-dig-som-vill-bli-gravid.html
Kolla punkt 9... Oh my vad den kändes igen. Just den delen störde mig väldigt mycket under tiden vi kämpade på. För det handlade verkligen aldrig om att det var så brottom att det skulle ske just NU, utan det handlade om att det kanske inte kunde ske ALLS. Hell of a skillnad som ingen utanför verkade förstå. Med ett facit hade det varit enkelt att slappna av hit och dit, men vi visste inget om hur det skulle gå!

Massor av jobb nu.... stressar vidare, ville bara ge ett livstecken :)

Kram

Semester

Nu är det snart helg och en veckas semester för min del. Jag och mannen ska cykla runt Bornholm och det ska bli najs :)

Vi vart inne igår och kollade upp tjejen och varför hon inte riktigt rör sig som vanligt. Jag fick ligga på britsen och vart uppkopplad mot något som gjorde en kurva på hennes hjärtfrekvens. Gött att man fick lyssna så länge tyckte vi. Hon lät jätte fint! Ingen anledning till oro. Förmodligen har hon bara en lugnare fas just nu. Nu kommer lite mammaskryt, men jag bara måste... Hon hade en mycket mer "mogen" hjärtkurva än vad barn i hennes vecka brukar ha :) Vi sträckte på oss och blev nog knepigt stolta :) Kurvan brukade inte se ut sån förräns längre fram efter vecka 30. Vet ju inte exakt vad det betyder, men hon sa faktiskt så. Ja, vi blev glada för det i alla fall.

Hoppas hon inte spelar mig något mer spratt nu på ett tag. Jag gillar inte att åka in på det viset, men det är obehagligt när det plötsligt känns som att allt ändras. Tror nog att stressen här på jobbet har bidragit till det hela. Det hör nog att jag spänner mig och då ligger hon still. Lilla loppan.

Ha det fint alla! Hör av mig igen efter semetsren!
Kram

Nere

Blä. Jag är så himla ledsen. Helt sjukt oklart varför, men jag känner mig ledsen och gråter så fort jag får möjlighet. Är ledsen och orolig :( Har varit så här nu i två dagar och jag kan bara inte känna glädje alls. Blir lite orolig varför jag känner så. Är nåt fel eller varför är det såhär? Jag var ju glad tills typ nu. Vi ska på semester nästa vecka så jag borde vara jätte uppåt, men det är jag inte alls. Stackars älskade mannen försöker muntra upp mig och trösta, men det går inte. Jag vill ju heller inte att vår bebis i magen ska "känna av nåt". Kan det vara hormonerna som spökar? Vill ju inte råka ut för någon depression efter hon kommit eller så fast jag förstått att det är relativt vanligt.

Igår var jag och fikade med en kompis. Hon pratar BARA om sina barn eller barn i allmänhet. Innan jag blev gravid tänkte jag att det skulle bli roligare med sånna samtal om vi blev gravida och fick barn, men det tycker jag inte alls. Jag tycker det är skittråkigt att babbla om barn hela tiden. Jag begriper inte varför människor vill det jämt. När jag gick från fikan så kände jag nästan att jag nog inte gillar barn :( Kunde inte för mitt liv förstå varför vi skulle vilja ha barn själva. Det verkar ju jätte jobbigt och alla som berättar om det berättar ju bara massa elände. Hur lite de sover, hur skrikiga och trotsiga ungarna är, när de äter, bajsar mm. Jag vet aldrig vad jag ska säga i sånna samtal. Sen när jag frågade vad som är det roligaste med barnen så kunde hon inte riktigt säga eller sätta fingret på det. Hon sa mest bara att det bara var underbart samtidigt. Vet inte om jag tyckte om det svaret riktigt. Jag har dessutom tyckt att lillans rörelsemönster har ändrats de senaste 2 dagarna så vi ska in idag efter jobbet för att kolla hjärtljud så allt är som det ska. Kanske släpper det lite då... vi får se.

Nästa vecka ska vi som sagt ha semester. Vi ska till bornholm och cykla. Det ska bli kul ändå. Har inte fått någon semesterkänsla än, men hoppas det kommer.


Kram

Hej

Hej, nu var det länge sen sist. Kanske har skrivarbehovet lugnat sig lite pga att allt är oförändrat och bra! Hur som helst så är allt bra. Vi var på 4d UL i veckan och det var såklart spännande. De tittade ju också på hjärtat och sånt som är det viktiga och allt ser bra ut med tjejen. Vi fick även bekräftat att det är en tjej så vi behöver inte ändra planer på namn eller så.

Utöver det viktiga att hon är frisk såg vi att hon hade lite hår på huvudet. Vi såg också en väldigt söt näsa (typ väldigt bred såg den ut), men i övrigt så samarbetade hon inte så mycket utan hade händerna för ansiktet hela tiden. Dock såg vi att hon inte var läppspalt eller något sådant utan ansiktet var fint sammanväxt.

Igår var jag på glucosbelastning och det såg också riktigt bra ut. Alla värden är fina och hon mår bra! Viktigast av allt.

Just nu är jag arg och det var väl därför jag skriver egentligen... en jävla kollega till mig. Jag har skrivit om henne tidigare, men hon är ju helt dum i huvudet. Hon har sagt detta innan, men nu blev jag så arg att jag sa att vi byter ämne. Då tystnade hon och gick. Jävla idiot. Hon babblar jämt om att hon hatar rödhåriga barn och att hon döööör om hon får en "sån". Jag vill bara ha ihjäl henne när hon säger nåt så dumt. Hon är lika gammal som jag och de har inga barn än. Efter min resa så kan jag ju säga att det är så himlans mycket som kan gå fel. Får man en frisk unge är man lyckligt lottad. Hur i helvete kan man prata hårfärg på det sättet? Jag blir så jävla arg på sådant! Människor alltså.... hon skulle bara veta hur svårt det kan vara att få barn och allt som kan ske på vägen. Kom igen, hårfärg!

Nu tar jag helg. Mannen fyller år i helgen och det ska bli jätte mysigt.

Kram

Det kunde varit...

Tankarna far iväg till hur saker och ting kunde varit ibland och jag påminns om hur tacksam jag är för att vara just där jag är just nu.

En av mina närmsta vänner är mammaledig men nu har resten droppat in på ett pärlband att de är gravida. Någon med första barnet precis som jag och några har fler barn. Just nu vet jag faktiskt inte en enda barnlös vän. Jag vet bara att det kunde varit jag om inte det där första IVF försöket tog. Det är trots allt inte helt vanligt att det tar på första försöket och det var heller inget jag trodde. Statistiken säger att det brukar ta fler försök innan man hittar rätt nivå på alla mediciner osv. Vi hade alltså tur. Utan den turen hade jag nog vid detta laget varit ett förfall. Jag har ju trots vår tur ganska nära att känna hur jag skulle kunnat ha haft det om situationen följde statistiken, dvs att det behövdes fler än ett IVF försök. Funderar på hur jag skulle gjort för att orka och jag vet faktiskt inte hur. Det hade säkert gått för vad har man för val? Men hur hade jag mått? Det blir så mörkt när jag tänker på det att jag försöker slå bort tankarna.

Vi var på ikea igår och för första gången i mitt liv stannade vi till på barnavdelningen. Kände nästan lite skam när jag kom att tänka på att det i detta nu säkert skyndar förbi ett par som var där jag var för ett år sedan, på ikea med skygglappar...

Alla ni som fortfarande kämpar. Ni är så starka och vi är trots allt några stycken som vet exakt hur det känns, upplevs och är. Jag vet såväl om hur utanförskapet känns. Sorgen som man blir påmind om runt varje krön. Allt som bara måste hanteras i vardagen. Det är inget annat än en livskris oavsett hur upplösningen sen ser ut och blir längre fram, tur eller inte. Jag tänker på er ofta. Kanske hamnar jag där igen, inget är givet.

Kram

Support och sånt

Igår var jag hos barnmorskan och nu har vi bokat in alla framtida träffar som sträcker sig till efter beräknat förlossningsdatum. Skönt. Känns bra att ha allt bokat och klart. I övrigt såg allt bra ut och tjejens lilla hjärta slog så fint :) Jag verkade ligga snäppet över normalkurvan, men det var bra det med. Jag är ju ganska lång så det kan nog stämma. Hon tyckte inte heller vikten var ett problem, men det tycker ju jag. Hon försökte få mig att släppa det och ta det sen så att säga, men det är lättare sagt än gjort. Jag mår verkligen inte bra av att känna mig såhär tjock. Det är jobbigt och jag känner mig som en blobb :( Tränar ju en del, men det är väldigt frustrerande att inte få ta i som vanligt om man säger. Jag håller liksom igen så att jag inte ska få ont någonstans och det är jobbigt att inte få köra på. Jag var på spinning igår, men satt ner hela passet pga fogarna. Känns ju sådär kul. Passet blir dessutom huuuur tråkigt som helst om man inte får köra på. Hatar att sitta där i en hörna och knappt svettas. När man dessutom ändå tagit sig dit och allt vill man ju bara köra på. Skit också.

Tur i allt detta när man känner sig som en tjock kärring är ju att man har en sån underbar man. Han påstår att jag är fin i min nya kropp :) Oj vad det värmer när man känner sig hur ful som helst. Han är så jävla stöttande! Nu när jag har lite svårt med en del hussysslor så gör han ALLT stackarn. Vi skulle plantera potatis och lök i landet härmomdagen och jag kommer ju knappt ner så långt mot marken längre. Jag får andnöd där nere och måste upp och andas emellanåt. Givetvis gör han allt och jag står bredvid och langar. Han har dessutom färdigställt däcket vi byggt och nu är allt klart inför sommaren. Han säger att allt ska vara klart och perfekt tills min ledighet, söta fina mannen... Jag älskar dig <3

I övrigt så är jag kanske lite stressad över att vi ännu inte köpt en enda pryl (förutom vagn) till tjejen. Jag har en lista, men det känns bara så avlägset ändå även om det verkligen kryper närmre. Vi måste börja köpa lite snart... Det är ju mycket som ändå måste komma på plats. En räddare lite var att vi fick massor av saker av syrran i helgen. Vissar grejer till låns och vissa grejer som de inte vill ha tillbaks. I det lasset ingick ett skötbord och hur mycket kläder som helst. Även en babybjörn som vi funderat på att köpa! Härligt!

Nu längtar jag efter henne mer och mer. Oh vad det ska bli roligt att se henne!

Trevlig valborg!
Kram

Fogar

Nu har fogar spökat igen och jag har haft ont ett par dagar. Inte så jag inte kunnat gå utan mer stilla smärta. Denna gången har jag inte ont i rygg/skinkor utan mer mellan benen. Jag har alltså vilat denna veckan och nu äntligen verkar det släppa, puh. Jag blir mest orolig att det ska vara där nu hela tiden, men sån tur e så verkar det ge med sig. Tack och lov. Det är verkligen inte det roligaste.

Träffade en kompis som också är gravid och som ska få sitt knytt 2 veckor innan oss. Jätte kul! Vi bor dessutom nära så det är extra bra :) Det var skönt att höra hur hon upplevde graviditeten. Lite på samma sätt som jag upplever den. Hon sa att det där med att vara gravid inte alls var hennes grej utan bara ett nödvändigt ont. Jag har haft lite dåligt samvete för de känslorna, så det var skönt att höra från någon annan också. Hon kände sig mest hindrad att göra allt hon gillar och hon ville bara få bebisen så hon kunde återgå till det hon nu måste skippa. Jag känner också så faktiskt. Jag vet att vissa njuter i fulla drag av graviditeten och det är ju jätte bra för dem, men det är inte riktigt så för alla. Jag skulle däremot gått igenom detta en miljard gånger hellre än att inte få barn (såklart!) men det betyder inte att jag njuter av bebisen i magen. Jag vill bara ha henne hos oss istället...

Hoppas nu fogarna håller sig stången.
Kram

Fokus?

Ahmen, hur fokuserar man? Det stimmas runt i magen att jag typ inte kan jobba. Hela tiden rycker jag till för hon puffar till över hela magen. Detta har jag inte trott skulle bli en sån stor sak, för man har inte hört så värst många som typ tappar fokus av allt virrvarr därinne, men jag gör det. Känner att det är långt mycket mer av den varan än vad jag trott eller kunde tänka mig. Antingen så är hon stundom mer aktiv än andra barn eller så är hon som alla andra men att det är jag som hajar till mer än andra... Vet inte vilket, men det är helt omöjligt att hålla fokus på en uppgift när man blir avbruten hela tiden.... givetvis klagar jag inte :) Jag är bara så glad att jag känner henne att det nog gör mig väldigt gärna väldigt lätt ofukuserad :)


Kram

Känsla

Jag kör väldigt mycket på känsla och lite förnuft. Det har jag nog alltid gjort och mått bra av. Lite så är det ju nu med magen också. Jag känner mig egentligen ganska avslappnad för tillfället och har en god känsla. Jag mår bra, inga krämpor, tränar och kör på liksom. Man kunde kanske tänka sig att jag skulle vara mer nojig och det trodde nog jag också, men riktigt så har det inte blivit. Vissa dagar rör hon sig mindre än andra och det föranleder viss oro, men inte helt galet mycket eller så. Allt sånt känns hanterbart.

Förmodligen är jag i en bra fas i graviditeten just nu. 6e månaden. Jag är gravid utan att ha blivi helt handikappad.

 Jag tränar ju på gymmet och hemma för tillfället. Det känns bra att få in en bra hemmaträning eftersom det nog blir en del av den varan sen när hon kommit. Lika bra att sätta rutiner redan nu. Det blir i stort sett bara styrketräning och sjuuukt många squats om dagen. Jag gör 25 varje gång jag går på toa under dagen så det genererar ju en del. Det känns bra och jag känner att styrka i ben och rumpa kan komma till god användning i takt med att man blir tyngre. Squatsen börjar dessutom bli riktigt tunga för nu har jag gått upp 10 kg! Oh my. Mannen försöker påminna om att vi är över halva tiden så det borde inte bli så mycket mer än det dubbla i vikt, men det vet man ju aldrig. Det får vi se helt enkelt.

Vet att jag tjatar lite om allt med vikt och träning och sånt, men det är en stor del av min framtida plan faktiskt. Just nu (typiskt när man inte kan) så bara lääängtar jag till crossfitten. Oj vad det ska bli kul att få starta igång igen... bästa träningen jag vet.

Sen har jag bokat ett 4d UL också! Snacka om att man längtar till det då :) Oh vad roligt att se faktiska drag i ansiktet osv. Det ska ju bli helt underbart magiskt! Hon är ju bäst i världen redan så det kan ju inte bli bättre men ändå. Att se henne blir väldigt speciellt. Vår fina fina tjej :)

Kram

Framtid

Framtiden är ju numera ljus och det finns mycket att planera, prata om och komma fram till. Hon växer mycket och magen är stor och rund. Naveln är ännu inte utochin, men jag kan se hur det kommer. Den är "grund" nu eller hur man ska beskiva det så det är inte jätte långt bort. Hon sprallar massor och har hicka ganska ofta. Det är fortfarande overkligt att hon ligegr där inne, men jag och mannen kanske bokar ett 4d UL för att se henne igen. Hade ju varit jätte spännande att se lite mer av hur hon ser ut och inte bara ett vanligt UL.

Vi pratar mycket jag och mannen och det är nog en hel del förberedelser utan att jag egentligen tänker på det. Vi bygger trädäck och det är nästan klart nu. Båda vill ju gärna få det klart innan sommaren och såklart innan hon kommer. Vi inser ju också att det kommer bli svårare med renovering och sådant när hon kommit. Vi har också en del planer på hur vi ska inreda allt. Arbetsrumemt på nedervåningen ska bli gästrum/leksum osv. Vi vill gärna ha någonstans där hon får leka fritt utan att ha hennes alla leksakerna i hela huset. Vi har pratat om lite regler kring sådant och hur vi vill att det ska vara. Det är roligt, men än ganska overkligt. Hoppas vi kommer göra det bra och att hon kan bli nöjd. Tror att regler är bra och att inte allt hela hela tiden anpassas till barnet. Givetvis är hon viktig, men det där med regler finns ju runt om oss hela tiden och inte helt oviktigt. Sen tror jag inte heller barn mår bäst av att ha uppfattningen av att hela universum (= precis ALL uppmärksamhet från föräldrarna) riktas mot dem. Jag tror det är viktigt för dem att förstå lite perspektiv kring deras egen vilja osv och hur mycket uppmärksamhet de ska få för minsta minsta lilla kommentar de har på livet.

Ja... det är mycket nu och man vill ju göra det man tror på. Man vill ju ge henne en så bra start det bara går!

/C 

Att få ha känslor trots allt som varit

Vi har försökt få barn i 3 år och tiden vi kämpat med detta är längre än tiden vi hade tillsammans innan vi påbörjade familjeprojektet. Vi har alltså haft det ganska kämpigt stora delar av vårt förhållande, jag och mannen. Nu är vi i vecka 23 och givetvis helt överlyckligt! Vi älskar varandra, vår relation har aldrig någonsin svajat trots hormoner och skit på vägen och vi är super viktiga för ihop kan vi allt! Vi är verkligen ett!

Utöver vad jag skriver i första stycket så har jag en del tankar som nästan känns förbjudna pga allt som varit. En kvinna som blir gravid utan svårigheter får gnälla över sina krämpor hur mycket hon vill, men har man kämpat en del så får man helt enkelt BARA vara glad. MEN... så funkar det ju inte. Att jag skulle gnälla över något tar ju inte bort det faktum att jag är överlycklig just nu. Tack o lov har jag verkligen 0 krämpor. Jag tränar fortfarande, åkte skidor en hel vecka när vi var halvvägs och rör mig helt utan hinder (i stort sett). Jag har aldrig lidit av trötthet eller illamående och allt är ju så jävla bra. MEN... nu kommer det.... jag har lite problem. Jag har väldigt svårt att acceptera den här "nya kroppen". Har funderat en del och försökt hitta roten till problemet. När jag var liten var jag lite rultig och jag har därefter aldrig varit särskilt smal. Som barn fick jag inte sällan höra att jag var en tjockis osv. Nu med gravidkilon så känner jag att jag av och till mår dåligt av mig själv. Igår var ett lågvattenmärke när jag släpade iväg mig till gymmet. Jag upplever att alla stirrar, tror jag är fet istället för gravid och jag vill helst undvika alla speglar i salen. Jag mår helt enkelt inte bra av att se mig själv. Det enda jag längtar till i ett sånt lågt läge är att få börja träna som vanligt igen och komma tillbaks. Jag vet att detta låter jävligt otacksamt, men jag kan inte hjälpa mina känslor. Jag gillar verkligen inte mina extrakilon och då är inte bara magen ett problem. De här jävla brösen som plötsligt växt! Hur fan ser det ut egentligen? Är van vid mindre byst och nu plötsligt så är de en hel storlek större! Trivs inte med dem alls och inget av detta kunde jag någonsin förutsätta. Mannen stöttar givetvis helt underbart och vi har lagt upp plan för hur jag ska få fokusera på min kropp när bebisen kommit, men det är en klen tröst när jag står där och ser min jättemage. Hade verkligen ingen aning att detta skulle blir så svårt att acceptera... MEN... givetvis tar jag detta 1000 gånger hellre än barnlöshet så tro nu inget annat bara för jag tog upp det i bloggen. Barnlöshet är den västa tortyren jag känt av så detta är ju inget! Jag vet! Men, bloggar ju för att uttrycka mig så då kommer lite av varje.

Annars inget nytt
Kram

Vardag

Händer ju inte så mycket speciellt. Jag har fyllt år och svärmor ringde för att gratta. Hon nämnde inte ett ljud om det inträffade och eftersom det borde varit hon som sa något så sa inte jag något heller. Jag har väl istället beslutat mig för att låta det vara och försöka komma över det istället. Jag orkar inte ha en tagg i sidan till en person som jag ändå vet att jag måste ses med framöver. Jag förlorar bara på det. Däremot så vet jag nu vad jag vet och man kan ju inte påstå att jag någonsin kommer prata med henne om något av vikt. Jag håller det allmänt med henne så kan det inte bli så här igen. Tycker lite synd om älskade också som såklart blev jätte ledsen över allt detta. Det är ju aldrig roligt när ens förälder ställer till det på det viset och jag vill ju inte att han ska må dåligt av det heller.

Hur som. Tror vi hittat en vagn nu som vi kanske köper idag. Det blir ju spännande. Det blir en emmaljunga duo kombi. Den är stor så vi ska nog köpa ny bil då också... så får det bli. Vi bor ju inte i city utan lite mer utanför så vi behöver lite terängvagn om man säger. Sen är vi båda ganska långa och jag har tyckt att många vagnar varit väldigt låga så man får böja sig mycket för att komma ner i korgen. Det behöver ju inte se ut som att man är ute och går med en dockvagn :)

Funderar fortfarande en del på träningen och hur jag ska "komma tillbaka" till kroppen. Just nu tränar jag en del hemma. Det blir en faslig massa squats och pushpress. Sånt kan jag göra hemma och med en kettlebell blir det nästan som gymmet. Sen funderar jag lite på framtiden och hur jag ska komma tillbaka till crossfiten, men det ska nog gå. Är det inte omöjligt så fixar jag det. Så är det ju bara. Jag saknar ju den träningen och känslan jag hade efter ett pass. Kanske ska sätta upp något mål efteråt. Typ springa malmömilen eller nåt sånt. Bra att satsa på något så det blir av. Har också kollat lite Olga Rönnberg och hennes PT online, men jag vet inte om det är för mig ännu.

Senaste nytt från magen är att vi nu är i vecka 22. Hon sparkar väldigt mycket vissa dagar och sen kan det vara ett par dagar när jag inte känner henne alls. Hoppas det är normalt för jag vill ju helst känna henne hela tiden. Det hade varit allra allra roligast :) Jag får nöja mig. När hon rör sig blir jag glad! Då vet jag att hon finns där och har det bra. Magen växer en hel del så jag tar det som ett teckana tt allt är bra.

Det här med fb. Som ni kanske vet så är jag inget fan av det där... Det är bara ett enda långt bekräftelsebehov som visas upp hela tiden och det är bara inget jag behöver i min vardag. Jag tycker det är så märkligt att människor har behov av något sådant. Jag är inte där mycket och har lite dålig koll på det forumet. Med det sagt så har jag givetvis inte skrivit något om magen där och skulle aldrig få för mig heller. Vill bara inte och jag struntar i att andra gör det. Det får de gärna. Man gör ju som man vill, bara jag slipper. I och med att jag själv inte skrivit något så förväntar jag mig att folk är så pass smarta att de inte skriver där ÅT mig. På födelsedagen kom ju givetvis ett "dubbelgrattis". Ett till mig och ett till magen. Så onödigt. Givetvis tog jag bort det med en gång, men hur fan tänker folk? Inte alls så klart, so whats new?

Kram

Besvikelser 10 i topp

Nä, jag har inte slutat blogga. Inte än. Jag har bara haft massor på jobbet sen vi kom hem från semestern, men nu har det börjat ordna upp sig lite. Ett par saker har hänt som jag inte haft ork att skriva om än, men nu har jag fått lite tid att smälta allt och kan få ut mina känslor. Det handlar om besvikelser kombinerat med människor som står en nära. Det har tyvärr varit lite av den varan på senaste..

När mina föräldrar kom för att hämta oss inför semestern (vi samåkte upp i deras bil) kommer mamma in i huset och ser lite uppriven ut. Pappa är ute med min kille och packar in bilen, men mamma gör det väldigt tydligt att hon vill prata med mig enskilt. Hon hasplar ur sig att hon "vet" men att hon hoppas jag mår bra. Missfall är vanligt tyvärr, men jag blir så ledsen för dig lilla gumman... osv. Jag har ca 1 sek på mig att fatta vad hon pratar om och står helt chockad. Tårarna börjar komma och jag vet inte vad jag ska säga. Jag får ur mig att det inte handlar om ett missfall och att vår situation inte varit vanlig. Sen minns jag mest lite fragment av samtalet. Jag får nog ur mig en del kortfattat om vad som hänt, men det är typ inte helt enkelt att sammanfatt 3 år sådär på 10 minuter. Det visar sig hur som helst att älskades mamma har berättat för henne! Jag svimmade nästan av ilska. Min mamma hade ringt henna och varit glad för barnet och att de nu ska bli mor och farföräldrar. Ett såntdär artighetssamtal. Sen hade mamma sagt att det ju hade varit så jobbigt för mig för jag hade ju varit så sjuk. (Jag var nämligen förkyld i typ 3 veckor). I det sammanhanget hade älskades mamma trott att hon pratade om missfallen och då själv börjat prata om dem. Mamma hade typ låtsats som att hon förstd, men i själva verket rullades allt upp helt felaktigt. Jag fattar inte att hon kunde anta att mamma visste, när jag specifikt sagt till henne att mamma INTE visste något och att hon därefter lovat att inget berätta. Jag känner mig så otroligt sviken. Finns inga ord. Detta var ju inte min mammas fel utan svärmors. Hon skulle aldrig antagit något sådant. Hon är ju dessutom sjuksköterska!!! Vet man inte sånt då? Fattar man inte vad ett löfte innebär? Mannen har givetvis pratat med henne om det och berättat hur det låg till och hon skäms nog en del efter det. Jag har inte pratat med henne och jag vill inte heller. Fasar lite att ses faktiskt. Vet inte hur jag kommer känna och om hon börjar ursäkta sig runt det kan jag bara inte säga att det är ok eller nåt. Det är inte ok och jag kan aldrig förmå mig att säga annat. Detta är nog ett av de största sveken i mitt liv tyvärr. Vet inte hur jag ska hantera det, det enda jag vet är att jag aldrig mer vill berätta något för henne. Jag ska bara komma över att orka se henen och prata med henne. Det hon har fått veta om oss är en extremt privat del i vårt liv. Den som berättar om det utan att den får sviker ett löfte som jag inte kan laga. Det kommer ta tid, om det går, men jag kommer aldrig mer lita på henne.


Det var den största besvikelsen, men sen är det ytterligare en liten sak. En nära vän till mig som också är en av de få som känner till vår historia skickade ett sms för några veckor sedan. De har 3 barn och hon skriver att de nu väntar nummer 4. Hon skrev också att hon skulle återkomma med dag för att ses. Sen har jag inte hört mer. Till saken hör att hon inte vet att vi faktiskt väntar barn. I hennes värld är vi fortfarande i samma situation som vi varit, och med den vetskapen tycker jag det är skitdåligt att skicka ett sånt sms. Hon vet vad det innebär, men visst, nu är vi ju ändå glada att vi väntar barn, men hon vet ju inte detta. Folk är så jävla okänsliga och idioter. OM vi inte gått här och lyckligt väntat på vår tjej hade det smset sänkt mig helt. KUnde hon inte åtmindstonde ringt och pratat med mig. Visat någon medkänsla alls? Jag vet bara att jag ALDRIG skulle gjort så! Dessutom komemr vi ju vara mammalediga tillsammans och vanligtvis hade ju det varit jätte kul, men nu känner jag inte så.

Ja, det blev ett lååångt inlägg, men det är verkligen saker jag behövt få ur mig. Man slutar ju aldrig förvånas över att folk är så jävla okänsliga, oförstående och osympatiska. Det finns massor i ens direkta närhet och det är ju jävligt störigt. Idioter!

Nu ska jag jobba lite och bli på bättre humör igen efter jag fått ur mig eländet :)
Kram

Hemma från semestern

Hej! Då var jag hemma igen. Vi har haft en underbar vecka i fjällen och skidåkningen (utför) kändes toppen. Det var ingen ide att sikta på längdskidor eftersom utförsåkningen var bra som den var. Jag tog det lugnt så jag inte föll en ända gång och det var väldigt lite folk i backarna så det var inte så stora risker att bli påkörd heller :) Bebisen sprallade runt därinne och jag tror HON gillade det :) Jo, det är en tjej :)

Efter semestern på måndagen var det dags för RUL. Tänk att vi är halvvägs!!!! Eftersom vi kom hem söndag kväll hann jag inte oroa mig massa dagar utan det var bara plötsligen dags för RULet. Allt såg fint ut och inga anmärkningar gällande något. Hon sa tom ordet "perfekt" så det kommer jag hålla henne ansvarig för, hehe. Ovanpå det så fick vi alltså också veta att det är en flicka <3 Underbart oavsett vad det skulle bli, men givetvis känns det toppen. En liten dotter på väg, oh så glad jag är. Hon är väldigt aktiv och sparkar runt massor. Det mesta har man inte kunnat känna utanpå magen, men igår när jag skulle sova och hade handen på magen kom en ordentlig spark som tydligt kändes på utsidan också. Stackars mannen får liksom aldrig känna för det är så sällan och sporadiskt att det är svårt att tajma. Han får i så fall hålla i flera timmar...

Magen är stor nu tycker jag och det är tydligt att det är en bebis på g. Jag har redan gått upp 8 kg :S Oh my. Jag kommer bli enorm!

Sen jag kom tillbaks är det sååå mycket jobb. Redan på tisdagen var det dags för den årliga mässan som jag anordnar. Förra året var jag helt nyopererad och jag fattar inte riktigt hur jag tog mig igenom det då. Det ju ganska tungt arbete även denna gång och jag var helt slut på kvällen, men åtminstonde glad till skillnad från sist. Det kom ca 350 besökare och jag hade ca 30 utställare så jag tycker det var bra uppslutning och alla verkade väldigt nöjda. Nu dröjer det 2 år tills jag ordnar den nästa gång! Bra avslutning :)

Höres!
Kram

En glädje

Ett litet ps och något som får mig att bubbla av lycka... nästan som att ha en helt underbar hemlis som man får glädje ifrån så fort den uppenbarar sig... Jag känner bebisen buffa runt varje dag nu och mest hela tiden :) Detta gör mig aldeldes överlycklig! Den är verkligen aktiv :)

Kram

Vecka 18

Då var ytterligare en vecka bakom oss och vi är snart halvvägs. Känns jätte konstigt. Jag! Halvvägs! Ofattbart. Jag mår bra i alla fall. Inga större krämpor eller så. En del ovana till den "nya" kroppen. Har gått upp 7 kg redan. Vet knappt om det är mycket eller jätte mycket, men det är nog inte lite i alla fall... Nåja, inget att göra och det hör ju till. Vet inte varför just den saken har blivit svår för mig, men det är nog bara omställningen.

Igår var jag hos barnmorskan på samtal och det gick bra. Vi kommer överens och hon känns bra på alla vis. I början tyckte jag hon vart lite tvär, men nu talar vi samma språk. Inget massa snack utan vi håller oss till saken. Det funkar. Jag låg lite lågt i järn så nu ska jag börja med tabletter. Detta inhandlas idag. Annars var det härligaste av allt att hon lyssnade på bebisens hjärta! Det var första gången och jisses vad det slog :) Underbart att höra och jag kunde legat där och lyssnat hela dagen. 140-150 slag så det var normalt och bra. Hon sa något om att det verkade slå extra tydligt och det var ju lite gulligt av henne eftersom hon vet att det är lite extra nervöst för mig....jag fattar att det slog normalt, men hon ville vara lite extra positiv, men fint ändå :)

På lördag ska jag, mannen, mina föräldrar och syster med sin familj åka till Idre. Det ska bli så härligt. Som jag längtar efter det miljöombytet... Efter det har jag bara en veckas semester i juni och sen inget förrän ledigheten så det känns bra att vara iväg innan jag blir helt otymplig. Ska bli så jävla skönt. Vår vecka i juni ska vi nog till bornholm och cykla runt ön. Vi ska ta tandemcykel... hehe, kanske bra för mig vilket nog kan innebära lite extra jobb för mannen. Stackars ;) Han får nog trampa för 3 istället. Det ska bli härligt det med.

Ha det bra alle samman där ute så hörs vi när jag är tillbaks från semestern!
Kram

Vecka 17

Så var vi inne i vecka 17. Känns fortfarande väldigt overkligt. I helgen var vi hos mannens föräldrar och de fick nyheten. Alla blev såklart jätte glada. Innan vi åkte hem satt jag, mannen och hans mamma och pratade lite och hon sa ngt i stil med att hon på jobbet hört om vissa par som varit ofrivilligt barnlösa och det verkade ju svårt. Jag kan inte upprepa orden, men hon sa det som att det inte gällde oss utan att vissa andra har det så. Sen vet hon ju å andra sidan att vi haft många missfall så hon borde kanske förstått att det gällde oss.... Jag tog bladet från munnen och berättade att ja, det är svårt och att VI varit ofrivilligt barnlösa i flera år. Konstigt nog verkade hon förvånad. Jag passade då på att berätta om missfallen och utomkvedshavandeskapet och hon vart jätte snopen! Hon verkade inte förstått att det varit så illa eller nåt. Nu vet hon i alla fall och det var skönt att berätta lite om det. Vi kom aldrig till att vi gjort IVF, men det tar jag en annan gång när det kommer på tal. Mannen berättade ju för henne om våra missfall tidigare, men hon verkar ínte ha förstått omfattningen eller innebörden. Jaja, skit samma. Märkligt tycker jag däremot.

Sen var vi på bröllop och min mage gick verkligen inte att dölja :) Det kändes skönt att få vara öppen och glad över bebisen! Kändes liksom som om man tillhörde den där normala gruppen som man aldrig fått vara del utav.

Redan kan jag se hur folk tipsar och har sig och slänger ur sig urdumma kommentarer gällande barn, barnuppfostran och liknande. Jag kommer störa ihjäl mig och vara urdålig på att ta det! Jag känner redan nu hur vissa saker som sägs kommer göra att mitt blod kokar inom mig! Jag kommer försvara vår lilla familj till sista droppen och jag tänker INTE ta massa skit bara för att folk hunnit med barn före oss. Vi ska fan få samma möjlighet att vara ifred från sånt som de fick som var först ut. Jag tänker inte ta något annat!

Snart har jag en veckas semester. Vi ska ju åka skidor en vecka och då är jag i vecka 20. Vi får se hur det går. Har känt mig väldigt säker på att jag kommer kunna åka som vanligt (utförsåkning), men jag känner mer och mer att jag får se lite. Det kanske blir lite längdåkning istället... Det jag känner mest är väl att jag är i lite obalans och jag känner att tyngdpunkten har ändrats. Sen är jag såklart rädd att skada barnet. Vill ju inte falla och slå magen eller så... Dagen efter vi kommer hem är det RUL. En jävligt stor milstolpe och något som jag säkert kommer vara nervös inför...

/C

Förkylning from hell

Inte så roligt att vara förkyld i 2 veckor. Hoppas det ger med sig snart. Tror jag fått lite gravtäppa på det också så det har inte varit helt lätt att sova och att låta bli näsdropparna.. Har tom. börjat med en nässköljare! Det ska ju mycket till ändå, men jag blev så satans desperat att värdigheten fick ligga på hold lite ;) Kan ändå tycka det har hjälpt oerhört bra! Kan jag rekomendera faktiskt.

Annars är det väl bra. Till helgen ska vi till mannens föräldrar för vi ska till den trakten på bröllop så då får vi nog berätta nyheterna. Det känns ok. Inte för att det är JÄTTE kul att berätta, för det tycker jag nog inte även om jag trodde att jag skulle känna så. Det är väl ok i alla fall. Jag och mannen har varit så självständiga i våra år utan barn att det liksom ändå är märkligt att involvera andra sådär plötsligt. Jaja, det blir bra och de blir säkert glada. De vet ju faktiskt vår historia men har aldrig sagt ett ljud om det så det blir ju intressant att höra om de frågar lite mer nu. Skulle inte tro det tyvärr. De låtsas nog bara som inget precis som de gjort innan.

Annars är det bra. Inga krämpor att prata om. Förkylningen har gjort att jag inte kunnat träna, men hoppas på nästa vecka. Känner lite panik fortfarande över den "tappade" formen. Ska ju åka skidor om ett par veckor och inser att skidjackan är på TOK för liten!!!! Panik! Byxorna kan jag har för de har hängslen så jag kan ju ha knappen och dragkedjan öppen... Men jackan för bövelen! Får se om jag hittar nåt stort asfult på rean... Kul.

Magen är större och jag tycker det syns nu. Sen är jag nog fetare också bara för att liksom... men, jag klagar inte. Det får gå som det är. Jag har satt lite mål för framtiden istället. Längtar till crossfiten som jag ska ta upp så fort jag kan!

Hoppas alla har det bra där ute :)
Kram

Hej hej

Det är lite dålig uppdatering denna veckan. Jobbet tar massor med tid för tillfället och jag hinner inte med. Gällande mig och magen är allt bra. Inget som hänt eller så. Nu är det 2 veckor sen senaste UL och det är ändå ok. Visst är jag ibland rädd att den inte lever längre, men jag ser nästan det som naturligt efter vad vi varit igenom. Jag får ta det och det gör jag också. Nästa UL är inte förrän om 5 veckor så det finns liksom inget sådant att längta/oroa sig inför riktigt än.

Vi är nu i vecka 15 och magen har börjat växa lite lite. Jag går numer i gravidjeans och det är jätte skönt. Det bästa just nu är att det är offeciellt och jag behöver inte dölja magen mer. Det känns skönt att få slappna av med det. Sen har jag ju inte berättat för riktigt alla på jobbet, men de får själva gissa eller så kommer det ut. Spelar mig ingen roll. Det är bara de äldre gubbarna som inget vet och de känner jag inte för att prata med om det ändå.

Helgen som gick berättade vi för mina föräldrara. De blev glada naturligtvis. De känner ju inte till något om våra svårigheter så det var nog helt naturligt för dom att dessa nyheter kom vid detta laget. Mamma ringer sen dess oftare och vill höra hur jag mår. Typ "Nä men hur mååååår du nu gumman?". Jag har lite svårt för att prata med henne om det massor, men jag övar. Dock är jag bra på att byta samtalsämne så jag lyckas ändå avbryta ämnet när jag inte vill prata mer om det. Jag avslutar mest med att man vet ju aldrig hur det ska gå, det är ju så många veckor kvar... Den lägger ju lite sordi och då pratar hon också hellre om annat.

Resten av veckan är fullt upp. Jag ska iväg till en konferens med övernattning så jag skriver nog inte igen förrän nästa vecka. Får passa på att önska er alla en fin helg!

Kram

Ps

Vill bara förtydliga att jag var väldigt nöjd med vårt bröllop i övrigt. Det var inte så att deras insatser sänkte mitt mood den dagen, men det är exempel på saker som jag funderar på. Under de omständigheter som var så orkade vi ju inte ha ett stort bröllop utan bara familjen. I och med detta så blev deras insatser också lite tydligare skulle jag tro.

Bara så ingen tänker att det var något som där och då spelade roll....

Kram

Long time

Hej!

Usch, jag har varit (är) sjuk. Hemma hela veckan och idag ångrar jag att jag gick till jobbet. Är verkligen helt genom förkyld. Jag har nog bara sovit 3 timmar i natt...

Helgen var fin. Vi hälsade på min syster i Göteborg och det var najs. Efter det kom sjukan så sen dess har jag inte orkat skriva här.

Allmänt är väl inget nytt. Det knallar på. Ingen mage än, bara fet. Vi går in i vecka 15 nu till helgen och jag hade verkligen uppskattat ett synligt tecken. Känns märkligt tycker jag. Jag vet att alla graviditeter är olika, men jag förundras ändå hur lite jag känt denna tiden. Det har inte varit några stora saker precis. Oftast är det ju bristen på "bevis" som skrämmer mig och gör mig orolig. Det har verkligen varit småsaker och absolut inget varje dag. Har liksom haft för mig att man känner av det hela tiden, men så är det verkligen inte för mig.

Just nu har jag bara veckorna som delmål. RUL ligger längre fram i mast så dit kan jag inte tänka än. Innan dess är det mycket annat som ska hända.

Till helgen ska jag och mannen berätta för mina föräldrar. Det känns ok, men inget jag heller känner att jag måste. Med åldern inser jag hur långt från mina föräldrar jag står och finner allt mindre intresse av att dela saker med dom. De känner mig inte alls egentligen och har en väldigt skev uppfattning om hur jag är. På mitt bröllop höll pappa ett tal till mig. Talet bestod av 3 berättelser om mig och saker jag gjort/sagt som barn. Av dessa 3 berättelser drog han 3 slutsatser om hur jag var som person. Jag minns bara att jag i den stunden först trodde han skojade, men insåg att det nog var så han såg på mig. De 3 sakerna var vad ALLA andra skulle beskriva som mina motsatser. Nästan lite komiskt. Mannen log lite skevt mot mig och vi båda bara visste att, nä men oj då, han har ingen aning! Lite läskigt var det när jag funderade på talet i efterhand. Undrade liksom hur han kände när han knåpade ihop det. Chansade han eller trodde han faktiskt att han hade hittat 3 saker som beskrev mig väl? Mamma var ombedd att ta med ett par foto på mig som barn och skicka runt och dela. Någongång under middagen viskade hon att hon inte visste var fotona var och att hon tänke hoppa över. Jätte märkligt! Efter en stund tog hon fram fotonoa och la dem på bordet utan att säga något om dem alls. Det var ju bara den saken jag bett henne om att göra den dagen. Just då var jag inte särskilt stolt över mina föräldrar.

Tankarna kring detta har fått mig att i dagsläget fundera på mina egna framtida barn. Aldrig skulle jag göra så. Alltid skulle jag känna dem och deras personligheter. Alltid skulle jag vilja att deras stora livsdagar var speciella. När jag tänker på min egen förädrarelation och sen mina framtida (förhoppningsvis) barn blir jag nästan helt överväldigad. Oj vad mycket som ska bli annorlunda! Jäklar vilken relation jag vill bygga. Jag vill känna dem, kunna läsa av dem och kunna hålla ett sjuhelvetes tal på deras bröllop! Jag kommer aldrig att missa något så stort!

Konstigt inlägg, men jag gissar att det finns många tankar i huvudet förutom det uppenbara just nu.

/C

Baksmälla

Känner mig nästan lite bakis idag. Det var en jävla urladdning igår vill jag lova och det är många saker jag har att bearbeta. Först och viktigast är att tacka er alla som skrivit, peppat och tänkt på mig igår. Jag är nog lite vidskeplig, men jag tror faktiskt det hjälper. Ni är underbara och ni är anledning att jag klarar detta! Tack fina ni! Visste inte att världen är full av så mycket sympati och underbara människor :)

Givetvis känns det bra nu när man har man har bilden av en levande bebis på näthinnan. Jag har funderat en del och jag måste komma till avslut gällande historien vi har bakom oss. Just nu känner jag att den grusar glädjen för mycket. Jag begriper att jag alltid kommer oroa mig, men glädjen måste få vara större. Barnmorskan sa något som skakade om mig lite. "Antingen släpper du skiten och börjar njuta eller så har du några vääääldigt långa månader framför dig". Hon har ju så rätt. Jag förtjänar lite glädje jag med. De som verkligen känner mig vet att jag är glad och positiv. De som inte känner mig tror nog att jag är ganska negativ person. Oftast är det för att jag inte inkluderar dem tillräckligt och håller dem nära. Man delger ju inte alla alla sina känslor. Så är det ju. Men i detta fallet måste jag i alla fall delge mig själv min person som den är: Glad! Oron går kanske inte över, men jag måste tro på detta och glädjas. Jag är skyldig miniliten det! Och mig själv såklart! En annan kul sak som min syter sa var "Du ska veta att det inte är så lätt att ta dö på något som bestämt sig för att leva. Er bibis har tydligen bestämt sig!". Hehe, kul sagt och det tror jag också på. Miniliten är här i augusti och den lever!

Tack igen alla :) Jag är så glad och hoppas sannorligen att jag får känna såhär nu :)

Tänker extra på Anna i gtb som ska ha barn snart! Hejarop från mig i Skåne!
Kram

:)

Allt bra! Bebisen lever!!!! Nu är jag helt slut och överlycklig såklart. Vi blev bakflyttade igen till ursprungsdagen, men det gör inte ett smack. 12+4 idag istället. Den rörde sig men var ganska lugn. Man kunde se båda hjärnhalvorna, skit coolt! Tänk att vår skatt fortfarande finns <3 Den mätte hela 7,4 cm. Sist var den ju bara 3,4 så den har ökat massor.

Lite snurrig nu, men jag ville skriva till alla er som lägger m assa energi för att hoppas åt oss. Det har gått bra!

Tack alla!
Kram

Tankar såhär timmarna innan...

Vet inte när jag skriver nästa gång. Jag låter känslorna styra.

Mår verkligen inte bra idag. Jag är illamående denna morgon, men tror inte det beror på magen. Det är en slags äckelkänsla som infinner sig när jag tänker på hur det kan gå idag. Jag blir liksom äcklad av all sorg som faktiskt kan infinna sig. Jag vill spy av det.

Tyvärr vet jag precis hur något osannorlikt hemskt kan hända. Sist jag var gravid väntade vi tvillingar. En dog i livmodern och en i äggledaren. Vad var den sannorlikheten liksom? Den i livmodern hade ju inte behövt dö, men det gjorde den. I och med den upplevelsen så känns det verkligen som att allt kan hända. Jag mår inte bra av den vetskapen, men jag kan inte ta bort den heller. Erfarenheten är en del av mig nu.

Jag har suttit med min jobbkalender och gått igenom allt som ev måste avbokas om det inte går bra idag. Kan inte hjälpa att jag tar till en sådan åtgärd. Det bara sker per automatik. Har (kanske omedvetet) inte bokat in massor kommande veckorna. Jag vet att det kan vara svårt att avboka saker ibland så det är bättre att inte ha en massa saker inbokat redan från början.

Om någon timme hämtar älskade mannen mig och vi åker till kliniken. KL 13 ska vi vara där och någon gång efter det är allt annorlunda än hur det är just nu. Oavsett hur det går så är det annorlunda. Tänk om man kunde längta till en sådan här sak. Vad underbart det hade varit. Min fasa tar bort den längtan som finns. Längtar mest till att ha det bakom mig istället.

Kram

Biverkning

En biverkning av detta. Kan helt enkelt inte jobba! Har inget fokus utan bara är. Tyvärr gör detta att dagarna blir evighetslånga...

Snart lunch och sen bara em kvar. Må det gå lite fortare.

/C

Veckan

På onsadg denna veckan är det alltså dags för kub. Nerverna är ju såklart på utsidan av kroppen och alla "symptom" är som bortblåsta. Allt detta kan ju hänga ihop med nerver, slutat med mediciner och spökveckor... jag får hoppas helt enkelt.

Ikväll ska jag träna och försöka skingra tankarna. Försöker träna ett par gånger i veckan och det gör mig lite friskare i huvudet. Ikväll blir den nog gym.

Annars har jag haft en underbar helg. Vi har promenerat i häckeberga och ätit frukost på ett surdegsbageri. Ja, inget mer kunde fullända helgen på ett bättre sätt. Jag och älskade mannen har njutit av varandra helt enkelt.

Om allt går som det ska på onsdag åker vi till göteborg och min syster i helgen. Det ska bli supermysigt! Ska bli roligt att se kidsen också. Efter det är det nog snart dags att berätta för mina föräldrar... blir ju på något vis skönt att få det ur sig. Det svåra är väl att de inte vet ett piss om vår historia. Hoppas det kommer kännas ok ändå.

Blir nog lite sporadiska inlägg här dessa dagar, men det är väntan på onsdag som gör det. Orkar helt enkelt inte känna efter så mycket vilket jag gör mycket när jag skriver här.

Kram

Oro igen...

Blir så trött på denna satans oro. Nu har det kommit igång igen och det verkar som att det kommer igång några dagar innan varje UL. Jag förbereder mig nog på att få dåliga besked där. Undrar om jag hade mått bättre om det inte var UL i nästa vecka? Om inte så fasar jag för att vänta rill RUL nästa gång. Det är ju jätte många veckor mellan UL och RUL och om jag inte blir lugnare så vet jag inte hur jag ska klara detta...

Nu känner jag inget igen. Från igår tycker jag magen har dämpat sig lite i svullenhet. Fan. Tycker också att det spänt och dragit mindre, nästan inget alls!!!! Jag är ett vrak av nerver! Älskade mannens kompis kommer dessutom till oss dagen efter UL och sover över. OM det inte ser bra ut så måste vi ju hitta på något så vi kan avboka honom. Jag är verkligen orolig och ganska säker på att det skitit sig :( Fan vad jobbigt detta är. Tror aldrig jag kan få ro i detta och på så vis heller inte möjlighet att njuta av graviditeten. Man hör ju ofta det från folk hur de älskat att vara gravida. Hittills kan jag ju inte hålla med. Det är jävligt plågsamt bara! Allt jag gör är att vänta på magkramper och blod. Hur kan man ha en bra dag på det? Nu äter jag ju inte medicinerna längre heller och det hjälper nog inte mot oron precis...

Nu är det i alla fall fredag. Pust så skönt. Idag på dagen var det 3 år sen vi fick nyckeln till vårt hus :) Jag har bokat in oss på den resturangen där vi satt med påskrivet kontrakt just innan. Det ska bli mysigt i alla fall.

Trevlig helg till er alla! Till onsdag så sitter jag på min nåldyna och bara väntar...
/C

Sista dagen

Idag är det sista dagen jag tar de mediciner jag har tagit i och med IVF:et. Det ska bli nervöst att sluta med dem, men jag får ju bara hoppas att det fortsätter utan problem. Istället ska jag endast ta Mitt val kvinna vilket känns märkligt. Idag tar jag progresteron 3 ggr om dagen, folacin 1 ggr och prednisolon 1 ggr. Tänkte dock trappa ner på prednisoloner och ta en halv tablett om dagen helgen ut. Kan ju inte skada.

Annars inget nytt. Mindre än en vecka till kubet. Kommer kanske inte skriva så mycket dessa dagar för jag är på tok för nervös för det. Vågar liksom knappt tänka på det alls. Blir bara helt nervig...

/C

Drömmar

Har inte bara bra dagar om man säger så. Jag tror det är oron som spökar. Känner mig ganska känslosam stundom och om jag väl börjar gråta så kan jag inte sluta. Ja, så var det igår kväll. Från början var jag egentligen irriterad på en kollega som snackade dumheter, men sen kunde jag liksom inte bli glad igen. Blev en såndär jobbig kväll när man bara gråter utan att förstå varför riktigt... när jag inte grät var jag bara sur på mannen. Helt oförklarligt.

Drömde en sak som jag tror är ganska talande gällande varifrån alla tårar kom. Jag drömde att jag passade min kompis barn som är ca 5 månader. Jag tog med henne till en fest (som var hemma hos mig) och satte henne ifrån mig på golvet bland alla människorna!!! Sen var hon borta och jag kunde inte hitta henne. Långt senare hittade jag henne och det var kaos i blöjan om man säger och jag fattade inte hur man bytte den. Det var liksom jätte svårt och värsta matematiska övningen. Ungen bara grät och jag kunde bara inte göra något.

Lite roligt nu när jag tänker på drömmen och inser hur orolig jag måste vara. Den är ju sjukt talande får jag erkänna. Allra räddast är jag såklart att det inte ska komma en bebis, men utöver det är jag också orolig att jag inte ska klara att vara mamma. Jag kanske är jätte dålig på det. Älskade tröstade mig med att "Du kommer ju inte tappa bort vårt barn såklart", men jag vete fan. Det kanske jag kommer :S Oh my.

Gissar att allt detta är normalt att känna. Sen är väl mitt lite kryddat med den största oron som handlar om missfall eller en död bebis.... Största rädslan.... fy.

En vecka till kub, trumvirveln har börjat...
/C

12+1

På onsdag om en vecka är det kub. Nervigt! Jag har fortfarande väldigt stark oror kring om miniliten lever eller ej. Får ibland för mig att den är död och drömmer mycket om det också vilket påverkar min dag ganska mycket. Har aldrig någonsin drömt så ofta om blod som jag gör nu. Minns i regel inte vad det handlat om, men minns färgen röd tydligt.

Jag vet att det är tidigt, men jag tycker det syns massor nu. Har endast 2 par jeans som passar. Trodde det skulle dröja mycket längre tid, men jag har förstått att det handlar om hur livmodern ligger placerad. Eller så har jag bara blivit super fet för det är ju ingen snygg kula precis. Mest bara större. Not so lucky på den fronten. Har bara alltid vetat att jag kommer bli ett skåp som gravid. Mamma såg ut sån med mig och syrran så det är såklart min lott i livet...(hehe, men klagar inte, bara lite ironi.)

I övrigt så känner jag en hel del i magen. Det spänner över hela, sticker till i ljumskarna ibland om jag ligger på sidan, drar liksom i magmusklerna, brösten är större.... ja, det känns som det är mycket på gång. Känns också som jag har ett typ av ökat tryck över nacken. Ofta får jag huvudvärk av detta. Vet inte vad det beror på bara. Annars får jag säga att jag mår bra. Känner att jag borde vara tacksam över att det är så lite som ställer till det. Jag har inte känt någon trötthet alls typ och inte mycket illamående heller. Det lilla som känns i magen nu är jag bara glad över. Hoppas att det är goda tecken.

Skräckblandad längtan till nästa onsdag!
/C

Pusta ut

Ok, nu har jag berättat. Jag skyndade på eftersom enhetens assistent (skvallrig som fan) sitter i rummet bredvid honom nu var på möte! Var bara tvungen att fånga det ögonblicket. Han tog det bra såklart, inga problem alls. Det visste jag egentligen, men jag är bara så rädd att allt nu ska jinxas och skita sig. Hade ju bara varit så jävla typiskt. Jag har blivit väldigt synisk av allt detta och är så rädd att det skulle gå fel nu bara för att han vet om läget. Varje gång jag tidigare börjat tro och bli glad åt en kommande bebis har jag ju hamnat i skiten så jag tror liksom att det ska bli så varje gång.

Han sa att han väntat på detta och att han förstod att det har varit svårt. Cred till honom och att han är så sympatisk! Han vet ju inte exakt vad som hänt, men han har nog haft sina misstankar.

Jag berättade att jag vill vänta med att berätta för gruppen tills efter nästa veckas UL så han håller det för sig själv än så länge. Det är ju bra att han vet ifall ifall det nu ser dåligt ut nästa vecka. Han uppskattde att jag berättade det i god tid och att han hinner fundera lite innan alla blir informerade vilket han tyckte var bra.

Puh. Tänk att jag har berättat. Känns helt overkligt att vi någonsin skulle komma fram till denna punkten. För ett år sedan kändes det omöjligt!

Nu hoppas vi på kubet nästa vecka och att miniliten lever och mår bra. Det är ju det allra viktigaste steget! Nästa mål!

Kram

Jag och nötskalet

Sitter på helspänn på mitt kontor... Tänkte ju att jag skulle berätta för chefen idag. Jag vill ju gärna berätta innan kub nästa vecka så att han kan ta mina grejer om det nu inte skulle vara goda nyheter på det UL. I så fall behöver han veta för då kommer jag behöva ta lite tid ifrån jobbet. Sist jag skulle berätta om missfallet och operationen så fick jag ju inte ur mig något. Istället svamlade jag något om att jag var sjuk och behövde jobba hemifrån. Summakardemumma av det blev ju att jag endast tog 2 sjukdagar efter operationen när jag i själva verket inte kunde gå upprätt när jag var tillbaks. Det var verkligen inte ultimat för mig och jag önskar att jag hade lyckats ta lite mer tid på mig för återhämtning. Hoppas jag lyckas klämma ur mig det snart. Helst idag så det är överstökat. Det väller in projekt till oss dessutom så jag vill ju inte behöva bli involverad i något som varar längre än augusti. Helst vill jag ju bara fokusera på det jag redan har på mitt bord och som jag vet kommer vara klart till sommaren.

Fattar inte varför jag inte får ur mig det som måste sägas till chefen. Vad fan är jag orolig över? Jag kan inte ens själv fatta det. Skulle ju kunna gissa att det gått fel så många gånger att jag är rädd att involvera folk "redan". Jag gillar ju inte att vara ledsen in public så jag antar att det är något sådant som stör mig...

Ha en fin dag!
/C

Vankas helg!

Så vart det fredag :) Tyvärr är älskade och hjälper sin bror med renovering av deras hus så jag är ensam hemma. Trist, men det går bra det med. Känner att jag blivit lite märklig när han åker på ett sätt som jag inte varit innan... hmmm, plösligt så börjar jag tjata om hur försiktigt han ska köra, ringa så fort han kommer fram, jag börjar jag prata om älgar och annat vilt... jaja. Det är något som säger mig att vi behöver varandra nu :)

För det mesta är allt fortfarande bra. Igår var inte så bra, men annars är det bra tycker jag. Igår grät jag utan hejd när vi kom hem. Jisses. Pratade bara om att bebisen är död. Älskade tröstade och förstod. Sen läste han lite i gravidboken för mig (ny kvällsrutin) och så blev det bättre igen. Kan ju erkänna att jag sådär plötsligt kan bli labil... är fortfarande inställt på hur jag ska plocka upp bitarna när allt faller och så kommer det nog vara lite framöver. Ett UL med levande bebis håller i ca 1-2 veckor, sen behöver jag ny bekräftelse. Vill bara till kub NU så jag får kika igen. Om jag törs.

Helgen blir lugn. Jag ska äta och vila typ. Träna lite spinning blir det också vilket ska bli skönt. Annars inget inplanerat. Nu är det slutspurten på vecka 12. Nästa vecka börjar vecka 13 och jag ska då försöka berätta för min chef. Känner mer och mer att han behöver veta ifall något händer nu. Det hade blivit väldigt svårt att "hålla hemligt" så som jag lyckats med vid tidigare missfall. Det är annorlunda nu liksom. VÄLDIGT annorlunda. Resten av medarbetarna väntar jag med och jag litar på honom. Han kommer inte säga något så det känns tryggt. Vi ska på lunch till lunch möte i feb allihop så tills dess får jag berätta. Måste ju meddela något om maten innan och så...

Ha det fint alla och trevlig helg!
Kram

Hej hej

Idag är allt bra tycker jag. Har fortfarande otroligt svårt med sömnen tyvärr, men det är det enda jag kan klaga på. Känner mig relativt lugn fast att det börjar bli länge sedan vi var på senaste UL. Tror nog ändå att den lever därinne. Den såg ju så pigg ut och rörde sig massor. Det var liksom så mycket liv i den nu sist att jag har svårt att tänka att den skulle ha dött.

Trots svår sömnbrist så ska jag försöka träna idag. Huga. Första gången på jätte länge, men jag startar lugnt. Det är ett indoor walking pass och de tycker inte jag är så jobbiga så det ska nog gå bra.

Jag tränade ju crossfit innan och guuud vad jag saknar det! Älskade mannen ska fortsätta, men jag har beslutat att det får vänta tills efter bebisen :( Det är dyrt som pockers och det finns ju inga andra alternativ på ett sådant gym så kan man inte träna just crossfit så är det pengar i sjön. Där finns ju inga maskiner eller så. Jag har det som ett mål i fjärran. Att komma tillbaks till crossfitten igen. Tänk att man kunde älska en träningsform så pass!

Annars har jag börjat krisa på klädesfronten. Kommer ju i det mesta än, men det börjar kännas obekvämt. Måste nog handla lite större toppar och snygga stretchiga jeans. Jag har en del jeans som är lite högre i midjan, men det är ju sådär snyggt nu när midjan inte finns längre... Man ser ut som en badtunna och man måste knäppa upp när man sitter. Det blir låg midja framöver. Måste kika på lite kläder snart...

Kram

Läst

Har läst på andra bloggar att det "lynchas" bland kvinnor och gällande amning. Är ju inte drabbad, men ge fan i att klandra kvinnor som inte ammar! Oavsett vilken anledningen är! Hade själv i det läget blivit förbannad så passar på redan nu att visa min ställning i alla fall, hehe, lika bra det ;)


/C

11+1

Inträde i vecka 12 denna veckan. Jisses vad jag har fasat/längtat till denna veckan. Det är en milstolpe utan dess like! Nu är det en dag i taget som gäller och förhoppningsvis kan jag berätta "nyheterna" för min chef nästa vecka. Jag ser verkligen fram emot det. OM något skulle gå fel nu så hade jag behövt att han täcker för mig. Det är massor på mitt bord på jobbet och jag hade aldrig bara kunnat lämna om han inte visst lite bakgrund. Efter det tänkte jag berätta för kollegorna när kub är gjort. Ska bli skönt det med eftersom det snackas mycket om aw snart... Skulle vara skönt att inte behöva ducka den utan att bara kunna ta en jävla juice utan några frågor kring det.

I övrigt mår jag bra! Lite dragningar i magen på kvällarna och lite ömmande bröst plötsligt, men inget som är en stor sak. Allt känns ändå som att det är bra. Ibland får jag sammandragningar när jag ska gå och lägga mig och det är ju ganska obehagligt. Det har jag ju fått vid missfallen också så känslan skrämmer mig även om jag hoppas att det beror på något annat denna gången.

Hoppas bara veckan går bra nu. Hoppas!

Kram

Veckans slut

Sista dagen på veckan idag, jätte skönt! Vill bara helgmysa med mannen hela tiden och fira våra goda nyheter gång på gång :) Veckan har gått bra, och jag känner mig ganska lugn. Tror nog den lever fortfarande och på måndag är det vecka 11+0 (dvs inträde i vecka 12) om den nya tiden nu gäller. Då har vi ju alltås kommit någonstans för första gången! Kan knappt fatta att det är sant. 6 feb är det kub och det känns ok att vänta. Kommer säkert få lite nerver inför den veckan, men just nu är det en vecka i taget som gäller.

Tycker det spänner som typ träningsverk i magen. Det känns nästan som att den är för kort eller nåt. Hoppas det är ett gott tecken och bara växtverk. Det känns som en bra känsla i alla fall. Dock känner jag mig otroligt tjock. Helt orolig för hur detta ska sluta om jag redan känner mig såhär. Ingen mage, bara fet. Knappen i byxorna skaver så den är alltid uppknäppt numer. Det känns som att allt innehåll i magen skjutits upp ett par decimeter eller nåt. Känner mig som en korv. Tyvärr så gick jag upp 5 kg redan under hormonbehandlingen så det känns lite dubbelt upp tyvärr. Nu har jag nog ökat nåt kilo till dessutom. Vill verkligen inte väga mig hos barnmorskan. Känns väldigt jobbigt. Trodde inte jag skulle bry mig, men jag känner faktiskt ganska jobbig ångest över detta. Tror jag måste handla lite kläder ändå. Har jag kommit så här långt så ska jag fan få känna mig fin under graviditeten. Jag tänker inte se ut som sju svåra år. Nä, jag kommer nog köpa en del. Kanske det blir fler barn en dag och då kan man ju använda sakerna tillräckligt länge för att det ska kännas ok tycker jag.

I helgen ska jag nog träna för första gången på hela denna perioden. Tränade sist i november tror jag. Det blir nog spinning fast utan att maxa. Bara sitta och cykla och få igång blodet lite. Sen tänkte jag varva det med lite styrketräning eller skivstång. Saknar att träna, men har samtidigt inte varit jätte sugen. Nu får jag ta tag i detta och köra igång.

Helgen blir lugn och skön och vi har inte så mycket planerat. Vi går ändå mest omkring och ler hela tiden. Älskade läser boken om graviditet som vi fick av barnmorskan och han är verkligen bäst. Han sätter sig in i allt, funderar på hur vi ska göra med föräldrardagarna, räknar i excel, tittar på barnvagnar och funderar på säkerheten.... fina mannen <3 En sak är i alla fall helt klar. Vi delar dagarna lika. Mannen skulle aldrig gå med på annat och det är jag glad för. Han blir en fin pappa och ungen kommer verkligen få en pappa som är jordens tryggaste punkt.

Lycklig!
Kram

  

All good!

Åh vilka nerver man hade igår. Väntan på VUL i väntrummet är verkligen en historia för sig. Jag och älskade skakade i knäna! Tänk att det såg fint ut! Kan bara inte fatta det. Tror att jag sovit med ett leende på läpparna i natt :)

Den lille rörde sig massor! Sprallade typ konstant :) Jag och älskade blev nog förälskade med en gång. Det var det finaste jag sett... Vi fick massa bilder med oss hem, värsta lyxen. Thank good för vård man kan betala för. Det har gjort all skillnad i hela världen för oss.

Jag känner väl att, nej, oron kommer inte försvinna, men nu är det dags att skapa rutiner och inte bara vänta. Bara en sån sak kommer bättra min vardag avsevärt jämfört med hur det varit att bara vänta i alla dessa veckor. Allt kan såklart gå fel än, men nu är det samma odds som alla andra. Kanske liiite förhöjt med tanke på att det är IVF, men ändå. Jag ser det som mer "vanligt" nu vilket är en befrielse!

Ovan på allt så flyttade hon  fram tiden lite. Den var ju 3,4 cm och då sa maskinen vecka 10+1 istället för 9+5 som vi trodde :)) Vi tar det som ett gott tecken när det gäller tillväxten. Stor och stark är ju good news. Dessutom kunde vi för första gången undersökas med UL och inte VUL. Helt overklig känsla.

Känner att jag vandrar i en dröm lite nu och svammlar nog... hehe, underbara dröm, försvinn aldrig!

Kram och tack för allas tankar och hållna tummar!

Kram

UVI?

Hej,

Vet inte vad det kan vara, men jag har mailat min barnmorska idag. Jag har ju haft lite urinvägskänningar och de är väl i stort sett oförändrade, men igår fick jag ont på höger sida i ryggen/sidan. Blev orolig att det är något med njurarna eller så. Har ont idag också. Får höra lite vad hon säger, men jag vill ju inte att det ska bli värre precis, men än har jag ingen feber.... Hoppas det löser sig.

I övrigt så har både jag och mannen stora problem med vår sömn. Vi har sovit dåligt nu sen vi startade med IVF. Det är verkligen påfrestande. Skulle ju gissa att det har med oro att göra. Önskar att vi kunde få lite ro så vi kan vila. Just nu är det nog lite extremt med tanke på VUL imorgon och så. Det hjälper liksom inte hur vi har det. Har haft en så himla dålig känsla hela helgen :( Känns bara som att det inte kan gå vägen hur gärna man än skulle vilja.

Kram

Snart helg

Har så svårt att vara på jobbet. Inget jobbsug alls. Tycker bara tiden ska gå och jag vill fan inte vara här. Jag vill hem och göra det jag vill. Brukar inte ha det såhär, men något i mig vill bara INTE jobba dessa dagar.

Jag och mannen kollade på den där privata kliniken där vi ska göra VUL nästa vecka och såg att de hade fått massor med lediga tider nästa vecka som inte fanns när vi bokade. Vi hade ju tid på torsdagen, men nu bokade vi faktiskt om så vi ska dit redan på tisdagen. Då blir det dessutom utanför arbetstid så det passade ju oss bättre på alla vis. Så nu kan det bli tisdag med en gång tack :)

Annars är det inte många symptom, allt är bra och lugnt med kroppen. Är bara allt bra där inne så har jag verkligen inget att klaga på. Nu ska det bara bli så skönt med helg!

Kram

En vecka

Idag är det vecka 10. Shit, Inget blod och tvåsiffrigt. Längtar och fasar något oerhört nästa torsdag. Idag är det en vecka dit. Det är VUL på privata kliniken. Orkade inte vänta på nästa ul hos mödravården och nu orkar jag knappt vänta tills torsdag. Jag vill bara få det gjort, men jag kommer vara oändligt nervös nästa vecka kan jag meddela.

Har inga symptom alls längre mer än huvudvärk dag 3 nu. Störigt och påfrestande. Tänkte höra med barnmorskan om jag ska börja med järntabletter kanske... annars känns det inget alls i magen eller så. Allmänt är jag ju lite fet, men det tror jag beror på lite andra saker också. Det blev liksom så när hormonbehandlingen satte igång och sen dess har jag inte blivit av med det och just nu är det inte prio om man säger.

/C

Ps

En sak som jag funderat på däremot... lite om jämställdhetsfrågan.

Man kan ju inte påstå att det är många VUL eller UL under en graviditet. Fram till kub får nästan alla som inte har anledning till oro "hålla" sig och bara hoppas att det lever en bebis där inne. Även efter det så duggar ju inte undersökningarna tätt precis. Tycker bara det känns snålt. Det är fan en av de största saker en människa går igenom. Undrar om det verkligen hade varit samma upplägg om det var män som skulle föda barn. Tror verkligen inte det. Illamående i flera veckor, jomen det är klart man ska gå till jobbet. Hålla graviditeten hemlig OCH hålla inne med spyan. Tror nog inte det hade förväntats av våra män.... tror att många delar hade varit bättre organiserade, mer forskning vore gjord och fler delar av förståelse än vad det är idag. Känner att det är så otroligt lite man vet och i vårt fall med alla missfall har det kanske varit extra tydligt. Det har helt enkelt inte funnits någon hjälp till oss alls. Tror man hade varit längre fram i området om det gällde männen. Det är ju där pengarna inom forskning oftast går vilket gör att mediciner som "bara" gäller kvinnor är bristfälliga.

Bara en tanke sådär.

/C

Torka

Har lite bloggtorka känner jag. Tar det egentligen som ett gott tecken. Det brukar betyda att allt går ok nu.

Urinvägsinfektionen verkar ge med sig, thank god! Så nu är jag typ symptomfri igen. Otäckt det där. Kanske skulle det ha känts något någonstans, men just nu orkar jag inte bry mig allt för mycket. Jag ser bara nästa torsdag i kikaren och VUL som vi då ska på. Överlever jag det, ja då jäklar! Då ska jag på allvar försöka glädjas lite. Imorgon går vi in i tvåsiffrigt! Vecka 10 minsann. Kan inte tro det är sant. Känns bara inget i magen nu så det är läskigt att tänka att det faktiskt är på väg åt rätt håll. Vill så gärna se ett liv en gång till. Hoppas innerligt att det är det som sker på torsdag och inget annat!

Känner att jag varit sjukt ego på senaste och tänker mycket på de bloggar jag följer. Har bara inte haft energi att kommentera... men jag tänker massor på alla mina bloggläsare! Det är märkligt att man bondat så med personer som man inte sett i verkliga livet ens, men så är det verkligen. Det finns inget som gör mig så glad som den tanken. Det är fint och ärligt på något vis. I vissa känns det nästan som jag funnit riktiga vänner! Fint :)

Kram

Tillbaks från radioskugga

Efter lite bortavaro så är jag nu tillbaks och för att lägga korten på bordet med en gång så är allt bra! Det har varit en magisk jul. Vilket besked vi fick dagen innan julledigheten! Det var ju nästan så man inte kunde tro det. Den första veckan flöt på helt underbart. Vi var som i en dimma och vi mådde jätte bra. Vi fick ju se vår bebis hjärta slå och var i vecka 6+1. Efter första julveckan så kom oron krypandes lite igen. Inte så konstigt kanske. Nu är vi i vecka 8+5 och ännu inget blod. Dock börjar jag tvivla på att det verkligen stämmer och om bebisen lever fortfarande. Detta är nog inte så konstigt utan helt normalt, men det tar ju udden av glädjen lite.

Under julen har jag mått lite illa till och från, fått lite ryggsmärtor som nog är foglossning och nu har jag också fått urinvägsinfektion. Hallelulja :) Illamåendet har försvunnit (det stör mig lite), ryggvärken har också lättat och nu dras jag bara med urinvägsinfektionen som inte riktigt brutit ut än. Håller stenhårt i att den också är ett gravsymptom... försöker verkligen hitta allt jag kan för att slappna av. Igår var vi på första barnmorskebesöket. Tänk, dit har vi aldrig kommit förr! Kändes lite galet att vi satt där och pratade om framtida bebis, som hon verkade helt övertygad om skulle komma i augusti. Vi är fortfarande tveksamma om det ska bli nåt alls ;) I vilket fall så är det långt till nästa ultraljud enligt barnmorskans schema och jag vill inte vänta. Vi bokade ett VUL hos en privat klinik på torsdag nästa vecka så nu är det den dagen som är min nästa milstolpe! Dit hoppas jag vi kommer och jag hoppas verkligen det blir ett glädjande besked då också!

Angående missfall efter att man sett hjärta så har jag läst på lite. De flesta som får missfall innan vecka 12 har aldrig sett hjärta varför man ofta utgår ifrån att kanske hjärta aldrig har slagit. Det vanligaste är ju då MA (missed abortion). Vissa menar att efter hjärtslag minskar risken för missfall till ungefär samma som det är vecka 12. Jag försöker verkligen mata på med positiva tankar... hoppas torsdag nästa vecka ger mig lite mer att gå på.

Tack alla ni som skrivit och grattat och undrat hur det går. Det är ju helt underbart med stödet från er i bloggen!!! Även om jag varit som bortblåst har jag tänkt på er massor :)

Kram