Nu kom mensen, puh vad jag är lättad!
Igår hade jag världens sämsta dag och det hela slutade med att jag bröt ihop helt och komplett. Hela dagen gick jag och oroade mig och var ledsen att kroppen strulade så och att mensen inte kom igång. Sen skulle jag till verkstan och hämta bilen. Där FALLER jag på en gatsten och slår hål på nya acne jeans och knä, jätte glad och framför allt stiligt gjort... NOT! Jävla skit, jag som ääälskade de jeansen.
Sen åker vi hem, jag med gråten upp över huvudet och på ett jävla humör. Då ser jag att klippanfilten som jag köpt för bara någon månad sen har ett stort hål. Var fan kom det ifrån lixom??? Jag grät ostoppligt och kroppen var helt sönder inombords. Jag bara kände att vi aldrig kommer få barn :( det handlade ju inte om jeansen eller filten... så klart. Jag är helt enkelt så himla ledsen att vi ska ha en jul utan barn. Jag trodde bergsäkert att vi hade barn vid detta laget. Nu räds jag inför nästa jul... shit, den kan ju vara barnlös den med... oj vad detta gör ont. Det är ju helt sjukt. Jag är så så ledsen och det gör så så ont. Hoppas älskade förstår. Det kändes inte bra mot honom igår. Hoppas han förstår att det enda ljus jag har är han. Han gör all skillnad i hela hela världen!
Nu kommer jag snart knalla från jobbet och därmed inte blogga mer förrän nästa år :) Jag ska helt enkelt ha juluppehåll men återkommer när jag är klar med det!
God jul till alla!!!!
Kramar!
fredag 23 december 2011
torsdag 22 december 2011
Så här är det.
Jo, så här är det. Jag har ännu inte fått mens. Den är alltså sen och skulle ha kommit i måndags. Istället har jag endast mycket små bruna flytningar som nu nästan avstannat. Kanske kommer mensen igång kanske inte. Min mens har verkligen aldrig strulat utan kommer som en klocka så det här är nytt för mig, men någon gång ska ju vara den första. Denna gången kanske det inte blev mens men jag har ingen aning om varför. Hittar inte något vettigt på google om det heller men jag kan ju tänka mig att det är strul med hormoner eller liknande.
Orolig som en tok igår sprang jag till apoteket och köpte Gtest. Tänkte att det är klart att jag ska få ett svagt svagt pluss vilket i sin tur mynnar ut i missfall lagom till julafton, precis som förra året. Detta vill jag ju verkligen verkligen inte genomleva igen!!! Jag testade igår när jag kom hem och där var inte tillstymmelse till streck, pust. Jag kände mig tom ganska lättad. Det var faktiskt bättre så än ett svagt jävla svårtolkat streck som kan innebära problem för då hade något varit fel och jag hade varit säker att det inte skulle gå bra. Efter många missfall så känner jag min kropp och jag VET vad blod/färgade flytningar kan innebära och detta känner jag allt för väl. Detta gäller säkert inte alla, fattar det, men det gäller för mig. Jag kan inte blöda för då är det fel fel fel!!!!! Vissa blöder ju lite under graviditeten utan att det är någon fara men jag VET för egen del att detta är mindre bra. Jag har upplevt det för många gånger...
Nu kan jag alltså fira jul utan att oroa mig för att behöva åka till KK akut mitt i allt vilket jag oroade mig för som fan förra året. Detta känns ändå skönt. Vi får fortsätta försöka nästa år och det ska gå någon gång. Om det inte går att få egna barn... ja, då är jag positiv till adoption. Jag har funderat lite och just nu känner jag så. Kan ändra sig en miljard gånger och den resan är lååång, så det är inget jag föreställer mig mer än som ett hopp i horisonten. Men det funkar som ett hopp i horisonten. Där lyser det upp min långa långa väg lite i alla fall.
Kram
Orolig som en tok igår sprang jag till apoteket och köpte Gtest. Tänkte att det är klart att jag ska få ett svagt svagt pluss vilket i sin tur mynnar ut i missfall lagom till julafton, precis som förra året. Detta vill jag ju verkligen verkligen inte genomleva igen!!! Jag testade igår när jag kom hem och där var inte tillstymmelse till streck, pust. Jag kände mig tom ganska lättad. Det var faktiskt bättre så än ett svagt jävla svårtolkat streck som kan innebära problem för då hade något varit fel och jag hade varit säker att det inte skulle gå bra. Efter många missfall så känner jag min kropp och jag VET vad blod/färgade flytningar kan innebära och detta känner jag allt för väl. Detta gäller säkert inte alla, fattar det, men det gäller för mig. Jag kan inte blöda för då är det fel fel fel!!!!! Vissa blöder ju lite under graviditeten utan att det är någon fara men jag VET för egen del att detta är mindre bra. Jag har upplevt det för många gånger...
Nu kan jag alltså fira jul utan att oroa mig för att behöva åka till KK akut mitt i allt vilket jag oroade mig för som fan förra året. Detta känns ändå skönt. Vi får fortsätta försöka nästa år och det ska gå någon gång. Om det inte går att få egna barn... ja, då är jag positiv till adoption. Jag har funderat lite och just nu känner jag så. Kan ändra sig en miljard gånger och den resan är lååång, så det är inget jag föreställer mig mer än som ett hopp i horisonten. Men det funkar som ett hopp i horisonten. Där lyser det upp min långa långa väg lite i alla fall.
Kram
onsdag 21 december 2011
...
...springer på toa var 5e minut nu. Nu kommer inget alls, inget brunt, rosa eller rött. Vad är fel??? Googlar också som en tok. Hittar inget vettigt. Åh jag vill veta vad som är fel i min kropp. Jävla läkare på RMC Malmö som fått mig att inte vilja ringa dom. Då sätter jag mig hellre på KK för där har dom i alla fall varit trevliga men där kan jag ju inte sitta för en brun flytning! OH :'( jag kan ju inte koncentrera mig nu på jobbet pga detta skit. Usch vad orolig och ledsen jag blir...
Orka!
Jävla mens jävel. Varför kommer den inte igång??? Jag fattar inget nu. Sen i måndags har jag endast haft lite lite färgat men absolut inte vad jag brukar kalla mens. Vad är det här? Varför kommer den inte igång nu då? Jag som var så glad över att jag inte hade haft en mellanblödning och nu detta. Ska det aldrig bli som det var innan? Varför gör mig kropp såhär? Det har aldrig varit så här. Det har börjat strula nu efter missfallen men jag begriper inte varför det inta kan bli som innan. Det har ju gått 7 månader nu...
Jag blir så less och nere. Betyder detta att nästa försök inte kommer gå då heller? Vad betyder skiten? Jag känner inte att jag har den hjälp jag behöver. Jag hade behövt få ställa lite frågor till någon :( Att det ska vara så svårt... Nu vill jag bara hem och sura resten av dagen. SKIT!
KOM IGÅNG NU DÅ!!!!!!!
/C
Jag blir så less och nere. Betyder detta att nästa försök inte kommer gå då heller? Vad betyder skiten? Jag känner inte att jag har den hjälp jag behöver. Jag hade behövt få ställa lite frågor till någon :( Att det ska vara så svårt... Nu vill jag bara hem och sura resten av dagen. SKIT!
KOM IGÅNG NU DÅ!!!!!!!
/C
tisdag 20 december 2011
...
och jag vet att träningen inte hade med missfallen att göra. I know I know. Jag vet detta i min hjärna men det är så svårt att släppa... men nu måste jag. Tänkte också starta att väga mig varje morgon och skriva upp vikten...
Ja, nu är jag laddad :) haha, kanske märks :))
Over and out
Ja, nu är jag laddad :) haha, kanske märks :))
Over and out
Nytt fokus
Nya tag. Nu ska jag göra det som jag länge tänkt men inte kommit i mål med pga alla tankar kring, mens, blod, missfall mm, nämligen vikten!
Två av tre missfall har jag fått i samband eller strax efter spinningpass vilket har gjort mig aningens anti att gå och träna när jag inte vet om jag är gravid eller inte. Nu när det visat sig ta lång tid att bli gravid igen ska jag inte inte gå pga av hoppet. Nu ska jag strunta i det och träna ändå. Det har ju visat sig att jag gått upp ett antal kilo bara pga av den rädslan och nu ska jag vinna över den för det har ju inte gett ett skit. Inga ungar här inte och nu ska fettet bort. Bröllop nästa år i augusti ska bli målgången. Mellan 7-10 kilo ska bort.
Min plan är enkel. Jag ska gå upp en halvtimme tidigare och gå en promenad på 25 min. Detta ska göras oavsett väder och vind. Sen åker jag ju buss till jobbet. Då kan jag stiga av några hållplatser innan vilket ger mig ytterligare 15 minuters promenad. Därtill ska jag ha 2 GI dagar i veckan då jag inte äter snabba kolhydrater och jag ska träna 3 gånger i veckan. Middagsschema ska skrivas och följas hela veckan så man inte "råkar" hamna i junkfoodträsket. Vad tros? kanske kan fungera? Det blir heller inte någon lagad lunch om jag inte råkar ha matlåda med från middagen dagen innan. Annars blir det sallad, eller soppa på sin höjd. Jag tror vikt och kropp egentligen är enkelt. Det är pluss och minus. Vill man gå ner MÅSTE man hamna på minus oftare än pluss, så enkelt är det. Realistiskt får väl bli att börja efter jul. Inför jul så är det svårt att hinna med allt men lite kan man ju värma upp med redan nu som med promenaderna. Träningen kvällstid blir dock svårt eftersom det är bråda dagar med mycket julstök just nu.
Jag ska komma iform! Det finns inget annat! Missfall är skit och det är det att ha gått upp i vikt också. Vad är min ursäkt liksom! Det ena okeyar inte det andra, tvärt om.
Kram
Två av tre missfall har jag fått i samband eller strax efter spinningpass vilket har gjort mig aningens anti att gå och träna när jag inte vet om jag är gravid eller inte. Nu när det visat sig ta lång tid att bli gravid igen ska jag inte inte gå pga av hoppet. Nu ska jag strunta i det och träna ändå. Det har ju visat sig att jag gått upp ett antal kilo bara pga av den rädslan och nu ska jag vinna över den för det har ju inte gett ett skit. Inga ungar här inte och nu ska fettet bort. Bröllop nästa år i augusti ska bli målgången. Mellan 7-10 kilo ska bort.
Min plan är enkel. Jag ska gå upp en halvtimme tidigare och gå en promenad på 25 min. Detta ska göras oavsett väder och vind. Sen åker jag ju buss till jobbet. Då kan jag stiga av några hållplatser innan vilket ger mig ytterligare 15 minuters promenad. Därtill ska jag ha 2 GI dagar i veckan då jag inte äter snabba kolhydrater och jag ska träna 3 gånger i veckan. Middagsschema ska skrivas och följas hela veckan så man inte "råkar" hamna i junkfoodträsket. Vad tros? kanske kan fungera? Det blir heller inte någon lagad lunch om jag inte råkar ha matlåda med från middagen dagen innan. Annars blir det sallad, eller soppa på sin höjd. Jag tror vikt och kropp egentligen är enkelt. Det är pluss och minus. Vill man gå ner MÅSTE man hamna på minus oftare än pluss, så enkelt är det. Realistiskt får väl bli att börja efter jul. Inför jul så är det svårt att hinna med allt men lite kan man ju värma upp med redan nu som med promenaderna. Träningen kvällstid blir dock svårt eftersom det är bråda dagar med mycket julstök just nu.
Jag ska komma iform! Det finns inget annat! Missfall är skit och det är det att ha gått upp i vikt också. Vad är min ursäkt liksom! Det ena okeyar inte det andra, tvärt om.
Kram
måndag 19 december 2011
Så var vi där igen
Då kom mensen nu då rå. Ja, vad säger man om det. Det töntiga hoppet kan ju äntligen ta och dra någon annanstans... för ett tag i alla fall. Det finns ändå alltid ett hopp men någonstans så ändrar det riktning. Nu ligger hoppet istället i att kanske blir det nästa gång. Det som talar för är att jag denna gången inte haft någon mellanblödning. Enligt läkaren vådar detta gott och kan tyda på att hormonnivån är bra igen efter missfallen som tagit ganska hårt på kroppen rent fysiskt. Det som är jobbigt med just hoppet är att det kostar på att ändra riktning på det viset. Det är inte helt smärtfritt utan kräver ganska mycket av mina krafter.
Innan alla missfallen hade jag aldrig mellanblödning efter ägglossning. Detta har kommit efter tredje och sista missfallet och efter detta har jag alltså inte blivit gravid igen. I början blev jag gravid hur lätt som men sedan mellanblödningen kom har det inte gått alls. Nu hoppas jag att det blir nästa ägglossning. Jag hänger helt sonika upp allt på detta. Hoppet ska få fortsätta leva tills någon tagit död på det för alltid och det kanske inte ens går. Det är bara att finna sig i att man har en stark tro till att det SKA GÅ och hur jobbigt hoppet än är så ger det mig fina dagar det också. En ledsam dag som denna vägs upp av de fina när jag hoppas och tror att allt ska bli bra. Som sagt, till hoppet är jag tudelad men jag försöker hantera det så gott jag kan. Nu ser jag fram emot mitten av januari, ägglossningen då det går vägen!
Ps: Om man ska söka med ljus och lykta efter allt positivt man kan tro finns så är det ju bara bra att det blev såhär! OM det hade blivit denna gången hade det varit dags att föda barn typ just kring bröllopet. Då är jag hellre höggravid just då men inte i samma vecka som födseln så det blir ju bra! Som sagt... letar positivitet just nu. Skiter såklart i om jag måste föda på bröllopet eller veckan efter... jag vill ju bara få ett barn, men ni fattar. Man försöker ju tänka positivt...
Kram
Innan alla missfallen hade jag aldrig mellanblödning efter ägglossning. Detta har kommit efter tredje och sista missfallet och efter detta har jag alltså inte blivit gravid igen. I början blev jag gravid hur lätt som men sedan mellanblödningen kom har det inte gått alls. Nu hoppas jag att det blir nästa ägglossning. Jag hänger helt sonika upp allt på detta. Hoppet ska få fortsätta leva tills någon tagit död på det för alltid och det kanske inte ens går. Det är bara att finna sig i att man har en stark tro till att det SKA GÅ och hur jobbigt hoppet än är så ger det mig fina dagar det också. En ledsam dag som denna vägs upp av de fina när jag hoppas och tror att allt ska bli bra. Som sagt, till hoppet är jag tudelad men jag försöker hantera det så gott jag kan. Nu ser jag fram emot mitten av januari, ägglossningen då det går vägen!
Ps: Om man ska söka med ljus och lykta efter allt positivt man kan tro finns så är det ju bara bra att det blev såhär! OM det hade blivit denna gången hade det varit dags att föda barn typ just kring bröllopet. Då är jag hellre höggravid just då men inte i samma vecka som födseln så det blir ju bra! Som sagt... letar positivitet just nu. Skiter såklart i om jag måste föda på bröllopet eller veckan efter... jag vill ju bara få ett barn, men ni fattar. Man försöker ju tänka positivt...
Kram
Lite irriterande
Ja, bloggandet i all ära men det kan ju skapa lite irritation också. Jag tänkte inte berätta vilken blogg jag menar eller vilket inlägg på denna blogg jag syftar till eftersom det är helt ointressant men jag kan bli lite irriterad ibland. Människor alltså... Jag tycker inte att man kan säga att sjukvården ALLTID gör rätt eller gör bra och då är jag verkligen ingen rättshaverist på något vis, men jag tycker att man måste inse att de som jobbar inom vården bara är människor och INTE NÅGOT ANNAT. Dvs, de kan också vara dåliga på vissa saker, bedömningar eller helt enkelt ha dåliga dagar och göra fel ibland. De människorna inom vården skulle jag inte säga är annat än ett snitt av människan. Anledningen till att jag anser att man inte kan säga att de är små gudar på denna jord är att jag råkar ha flera läkare i min släkt och jag vet hur de är och hur de har det. De gör också fel ibland, trot eller ej! Alla inom vården är inte helt fantastiska med folk eller vandrande mirakel i sig. Sen finns det underbara eldsjälar inom vården och läkaryrket men det tror jag man kan hitta på försäkringskassan också!
Man kan absolut vara nöjd med den vård som ges men man kan och bör om det är så, vara missnöjd med den! Det är viktigt för att vårt sammhälle ska fungera att man inte ser det naivt och blåögt och därmed anser att all vård man får är underbart bra. OM den är dålig ska man reagera och kräva mer!!!! DET tycker jag är viktigt! Vården är inte alltid 100% och har genom alla tider drabbat folk på ett negativt sätt också och om man inte förstår detta så har man en mycket liten bild av helheten som vården är en del av. Det är alltid konstigt att glorifiera en hel yrkeskår eller en hel grupp människor. För mig är detta lika fel som att dra alla över en kam inom något negativt, så som att säga att alla kvinnor kör dåligt bil.
Viktigt viktigt... alla som har synpunkter om vården gnäller inte utan gör rätt i att kräva något mer! Detta vill tom de allra flesta läkare att man gör och den dagen vi kan dra en hel yrkeskår över en kam och säga att den som helhet är perfekt... ja, då tycker jag att vi misslyckats som människor och tänkande, bedömande och självständiga varelser! Det är farligt att sluta tänka, så "gnäll" på ni som anser att ni fått en felbehandling eller felbedömning, det visar bara att ni tänker och på så vis gör samhället en tjänst!
Kram
Man kan absolut vara nöjd med den vård som ges men man kan och bör om det är så, vara missnöjd med den! Det är viktigt för att vårt sammhälle ska fungera att man inte ser det naivt och blåögt och därmed anser att all vård man får är underbart bra. OM den är dålig ska man reagera och kräva mer!!!! DET tycker jag är viktigt! Vården är inte alltid 100% och har genom alla tider drabbat folk på ett negativt sätt också och om man inte förstår detta så har man en mycket liten bild av helheten som vården är en del av. Det är alltid konstigt att glorifiera en hel yrkeskår eller en hel grupp människor. För mig är detta lika fel som att dra alla över en kam inom något negativt, så som att säga att alla kvinnor kör dåligt bil.
Viktigt viktigt... alla som har synpunkter om vården gnäller inte utan gör rätt i att kräva något mer! Detta vill tom de allra flesta läkare att man gör och den dagen vi kan dra en hel yrkeskår över en kam och säga att den som helhet är perfekt... ja, då tycker jag att vi misslyckats som människor och tänkande, bedömande och självständiga varelser! Det är farligt att sluta tänka, så "gnäll" på ni som anser att ni fått en felbehandling eller felbedömning, det visar bara att ni tänker och på så vis gör samhället en tjänst!
Kram
Long time
Hej,
Nu är jag tillbaks, pust. Jag blev sjuk i torsdags och fredags så jag var hemma och sen har ju helgen gått i ett. Sjuk var jag ju inte riktigt... jag var deppig och låg med liiite liiite halskänning vilket fick mig att ta två sjukdagar. Jag får så himla dåligt samvete av att göra så men jag är liksom aldrig sjuk så ibland kan jag känna att jag vill vara som alla andra och vara sjuk en gång eller två. Jag får ju inte extra beröm för att jag aldrig är sjuk liksom så nu passade jag på. Jag mår bättre nu. Status i sinnet är lite gladare och jag är ok igen. Laddade lite inför igår när vi hade vänner över på adventsfika varpå den ena är gravid och hade med sig sitt andra barn också, men det gick bra och det var inte så mycket fokus på hennes mage eller barn så jag överlevde. Egentligen är det ju hemskt att man ska behöva känna så i sitt eget hem... man har ju vänner med barn och magar och det är ju svårt att i min ålder isolera sig från dom helt.
Oups, tiden springer iväg. Nu ska jag på möte, skriver mer sen!
Laters!
Nu är jag tillbaks, pust. Jag blev sjuk i torsdags och fredags så jag var hemma och sen har ju helgen gått i ett. Sjuk var jag ju inte riktigt... jag var deppig och låg med liiite liiite halskänning vilket fick mig att ta två sjukdagar. Jag får så himla dåligt samvete av att göra så men jag är liksom aldrig sjuk så ibland kan jag känna att jag vill vara som alla andra och vara sjuk en gång eller två. Jag får ju inte extra beröm för att jag aldrig är sjuk liksom så nu passade jag på. Jag mår bättre nu. Status i sinnet är lite gladare och jag är ok igen. Laddade lite inför igår när vi hade vänner över på adventsfika varpå den ena är gravid och hade med sig sitt andra barn också, men det gick bra och det var inte så mycket fokus på hennes mage eller barn så jag överlevde. Egentligen är det ju hemskt att man ska behöva känna så i sitt eget hem... man har ju vänner med barn och magar och det är ju svårt att i min ålder isolera sig från dom helt.
Oups, tiden springer iväg. Nu ska jag på möte, skriver mer sen!
Laters!
onsdag 14 december 2011
Skit
Idag är ännu en skit dag. Fan! Det kommer vara så här nu fram till helgen och mensen kommer :( Jag är bara så jävla innerligt ledsen att hela kroppen slokar. Jag har pga detta inte orkat träna mer än en enda gång på två veckor! Grrr, nu är jag barnlös OCH fet! Sådär ja, då ska det minsann gå åt helvete på den fronten också... jag ska försöka träna idag dock.
En av mina närmsta vänner (hon har tre barn) ställde in vår fika idag. Vi har inte setts på jätte länge och jag får känslan att hon undviker mig. Vet inte om det är så men jag tror hon tycker det är jobbigt att ses. Jag är ändå ganska övertygad om att det inte märks på mig att jag är ledsen när vi träffas men ändå. Min andra braiga vän har inte heller hört av sig på lääänge nu. Tror de är gravida och då vill hon säkert inte ringa... jag är ett sånt ufo och ovanpå det så blir jag ju ensam då också :'( usch vad jag blir ledsen.
Till helgen ska vi ha glöggfika hos oss. Vi har bjudit en tjej som väntar sitt andra barn så jag måste stålsätta mig inför det... hon vet dessutom inget om hur vi kämpar att bli gravida. Hon mailade idag och frågade om vi kunde luncha ihop idag men jag avböjde. Orkar liksom knappt tänka på söndag så det går inte... jag är så ledsen och trött att det hade inte fungerat att ses med en gravid fler än en ggr i veckan.
Nästa stålsättare är julen... syrran kommer ju med magen i vädret... shit vad det är jobbigt. Vilken vardag man har numer!!! Det är ju så så jobbigt!
/C
En av mina närmsta vänner (hon har tre barn) ställde in vår fika idag. Vi har inte setts på jätte länge och jag får känslan att hon undviker mig. Vet inte om det är så men jag tror hon tycker det är jobbigt att ses. Jag är ändå ganska övertygad om att det inte märks på mig att jag är ledsen när vi träffas men ändå. Min andra braiga vän har inte heller hört av sig på lääänge nu. Tror de är gravida och då vill hon säkert inte ringa... jag är ett sånt ufo och ovanpå det så blir jag ju ensam då också :'( usch vad jag blir ledsen.
Till helgen ska vi ha glöggfika hos oss. Vi har bjudit en tjej som väntar sitt andra barn så jag måste stålsätta mig inför det... hon vet dessutom inget om hur vi kämpar att bli gravida. Hon mailade idag och frågade om vi kunde luncha ihop idag men jag avböjde. Orkar liksom knappt tänka på söndag så det går inte... jag är så ledsen och trött att det hade inte fungerat att ses med en gravid fler än en ggr i veckan.
Nästa stålsättare är julen... syrran kommer ju med magen i vädret... shit vad det är jobbigt. Vilken vardag man har numer!!! Det är ju så så jobbigt!
/C
tisdag 13 december 2011
...
Inte alls lycklig idag. Det är bara skit faktiskt. Jag är ledsen och sörjer. Har haft ett par stora möten på jobbet idag så jag kunde ju inte stanna hemma men annars hade jag verkligen behövt det just nu. Jag är ledsen att det inte går. Försöker glädja mig åt att det inte kom någon mellanblödning (än... håller tummarna) denna gången men vete fan om det verkligen betyder något.
Älskade såg att jag var ledsen idag så han körde mig snällt till jobbet i morse så jag slapp bussen. Han e så kär :) Han är det finaste jag har.
Igår hade vi julmys med jobbet. Fan vad det blev jobbigt! En tjej (klumpig jävla idiot) började prata om att hennes värsta mardröm var om hon inte kunde få barn. Hon och hennes kille skulle börja försöka nästa år och OM det inte gick skulle hon typ DÖÖÖ... där satt jag och kände än mer att jag levde i en mardröm. Sen har vi en man på jobbet som är över 40 och han med fru är utan barn. Jag har gissat att de haft problem och jag tyckte det var så jävla jobbigt när hon satt där och malde på. Stackars mig och honom lixom! Numer hatar jag henne. Jävla pucko!
Man kan säga att det tar på krafterna när det finns idioter nära en som ska plåga med sin okänslighet och jävla klumpighet. Älskade tröstar så fint. Han märker när det händer sånt och då finns han där för mig. Sötaste i hela världen!
Ska klippa mig om en stund. Jag brukar alltid längta till det för det är så härligt att bli ompysslad, men nu känns det inget alls. Bara deppigt här idag. Lunchen med leverantören idag kretsade dessutom också bara om jul och barn. Blir så jävla trött på mitt liv! Jag vill fan inte fira jul. Jag gissar också att det påminner mig om förra året. Första missfallet, vakuumet, hoppet som störtades, och nu ett helt år senare *sorg*.
Jag är så rädd bakom alla tårar. Rädd att det ska bli något jag inte vill. Det är verkligen svårt att leva i denna soppa. Kan inte fatta att det gått ett år och fortfarande inga barn... oj vad jag är rädd!!!!
Kram
Älskade såg att jag var ledsen idag så han körde mig snällt till jobbet i morse så jag slapp bussen. Han e så kär :) Han är det finaste jag har.
Igår hade vi julmys med jobbet. Fan vad det blev jobbigt! En tjej (klumpig jävla idiot) började prata om att hennes värsta mardröm var om hon inte kunde få barn. Hon och hennes kille skulle börja försöka nästa år och OM det inte gick skulle hon typ DÖÖÖ... där satt jag och kände än mer att jag levde i en mardröm. Sen har vi en man på jobbet som är över 40 och han med fru är utan barn. Jag har gissat att de haft problem och jag tyckte det var så jävla jobbigt när hon satt där och malde på. Stackars mig och honom lixom! Numer hatar jag henne. Jävla pucko!
Man kan säga att det tar på krafterna när det finns idioter nära en som ska plåga med sin okänslighet och jävla klumpighet. Älskade tröstar så fint. Han märker när det händer sånt och då finns han där för mig. Sötaste i hela världen!
Ska klippa mig om en stund. Jag brukar alltid längta till det för det är så härligt att bli ompysslad, men nu känns det inget alls. Bara deppigt här idag. Lunchen med leverantören idag kretsade dessutom också bara om jul och barn. Blir så jävla trött på mitt liv! Jag vill fan inte fira jul. Jag gissar också att det påminner mig om förra året. Första missfallet, vakuumet, hoppet som störtades, och nu ett helt år senare *sorg*.
Jag är så rädd bakom alla tårar. Rädd att det ska bli något jag inte vill. Det är verkligen svårt att leva i denna soppa. Kan inte fatta att det gått ett år och fortfarande inga barn... oj vad jag är rädd!!!!
Kram
måndag 12 december 2011
Åhhh...
Kan inte hoppfan dö någon gång? Jag känner just nu lite molande huvudvärk. En för mig typisk känsla inför mens som ska komma, som i detta fallet är nästa helg. Jag orkar inte hoppas mer utan det är bättre att jag får sörja lite denna veckan så jag inte behöver bryta samman helt när mensen kommer på söndag. Den lilla huvudvärken talar sitt tydliga språk, jag VET ju egentligen att det inte blev något... men så kände jag ett litet vagt illamående av och till idag... MEN FATTA DÅ, det ÄR ju inget!!!! Kan min hjärna bara sluta med den skiten tack.
Kram
Kram
Ny vecka...
...nya tag brukar man ju säga. Nu går jag in i en ny vecka och därmed nya känslor kring min förhoppning att bli gravid. Förra veckan var alltså hoppets vecka. Den känner jag igen ganska väl. Denna veckan, dvs veckan efter ägglossning, är en helt annan femma. Veckan efter ägglossning brukar innebära att de symptom som kommer med ägglossningen dör bort och då känner jag mig plötsligt snuvat på den lycka som hoppets vecka kan ge mig. Denna veckan kommer insikten sakta tillbaka och jag känner mig inte så jävla gravid längre :'( Inget mer som känns konstigt i magen och därmed är allt som vanligt igen. Denna veckan kommer jag ha nära till tårar och vara deppig. Detta är en ledsam vecka på så vis. Jag kommer träna som aldrig förr och äta rätt, för nu veta jag att det bara var inbillning så nu kan jag piska på kroppen igen. Så jävla tråkigt. Nästa vecka närmar sig mensen och kort därefter kommer jag ha en vecka med glädje (veckan då ägglossning sker) och därefter är vi tillbaks till hoppets vecka. Vilken jävla cykel! Jag är som en hamster i ett hamsterhjul! Jag har verkligen börjat känna igen dessa veckor och vet precis hur jag känner i dom och vad de innebär. Det enda jag kan hoppas på nu är att jag inte får den där mellanblödningen mer. När den är borta så var det enligt min läkare större chans för mig att bli gravid då det skulle innebära att kroppen var helt redo igen. Sen måste jag ju säga att det inte känns så himla trovärdigt det läkaren sa om mellanblödningen. Kändes nästan som hon sa det för att få mig glad och hoppfull...
I övrigt har ju helgen varit mysig som det ju alltid är. Jag älskar att få tid med älskade och bara få vara i tryggt förvar hos honom och han i mitt hjärta :)
Höres!
I övrigt har ju helgen varit mysig som det ju alltid är. Jag älskar att få tid med älskade och bara få vara i tryggt förvar hos honom och han i mitt hjärta :)
Höres!
fredag 9 december 2011
Vackert
Idag lyssnar jag på denna vackra låt. Den går på repeat inne på mitt kontor, så vacker! Jag vill också få sunshine after rain... det vill jag att vi alla ska få! Enjoy!
http://www.youtube.com/watch?v=im2SoltmZEc
http://www.youtube.com/watch?v=im2SoltmZEc
Vankas ledighet :)
Skönt med fredag tycker jag, oh vad det ska bli härligt, bara jag och älskade. Saknar alltid honom lite mot slutet av veckan. Även om vi ses varje dag är det inte detsamma som helg.
Jo, min galenskap och det jävla hoppet försökte jag ta död på imorse. Vill ju inte smitta älskade med detta hopplösa hopp så han också ska bli lika besviken som jag varje gång. Hade ett test hemma som jag tog bara för att få slut på hoppet och det var ju ett fett minus såklart. Inga konstigheter. Nu har hoppet istället börjat klänga sig fast vid att det var ju ändå för tidigt att testa för jag väntar ju inte mensen förrän om ett par veckor. HATAR mig själv ibland. Jag kan fanemej inte styra hoppet eller känslan som byggs upp strax efter ägglossning. Jag kan inte. Känslan styr mig lixom. Det är för jävligt. Hela mitt liv går i stå när det börjar. Denna veckan har jag tex inte velat träna pga att jag kanske ska ta det lite lugnt om det nu går vägen denna gången. (Vet att inte träning gör att man får missfall men här snackar vi gripa efter halmstrån). Tvingade ändå iväg mig på spinning igår och tog det lugnt, vilket är jätte svårt för mig som bara har två knappar, av eller på. Då kommer en höggravid in och kör stenhårt. Jag blir så less. Där sitter jag och tar det lugnt ifall om att.... fan vad jag är patetisk liksom.
Nog om det. Jag har ju en endaste vän som känner till allt i min historia. De försöker också skaffa barn och fick ett missfall sist. Efter det har det inte blivit något men nu tror jag hon är gravid men väntar att berätta för mig för hon vet hur vi har det. Det är tråkigt, samtidigt som jag är tacksam att hon försöker skydda mig. Dubbla känslor.
Angående mitt tidigare inlägg om mina egna tankar och krisstigen man vandrar i detta elende. Ett tillägg som gör det svårare är att efter stigen kan verkligen hela livet förändras. ALLT man tänkt sig kan ta en annan vändning. Min mening med livet måste hittas igen i så fall. OM man inte vill adoptera och detta är ens enda alternativa väg att få barn så är stigen slut och då först ska en helt ny sorgeprocess ta vid.
Nu är det lite mer jobb och sen eftermiddagsfika. Jag har bakat till avdelningen så det blir mysigt.
Trevlig helg!
/C
Jo, min galenskap och det jävla hoppet försökte jag ta död på imorse. Vill ju inte smitta älskade med detta hopplösa hopp så han också ska bli lika besviken som jag varje gång. Hade ett test hemma som jag tog bara för att få slut på hoppet och det var ju ett fett minus såklart. Inga konstigheter. Nu har hoppet istället börjat klänga sig fast vid att det var ju ändå för tidigt att testa för jag väntar ju inte mensen förrän om ett par veckor. HATAR mig själv ibland. Jag kan fanemej inte styra hoppet eller känslan som byggs upp strax efter ägglossning. Jag kan inte. Känslan styr mig lixom. Det är för jävligt. Hela mitt liv går i stå när det börjar. Denna veckan har jag tex inte velat träna pga att jag kanske ska ta det lite lugnt om det nu går vägen denna gången. (Vet att inte träning gör att man får missfall men här snackar vi gripa efter halmstrån). Tvingade ändå iväg mig på spinning igår och tog det lugnt, vilket är jätte svårt för mig som bara har två knappar, av eller på. Då kommer en höggravid in och kör stenhårt. Jag blir så less. Där sitter jag och tar det lugnt ifall om att.... fan vad jag är patetisk liksom.
Nog om det. Jag har ju en endaste vän som känner till allt i min historia. De försöker också skaffa barn och fick ett missfall sist. Efter det har det inte blivit något men nu tror jag hon är gravid men väntar att berätta för mig för hon vet hur vi har det. Det är tråkigt, samtidigt som jag är tacksam att hon försöker skydda mig. Dubbla känslor.
Angående mitt tidigare inlägg om mina egna tankar och krisstigen man vandrar i detta elende. Ett tillägg som gör det svårare är att efter stigen kan verkligen hela livet förändras. ALLT man tänkt sig kan ta en annan vändning. Min mening med livet måste hittas igen i så fall. OM man inte vill adoptera och detta är ens enda alternativa väg att få barn så är stigen slut och då först ska en helt ny sorgeprocess ta vid.
Nu är det lite mer jobb och sen eftermiddagsfika. Jag har bakat till avdelningen så det blir mysigt.
Trevlig helg!
/C
torsdag 8 december 2011
Galen?
Jag blir så trött. Idag kände jag att jävla hoppet tändes. Nu hoppas jag igen och vill att det funkade denna gången. Googlade som vanligt på allt möjligt i frågan och tyckte mig känna av...ja... näst intill fostersparkar. Ni fattar, jag är ju hur knäpp som helst! Finns tydligen INGA gränser.
/En idiot
/En idiot
Tankar för mig själv
När jag är ensam tänker jag till ganska stor del på det vi gått och går igenom. Jag har ganska bra dialoger i huvudet och ganska bra svar på hur allt är för oss. Det är däremot svårare att klämma fram dessa tankar när man får plötsliga och abrupta frågor. Kanske en dag kan jag ha repat dessa i mitt huvud tillräckligt många gånger och på så sätt aldrig bli tagen på sängen utan alltid ha svar på tal.
Att inte kunna få barn är en livskris man går igenom. Vid de första misslyckandena är man ledsen såklart och börjar sakteliga se alternativ. Dessa kan tex vara IVF. Det tar bra med tid att vänja sig vid tanken att det kanske måste bli på det viset. Till slut vänjer man sig och då känns inte längre IVF svårt eller ens tveksamt, utan ett underbart alternativ såklart. Det blir ett självklart sätt att få barn på. Skulle man därefter få besked att inte heller IVF är vägen man kommer få barn på, så kommer kanske andra alternativ så som ÄD eller annan donation. Det tar lika långt tid att bearbeta och är ett nytt steg i livskrisen/processen. Då funderar man kring att man på + sidan får bära sitt eget barn, en av oss kanske i alla fall är genetisk förälder, den andra biologisk, men så kommer man till slut till en punkt där även detta blir ett bra sätt att få barn på. Skulle inte detta heller fungera så kommer man till slut till adoption. Jag tror inte så många "hoppar" direkt dit utan den är svår att förhålla sig till och det tar TID. Det är en stor sak att adoptera. Vad jag vill säga är att kedjan och processen är så galet lång. Det är därför väldigt svårt när man berättar om sin svårighet och någon helt oinsatt slänger ur sig "Varför inte adoptera?". Man inser att det kanske är den vägen det blir till slut och i så fall är det säkert en underbar väg, men om man inte är framme där vid vägskälet än så är det jobbigt att höra någon som bara rusar dit. Det är inte många utanför gruppen "ofrivilligt barnlösa" som fattar denna process och livskris som de olika stegen innebär. Sen finns det såklart massor med steg emellan det jag beskriver med behandlingar, operationer osv. Själv är jag i processen att jag kan se att IVF kanske är för oss och i så fall är det bra. Efter det har jag inte kommit längre i min kris. Jag har inte tagit ställning till ÄD, spermiedonation eller adoption. Jag vet helt enkelt inte alls hur jag ser på det men det kommer jag kanske inom sinom tid, vi får se.
Adoption är svår. För 90-nånting% är det inte första lösningen (alla är ju inte Angelina Jolie). Det är verkligen en resa dit och den är fylld med sorg och oro. Väl framme så är det säkert en befrielse och underbart, det tvekar jag inte på, men oj så lång svår väg det är att vandra.
På med kängorna alla! Nu går vi ;)
Kram
Att inte kunna få barn är en livskris man går igenom. Vid de första misslyckandena är man ledsen såklart och börjar sakteliga se alternativ. Dessa kan tex vara IVF. Det tar bra med tid att vänja sig vid tanken att det kanske måste bli på det viset. Till slut vänjer man sig och då känns inte längre IVF svårt eller ens tveksamt, utan ett underbart alternativ såklart. Det blir ett självklart sätt att få barn på. Skulle man därefter få besked att inte heller IVF är vägen man kommer få barn på, så kommer kanske andra alternativ så som ÄD eller annan donation. Det tar lika långt tid att bearbeta och är ett nytt steg i livskrisen/processen. Då funderar man kring att man på + sidan får bära sitt eget barn, en av oss kanske i alla fall är genetisk förälder, den andra biologisk, men så kommer man till slut till en punkt där även detta blir ett bra sätt att få barn på. Skulle inte detta heller fungera så kommer man till slut till adoption. Jag tror inte så många "hoppar" direkt dit utan den är svår att förhålla sig till och det tar TID. Det är en stor sak att adoptera. Vad jag vill säga är att kedjan och processen är så galet lång. Det är därför väldigt svårt när man berättar om sin svårighet och någon helt oinsatt slänger ur sig "Varför inte adoptera?". Man inser att det kanske är den vägen det blir till slut och i så fall är det säkert en underbar väg, men om man inte är framme där vid vägskälet än så är det jobbigt att höra någon som bara rusar dit. Det är inte många utanför gruppen "ofrivilligt barnlösa" som fattar denna process och livskris som de olika stegen innebär. Sen finns det såklart massor med steg emellan det jag beskriver med behandlingar, operationer osv. Själv är jag i processen att jag kan se att IVF kanske är för oss och i så fall är det bra. Efter det har jag inte kommit längre i min kris. Jag har inte tagit ställning till ÄD, spermiedonation eller adoption. Jag vet helt enkelt inte alls hur jag ser på det men det kommer jag kanske inom sinom tid, vi får se.
Adoption är svår. För 90-nånting% är det inte första lösningen (alla är ju inte Angelina Jolie). Det är verkligen en resa dit och den är fylld med sorg och oro. Väl framme så är det säkert en befrielse och underbart, det tvekar jag inte på, men oj så lång svår väg det är att vandra.
På med kängorna alla! Nu går vi ;)
Kram
onsdag 7 december 2011
Ps
Kände mig verkligen konstig i magen igår med så det blev ingen träning utan en promenad istället. Undrar vad det är för monsterägg som ska ut eller nåt. Idag känns det lite bättre men det gjorde det igår också tills det på em bara blev värre. Hoppas allt står ok till. Blir så orolig, jag har ju sådana hemska minnen om när allt går fel. Idag är det tredje dagen om det kommer tillbaks. Fattar inte vad det är.
Kanske är det helt normalt att känna ägglossning på det viset?
Ds
Kanske är det helt normalt att känna ägglossning på det viset?
Ds
Kompis
Min kära fina vän som vi hälsade på i Stockholm. Hon och hennes man är så fina och jag är glad att de finns i mitt liv. Hon ska läsa en fin dikt på vårt bröllop och det är helt enkelt för hon står mig så nära i hjärtat. Vi har inte alltid världens täta kontakt men när vi pratar känns det som vi inte gjort annat. Härligt med vänner.
Vi åt middag på en restaurang och det var verkligen gott och trevligt. Sista 20 min kommer frågan. "Ska ni inte skaffa barn?". "Vi är ju gifta och får frågan hela tiden men har väntat lite". Oups. Jag var inte beredd! ALLS! Jag tittade på älskade och sa något mumlande, han nickade. Sen blev det tyst. Min kära vän tittade vidare på mig och förväntade sig mer utläggning... jag sa något i stil med "Ja, vad svarar man på den då? Jo, vi har haft det uppe". Shit, det blev verkligen jätte märkligt. Jag och älskade pratade efteråt om vi kanske skulle ha berättat vår historia, men där och då kom den liksom aldrig ur mig och vi hade just betalt maten och var så sakta påväg hem. Jag skulle vilja ha mer tid på mig än att bara haspa ur mig det på det viset. Jag och älskade kom i alla fall fram till att det kunde vara ok att berätta för henne och hennes man så jag får se om jag gör det. Vill ju bara hitta rätt tillfälle. Sen pratade jag och älskade om att kanske berätta för hans mamma. Hon ska börja jobba på kvinnokliniken i en annan stad nu så hon kommer ju förstå allt och kanske tom kunde hjälpa oss lite med råd och sånt.
Tänk att vardagen ska vara så svår ibland....
Kram
Vi åt middag på en restaurang och det var verkligen gott och trevligt. Sista 20 min kommer frågan. "Ska ni inte skaffa barn?". "Vi är ju gifta och får frågan hela tiden men har väntat lite". Oups. Jag var inte beredd! ALLS! Jag tittade på älskade och sa något mumlande, han nickade. Sen blev det tyst. Min kära vän tittade vidare på mig och förväntade sig mer utläggning... jag sa något i stil med "Ja, vad svarar man på den då? Jo, vi har haft det uppe". Shit, det blev verkligen jätte märkligt. Jag och älskade pratade efteråt om vi kanske skulle ha berättat vår historia, men där och då kom den liksom aldrig ur mig och vi hade just betalt maten och var så sakta påväg hem. Jag skulle vilja ha mer tid på mig än att bara haspa ur mig det på det viset. Jag och älskade kom i alla fall fram till att det kunde vara ok att berätta för henne och hennes man så jag får se om jag gör det. Vill ju bara hitta rätt tillfälle. Sen pratade jag och älskade om att kanske berätta för hans mamma. Hon ska börja jobba på kvinnokliniken i en annan stad nu så hon kommer ju förstå allt och kanske tom kunde hjälpa oss lite med råd och sånt.
Tänk att vardagen ska vara så svår ibland....
Kram
måndag 5 december 2011
Måndag i syd
Jaha, så var man tillbaka i verkligheten. Sannerligen att det skulle komma in huuur mycket som helst medans jag varit borta, pust, men nu är det värsta nog bakom mig. Känner att jag betat av en del mail och är på banan igen.
Stockholm är verkligen fint och vi hade det hur trevligt som helst, men det är dock skönt att komma hem! Jag är ju ganska hemmakär (erkänner motvilligt). Vi bodde mitt på drottninggatan, trevligt med shopping och träffa vänner. Ja, det känns som en evighet sedan jag var i vardagen. Tänk så mycket en lite längre helg gör, underbart!
I övrigt har det hänt en del. Jag känner efter som en tok pga ägglossningen som just passerat/passerar. Känner säkert massor men allt är lika säkert inbillning. Jag känner lite smärtor i nedre magen och så, men inget övrigt. Det är nog bara att vänta på mensen till nyår :( det som är så jobbigt är ju att jag vet att min missfallsrisk är så hög, så även om jag får ett pluss är det omöjligt för mig att tro det blir bra för det.
Det blir lite mer och längre inlägg imorgon, nu måste jag jobba jobba jobba.
/C
Stockholm är verkligen fint och vi hade det hur trevligt som helst, men det är dock skönt att komma hem! Jag är ju ganska hemmakär (erkänner motvilligt). Vi bodde mitt på drottninggatan, trevligt med shopping och träffa vänner. Ja, det känns som en evighet sedan jag var i vardagen. Tänk så mycket en lite längre helg gör, underbart!
I övrigt har det hänt en del. Jag känner efter som en tok pga ägglossningen som just passerat/passerar. Känner säkert massor men allt är lika säkert inbillning. Jag känner lite smärtor i nedre magen och så, men inget övrigt. Det är nog bara att vänta på mensen till nyår :( det som är så jobbigt är ju att jag vet att min missfallsrisk är så hög, så även om jag får ett pluss är det omöjligt för mig att tro det blir bra för det.
Det blir lite mer och längre inlägg imorgon, nu måste jag jobba jobba jobba.
/C
onsdag 30 november 2011
!!!
Nu bär det av om en liten liten stund och jag kommer inte att skriva så mycket om ens alls i helgen. Jag ska bara njuta och ha det underbart :) Först blir det dock lite jobb men sen blir det underbart i alla fall. Hoppas inte jag blir översvämmad i inkorgen medans jag är iväg, det gör det så jobbigt att komma tillbaka.
Ha det bäst alla!
Kram
Ha det bäst alla!
Kram
tisdag 29 november 2011
Sista jobbdagen
Tjoho, nu är det sista jobbdagen för denna veckan! Vilken lyx! Jobbar iofs onsdag fm men sen bär det av till Stockholm :)
Vi ska träffa kompisar, min moster och julshoppa lite. Hade varit kul med Wasamuseet också. Det var ju liksom inte igår man var där...
Jag känner mig så lat på jobbet nuförtiden. Jag har inte så mycket just nu så på så vis är det ju bra tajmat men jag får lite dåligt samvete när jag segar mig fram. Sen tänker jag på älskade som har det super stressigt nu på jobbet och har nämnt tryck över bröstet... absolut dåligt, och jag vill bara avlasta honom. Så trist att jag inte kan hans saker. Vi jobbar inom väldigt olika fält så jag är nog inget bra bollplank för honom och det grämer mig lite.
Övrig status. Jo, nu börjar hoppet byggas upp igen. Ägglossning till helgen när vi är i mysiga Stockholm, super mysigt ju! Jag hoppas och tror att det blir något denna gången. Hoppas hoppas hoppas... OM läkaren hade rätt i det där med att mellanblödningen är ett dåligt tecken så var det så himla lite mellanblödning inför sista mensen så nu kanske kroppen är med igen. Om inte denna gången så närmar det sig i alla fall. Jag hade ingen aning om att kroppen behövde så mycket tid till återhämtning. Hur kommer det sig då att jag fick tre missfall på raken i så fall? Borde inte kroppen sagt ifrån att den behövde mer läketid redan då? Kroppen är en konstig grej alltså.
Stora hoppet har i alla fall börjat byggas upp igen nu när mensen är slut så allt är som vanligt. Antingen krossas hoppet igen om några veckor eller kan jag bli lycklig och få den meningen med livet jag alltid hoppats på. Inte alls mycket som står på spel, nehej då ;)
Kram
Vi ska träffa kompisar, min moster och julshoppa lite. Hade varit kul med Wasamuseet också. Det var ju liksom inte igår man var där...
Jag känner mig så lat på jobbet nuförtiden. Jag har inte så mycket just nu så på så vis är det ju bra tajmat men jag får lite dåligt samvete när jag segar mig fram. Sen tänker jag på älskade som har det super stressigt nu på jobbet och har nämnt tryck över bröstet... absolut dåligt, och jag vill bara avlasta honom. Så trist att jag inte kan hans saker. Vi jobbar inom väldigt olika fält så jag är nog inget bra bollplank för honom och det grämer mig lite.
Övrig status. Jo, nu börjar hoppet byggas upp igen. Ägglossning till helgen när vi är i mysiga Stockholm, super mysigt ju! Jag hoppas och tror att det blir något denna gången. Hoppas hoppas hoppas... OM läkaren hade rätt i det där med att mellanblödningen är ett dåligt tecken så var det så himla lite mellanblödning inför sista mensen så nu kanske kroppen är med igen. Om inte denna gången så närmar det sig i alla fall. Jag hade ingen aning om att kroppen behövde så mycket tid till återhämtning. Hur kommer det sig då att jag fick tre missfall på raken i så fall? Borde inte kroppen sagt ifrån att den behövde mer läketid redan då? Kroppen är en konstig grej alltså.
Stora hoppet har i alla fall börjat byggas upp igen nu när mensen är slut så allt är som vanligt. Antingen krossas hoppet igen om några veckor eller kan jag bli lycklig och få den meningen med livet jag alltid hoppats på. Inte alls mycket som står på spel, nehej då ;)
Kram
måndag 28 november 2011
Ehhh....what?
Ja... vissa människor alltså. Finns en kvinna på jobbet som det bara är en tidsfråga innan jag råkar strypa. Shit. I de flesta fall är hon ganska trevlig om än lite märkliga kommentarer ibland som inte tycks vara helt genomtänkta. Ett exempel:
-"Fick parkeringsböter igår, alltså 600 spänn!!! De pengarna kunde jag köpa en jacka för och ge till en hemlös ju!". Till saken hör att jag inte tror att hon någonsin gett något till en hemlös. Hon är sådär lite osnyggt fisförnäm och utan underlag till det.
Hur som, denna samma kvinna verkar ha VÄLDIGT starka åsikter om barn och lite kring det ämnet. Alltså för mig ett väldigt känsligt ämne. Idag på fikan sa hon saker som hur sjukt ego det är att bara ha ett barn. Man måste faktiskt skaffa fler annars kan man väl låta bli helt och hållet! Hon var också inne och snurrade på ålder och hur jävligt det är med äldre mammor. Det var visst också SJUKT ego. Jag vet inte hur man pratar med en sån människa. Känns liksom helt omöjligt att nå fram utan att outa sin egen historia om man nu inte vill det. Hon verkar i alla fall helt galen på denna punkten och jag har tom hört henne prata om serien "Barn till varje pris" men då vågar inte jag lyssna längre.
Önskar lite att jag kunde vara en tapper soldat som vågade möta sådana kommentarer, men det är jag nog inte. Blir bara osäker och vill dra mig undan. Det önskar jag att jag var bättre på! Inuti blir jag arg men det är ju inte den reaktionen jag vill förmedla heller...
Kram
-"Fick parkeringsböter igår, alltså 600 spänn!!! De pengarna kunde jag köpa en jacka för och ge till en hemlös ju!". Till saken hör att jag inte tror att hon någonsin gett något till en hemlös. Hon är sådär lite osnyggt fisförnäm och utan underlag till det.
Hur som, denna samma kvinna verkar ha VÄLDIGT starka åsikter om barn och lite kring det ämnet. Alltså för mig ett väldigt känsligt ämne. Idag på fikan sa hon saker som hur sjukt ego det är att bara ha ett barn. Man måste faktiskt skaffa fler annars kan man väl låta bli helt och hållet! Hon var också inne och snurrade på ålder och hur jävligt det är med äldre mammor. Det var visst också SJUKT ego. Jag vet inte hur man pratar med en sån människa. Känns liksom helt omöjligt att nå fram utan att outa sin egen historia om man nu inte vill det. Hon verkar i alla fall helt galen på denna punkten och jag har tom hört henne prata om serien "Barn till varje pris" men då vågar inte jag lyssna längre.
Önskar lite att jag kunde vara en tapper soldat som vågade möta sådana kommentarer, men det är jag nog inte. Blir bara osäker och vill dra mig undan. Det önskar jag att jag var bättre på! Inuti blir jag arg men det är ju inte den reaktionen jag vill förmedla heller...
Kram
Urblåst
Det var en hiskelig adventsstorm vi hade i södra Sverige vill jag lova. Det var så där lite lagom läskigt och härligt på samma gång. Jag och älskade har haft en underbar helg men en brasa som brunnit nästan konstant. Vi har suttit där och njutit under filten men en bok, underbart! Jag älskar kaminen och den har redan varit värd pengarna :) Vi har också bakat lussekatter och julstökat hemma med lite ljus och pynt. Vi är inte värst pyntiga men lite kan vara kul. Detta året är det ju dessutom jul hemma hos oss så vi får ju har något som hjälper till med stämningen.
Annars är det en kort vecka för oss. Jag åker till Stockholm på onsdag med jobbet och sen kommer älskade dit på torsdag och möter mig. Efter det har vi myshelg i hufudstaden tillsammans, hotell och det hele :) Vi skulle ju egentligen träffat en gammal vän till mig när vi var där (det var det egentliga huvudsyftet med resan) men nu ringde hon igår och hon kan inte :( Hon är skådis och ska spela in i Göteborg den helgen och kunde inte tacka nej, så jävla trist, men men. Vi kommer ha det härligt ändå. Tips på härliga restauranger någon?
Denna korta veckan känns bra. Jag är så trött nuförtiden men det är kanske inte så konstigt. Det har varit ett mycket lååångt år kan man ju säga... shit vad det har varit tufft. Tyvärr är det ytterligare en barnlös jul som står runt hörnet för oss. Önskade mig verkligen något annat egentligen. Åtminstone en mage eller nåt... nu är det inget alls istället. Inte ens gravid. Hoppas verkligen att 2012 blir ett såååå mycket bättre år. Jag tycker att det sällan blir ett "sådär" år. Antingen är de riktigt bra eller riktigt dåliga. 2010 var fantastiskt (fram till december) så nu hoppas jag att det blir vartannat år som är lika underbart. Hoppas verkligen på nästa år...
En sak som också närmar sig... vad fasen ska man göra på nyår??? Jag har ingen plan. Vi har inte blivit bjudna på någon fest och heller inte planerat att ha en. Måste fundera kring den lite...
Hörs snart igen :)
Nu är det morgonkaffe som gäller!
Annars är det en kort vecka för oss. Jag åker till Stockholm på onsdag med jobbet och sen kommer älskade dit på torsdag och möter mig. Efter det har vi myshelg i hufudstaden tillsammans, hotell och det hele :) Vi skulle ju egentligen träffat en gammal vän till mig när vi var där (det var det egentliga huvudsyftet med resan) men nu ringde hon igår och hon kan inte :( Hon är skådis och ska spela in i Göteborg den helgen och kunde inte tacka nej, så jävla trist, men men. Vi kommer ha det härligt ändå. Tips på härliga restauranger någon?
Denna korta veckan känns bra. Jag är så trött nuförtiden men det är kanske inte så konstigt. Det har varit ett mycket lååångt år kan man ju säga... shit vad det har varit tufft. Tyvärr är det ytterligare en barnlös jul som står runt hörnet för oss. Önskade mig verkligen något annat egentligen. Åtminstone en mage eller nåt... nu är det inget alls istället. Inte ens gravid. Hoppas verkligen att 2012 blir ett såååå mycket bättre år. Jag tycker att det sällan blir ett "sådär" år. Antingen är de riktigt bra eller riktigt dåliga. 2010 var fantastiskt (fram till december) så nu hoppas jag att det blir vartannat år som är lika underbart. Hoppas verkligen på nästa år...
En sak som också närmar sig... vad fasen ska man göra på nyår??? Jag har ingen plan. Vi har inte blivit bjudna på någon fest och heller inte planerat att ha en. Måste fundera kring den lite...
Hörs snart igen :)
Nu är det morgonkaffe som gäller!
fredag 25 november 2011
Blandad
Idag är det lite blandade känslor. Jag är fruktansvärt arg på läkaren igår. Mer arg än ledsen just nu och det är bättre. Avskyr att vara ledsen och klen. Nä, nu är jag arg och stark (men ledsen inuti såklart..)
Det enda jag tänker på som var bra och vettigt var hennes förklaring kring mellanblödningen. Hoppas idioten har rätt om det i alla fall. I så fall märker jag ju när kroppen är på G igen och det verkar ju inte vara riktigt ännu. Det som känns värst är att jag inte fick en bra känsla av de andra frågorna jag hade så känslan är inte att jag kan lägga mina frågor på hyllan så länge eller bakom mig. Om hon bara kunde behandlat mig som en vanlig människa så hade nog svaren och frågorna kunnat få vila lite över julen men nu känns det inte så. Istället är jag desperat efter min journal så jag kan titta i den (läs googla ihjäl mig på alla värdena).
Förutom katastrofen igår så kom sotaren idag! Han hade fått ett återbud så nu jävlar ska det eldas i advent ;) Vi blev så glada och det ska bli så mysigt! Jag och älskade ska mysa till sprakande brasa med lussekatter till, hurra!
I övrigt, igår ringde "bästa kompisen" som jag skrivit om innan. Typiskt att hon ringer nu BARA för att hon och hennes man ska separera. Jag vet att det är en stor sak men det handlar verkligen ALLTID om henne och jag är så trött på det. Inte konstigt att jag inte känner att det finns utrymme att berätta något om mig och vad som händer i mitt liv. Finns inte på kartan. Hon är så egoistisk! Hon har inte hört av sig sedan i somras men nu passade det. Jag orkar inte höra på hennes ält om deras relation. Jag mår bara dåligt av det. Sen är det nog så att min stubin har brunnit ner en bit så jag orkar med mycket mindre än hon är van vid så det överraskar säkert henne...
Massor att göra på jobbet shit alltså... måste fortsätta här med mina projekt annars hinner jag inte med allt jag ska tills dagens slut.
Trevlig helg folks :)
Kram
Det enda jag tänker på som var bra och vettigt var hennes förklaring kring mellanblödningen. Hoppas idioten har rätt om det i alla fall. I så fall märker jag ju när kroppen är på G igen och det verkar ju inte vara riktigt ännu. Det som känns värst är att jag inte fick en bra känsla av de andra frågorna jag hade så känslan är inte att jag kan lägga mina frågor på hyllan så länge eller bakom mig. Om hon bara kunde behandlat mig som en vanlig människa så hade nog svaren och frågorna kunnat få vila lite över julen men nu känns det inte så. Istället är jag desperat efter min journal så jag kan titta i den (läs googla ihjäl mig på alla värdena).
Förutom katastrofen igår så kom sotaren idag! Han hade fått ett återbud så nu jävlar ska det eldas i advent ;) Vi blev så glada och det ska bli så mysigt! Jag och älskade ska mysa till sprakande brasa med lussekatter till, hurra!
I övrigt, igår ringde "bästa kompisen" som jag skrivit om innan. Typiskt att hon ringer nu BARA för att hon och hennes man ska separera. Jag vet att det är en stor sak men det handlar verkligen ALLTID om henne och jag är så trött på det. Inte konstigt att jag inte känner att det finns utrymme att berätta något om mig och vad som händer i mitt liv. Finns inte på kartan. Hon är så egoistisk! Hon har inte hört av sig sedan i somras men nu passade det. Jag orkar inte höra på hennes ält om deras relation. Jag mår bara dåligt av det. Sen är det nog så att min stubin har brunnit ner en bit så jag orkar med mycket mindre än hon är van vid så det överraskar säkert henne...
Massor att göra på jobbet shit alltså... måste fortsätta här med mina projekt annars hinner jag inte med allt jag ska tills dagens slut.
Trevlig helg folks :)
Kram
torsdag 24 november 2011
Samtal...
...från helvetet!
Alltså jag tycker min läkare från RMC är helt dum i huvudet! Jag är så arg att jag knappt kan skriva om det, grrrr.
Hon ringde och det var ju bra, jag hälsade och hon va tyst. ALLT som skulle sägas fick jag dra i. Hon hjälpte inte till för ett jävla öre.
Utdrag ur samtalet från helvetet:
Läkaren: "Jaha, du vill veta ditt TSH värde, det är 0,94"
Jag: "Vad bra, det låter som jag hoppats"
Läkaren: "Jag är ju läkare, tror du inte jag kan läsa av testerna bättre än du?"
Jag: "Jo, jag bara vill få en överblick och koll på mina värden"
Läkaren: "Sånna som du, som försöker ta över på det viset, brukar vara så uppstressade att de därför inte kan få några barn"
Tack för den kärringjävel! Hon är ju fan inte klok! Jag är inte stressat för i helvete bara jävligt förbannad!
SHIT alltså!!!! Får en läkare ens lov att säga på det viset??? Detta var bara ETT exempel. Hennes ton pågick hela samtalet... tårarna brann som eld under locket :'(
I övrigt så menar hon att vi måste vänta ett helt barnlöst år efter sista missfallet. Tiden som det var på dessa missfall räknar hon alltså inte in ens vilket gör ont i mitt hjärta. I min värld har jag väntat i ett barnlöst år NU men hon kommer inte prata mer med mig förrän till sommaren enligt henne själv.
Det enda hon sa som jag faktiskt inte visste som var aningens konstruktivt i detta samtal var om min lilla lilla blödning som jag får veckan innan mens. Denna menade hon betydde att något i min ägglossning hade rubbats från alla missfallen. Hon menade att det hade att göra med något hormon vid ägglossningen som inte är som det ska. Detta hade hon sett hos många patienter som haft flera missfall och det brukar rätta till sig med tiden och när det har rättat till sig trodde hon att min kropp var helt läkt och redo för att bli gravid igen. Den lilla lilla blödningen har minskat fram till denna mensen då jag knappt märkte den så jag hoppas att det är återställt i kroppen snart. Dock menade hon att det inte var omöjligt att bli gravid trots denna rubbning för hon hade haft patienter som lyckats ändå. Känner någon igen detta? Kanske kan det stämma men jag har aldrig hört talas om det förr.
Sammanfattningen är att jag och älskade kom fram till att vi måste vänta tills mina journaler kommer (hon påstod att hon skickat dom men hon skulle kolla...) och då göra en utredning hos en privat klinik för att se om de kommer fram till exakt samma sak. Gör dom det kontaktar vi landstinget igen i juni (MEN INTE KÄRRINGEN utan vi ska ha en annan läkare). Kommer de fram till att något annat är galet så kör vi på med den privata kliniken.
Nu ska jag dricka lite vatten och försöka släppa detta samtal från helvetet.
Ps: Ett utdrag till ur samtalet:
Läkaren: "Jag önskar jag hade ett piller jag kunde ge dig så du kunde släppa detta och slappna av"
Jag: "Jag önskar jag kunde prata med dig utan att du är så fördömande mot mig" :'(
Vissa ska helt enkelt INTE jobba med människor!
Kram
Alltså jag tycker min läkare från RMC är helt dum i huvudet! Jag är så arg att jag knappt kan skriva om det, grrrr.
Hon ringde och det var ju bra, jag hälsade och hon va tyst. ALLT som skulle sägas fick jag dra i. Hon hjälpte inte till för ett jävla öre.
Utdrag ur samtalet från helvetet:
Läkaren: "Jaha, du vill veta ditt TSH värde, det är 0,94"
Jag: "Vad bra, det låter som jag hoppats"
Läkaren: "Jag är ju läkare, tror du inte jag kan läsa av testerna bättre än du?"
Jag: "Jo, jag bara vill få en överblick och koll på mina värden"
Läkaren: "Sånna som du, som försöker ta över på det viset, brukar vara så uppstressade att de därför inte kan få några barn"
Tack för den kärringjävel! Hon är ju fan inte klok! Jag är inte stressat för i helvete bara jävligt förbannad!
SHIT alltså!!!! Får en läkare ens lov att säga på det viset??? Detta var bara ETT exempel. Hennes ton pågick hela samtalet... tårarna brann som eld under locket :'(
I övrigt så menar hon att vi måste vänta ett helt barnlöst år efter sista missfallet. Tiden som det var på dessa missfall räknar hon alltså inte in ens vilket gör ont i mitt hjärta. I min värld har jag väntat i ett barnlöst år NU men hon kommer inte prata mer med mig förrän till sommaren enligt henne själv.
Det enda hon sa som jag faktiskt inte visste som var aningens konstruktivt i detta samtal var om min lilla lilla blödning som jag får veckan innan mens. Denna menade hon betydde att något i min ägglossning hade rubbats från alla missfallen. Hon menade att det hade att göra med något hormon vid ägglossningen som inte är som det ska. Detta hade hon sett hos många patienter som haft flera missfall och det brukar rätta till sig med tiden och när det har rättat till sig trodde hon att min kropp var helt läkt och redo för att bli gravid igen. Den lilla lilla blödningen har minskat fram till denna mensen då jag knappt märkte den så jag hoppas att det är återställt i kroppen snart. Dock menade hon att det inte var omöjligt att bli gravid trots denna rubbning för hon hade haft patienter som lyckats ändå. Känner någon igen detta? Kanske kan det stämma men jag har aldrig hört talas om det förr.
Sammanfattningen är att jag och älskade kom fram till att vi måste vänta tills mina journaler kommer (hon påstod att hon skickat dom men hon skulle kolla...) och då göra en utredning hos en privat klinik för att se om de kommer fram till exakt samma sak. Gör dom det kontaktar vi landstinget igen i juni (MEN INTE KÄRRINGEN utan vi ska ha en annan läkare). Kommer de fram till att något annat är galet så kör vi på med den privata kliniken.
Nu ska jag dricka lite vatten och försöka släppa detta samtal från helvetet.
Ps: Ett utdrag till ur samtalet:
Läkaren: "Jag önskar jag hade ett piller jag kunde ge dig så du kunde släppa detta och slappna av"
Jag: "Jag önskar jag kunde prata med dig utan att du är så fördömande mot mig" :'(
Vissa ska helt enkelt INTE jobba med människor!
Kram
ps
Jag har en dröm... jag ääälskar programmet Grand design på tv. Shit vad det är bra! Onsdagar kl 21 på kanal 9. Min dröm är att vara med där en gång. Det vill jag och det är min dröm!
ds
ds
Läkaren
Nu är det nedräkning tills läkaren ska ringa. Lång sådan med tanke på att hon inte ringer förrän mellan 13-14. Hoppas ju på att få något gjort tiden däremellan. Det är lättare sagt än gjort men jag ska försöka.
Älskade är den finaste mannen. Igår fattade han papper och penna för att skriva upp saker till mig vad jag ska ta upp med läkaren. Han är bara bästa killen! Han vet att jag fasar för samtalet och har propsat på flera gånger att det är bättre de ringer honom istället för mig. Han är den mest omtänksamma i hela världen. Dessutom tog vi världens mysigaste sovmorgon imorse och han körde mig till jobbet så jag slapp bussen. Vilken man jag har! Jag älskar honom SÅ HIMLA MYCKET! Det är lycka det :)
Nu är det fika med jobbet men jag återkommer efter samtalet med läkaren...
Laters
Älskade är den finaste mannen. Igår fattade han papper och penna för att skriva upp saker till mig vad jag ska ta upp med läkaren. Han är bara bästa killen! Han vet att jag fasar för samtalet och har propsat på flera gånger att det är bättre de ringer honom istället för mig. Han är den mest omtänksamma i hela världen. Dessutom tog vi världens mysigaste sovmorgon imorse och han körde mig till jobbet så jag slapp bussen. Vilken man jag har! Jag älskar honom SÅ HIMLA MYCKET! Det är lycka det :)
Nu är det fika med jobbet men jag återkommer efter samtalet med läkaren...
Laters
onsdag 23 november 2011
Nej
Jag håller på att få ledsenhetspanik igen... tycker det är så mest varje dag numer. Vad händer och varför dessa jävliga panikkänslor? Ena sekunden är jag lugn och sen är det som något bubblar upp inom mig och jag får panik. Är det läkarsamtalet imorgon som känns jobbigt? Det som suger med det där samtalet är att jag måste ta det här på jobbet och jag VET att det kommer generera tårar. Hatar att försöka dölja gråten här på jobbet, det är så himlans jobbigt.
Usch, jag vill bara hem. Hem och gråta lite. Jag skulle också gärna ta tag i panikkänslorna och lyckas bli av med den. Undrar om läkaren imorgon kanske kan lugna mig. Tänk så överraskad jag hade blivit då!
Idag när jag är ledsen så borde jag inte få läsa bloggar... de som plussat, jo, jätte glad för er skull, men jag vill ju så gärna att det ska vara jag :( fan så ledsen jag blir :( fan fan fan
Usch, jag vill bara hem. Hem och gråta lite. Jag skulle också gärna ta tag i panikkänslorna och lyckas bli av med den. Undrar om läkaren imorgon kanske kan lugna mig. Tänk så överraskad jag hade blivit då!
Idag när jag är ledsen så borde jag inte få läsa bloggar... de som plussat, jo, jätte glad för er skull, men jag vill ju så gärna att det ska vara jag :( fan så ledsen jag blir :( fan fan fan
Som jag trott...
...så kom ju mensen idag :(( Oavsett att jag VETAT att det skulle bli så så blev jag super besviken. Jävla skit! Tänkte igår när jag skulle sova att OM jag inte får mens imorgon, tänk, då kan jag ta ett gravtest. Och tänk OM testet skulle vara ett +!!! Största härligaste överraskningen till jul... men nu blir det ju inte så. Sen ringer ju läkaren imorgon och jag vet fortfarande inte vad jag ska säga till henne... någon som har bra frågor man bör ställa? Tänkte kolla vart mina journaler tagit vägen samt försöka få lite svar på olika värden från utredningen men annars vet jag knappt. Fiska efter en plan. Om vi inte är gravida till mars nästa år tex. vad gör vi då? En plan tack! Funderade på att ta lite bisolvon på vinst eller förlust inför nästa försök. Kan ju inte skada... annars har jag inga planer :( jag vill egentligen bara vara hemma och gråta, känns som det behövs idag.
Sen är jag arg på ett råd jag fick som nog är ett vanligt råd. Det här med att vänta efter missfall innan man försöker igen. Jo tack, efter sista missfallet väntade vi... det är bara det att vi väntar fortfarande!!!! Vad var det för skitsnack! Tror inte det gjorde oss något gott. Nu verkar ju kroppen ha glömt det lilla den fattade i början, dvs att bli gravid över huvudtaget. Tror nog att kroppen blir gravid när den är redo och det hjälper inte att vänta. Tror bara min kropp tappade bort sig på vägen istället. Nä, jag kommer aldrig mer vänta, det vet jag i alla fall.
/C
Sen är jag arg på ett råd jag fick som nog är ett vanligt råd. Det här med att vänta efter missfall innan man försöker igen. Jo tack, efter sista missfallet väntade vi... det är bara det att vi väntar fortfarande!!!! Vad var det för skitsnack! Tror inte det gjorde oss något gott. Nu verkar ju kroppen ha glömt det lilla den fattade i början, dvs att bli gravid över huvudtaget. Tror nog att kroppen blir gravid när den är redo och det hjälper inte att vänta. Tror bara min kropp tappade bort sig på vägen istället. Nä, jag kommer aldrig mer vänta, det vet jag i alla fall.
/C
tisdag 22 november 2011
Helg snart kanske?
Nä, det är ju bara tisdag :( vill egentligen ha mys hemma med älskade NU! Tyvärr får vi inte hem en sotare som kan besiktiga spisen innan helgen, så första advent blir utan premiärbrasa... attans. Men då ska man alltså börja julstöka redan? Shit, jag är inte riktigt beredd känner jag. Men vi får väl se vad vi hittar av adventsljusstakarna och hinna baka lite lussekatter också. Det blir mysigt ändå. Det blir ju så mysigt ljus i alla fönster när man är klar.
I övrigt så är det snäppet bättre idag. Med detta menas att jag inte är riktigt liika okoncentrerad på jobbet utan har faktiskt lyckats dra i lite trådar som jag behövt.
Spelade bandy igår efter jobbet och jag blev så sjukt slut och nu idag är det spinning. Hur ska jag orka? Sen får jag i alla fall ha en dags vila. Har funderat lite på vikten och det är ju inte så att det senaste året varit snällt mot min vikt precis utan jag har gått upp lite. Detta vill jag egentligen göra något åt men det är ju så svårt. Jag ska föröka träna 3 ggr per vecka och hålla tillbaks lite på socker och kolhydrater.
Annars så är jag lite nervös inför torsdag och läkarsamtalet. Tänkte att jag skulle ha fått en kopia på min journal tills mötet men den har inte kommit än. Jag vill nämligen se mina värden själv så jag kan undersöka dem lite. Fick ju tips om att kolla extra på TSH värdet och det ska jag göra. Men istället får jag nog bara fråga henne vart journalen tagit vägen och se om hon kan diskutera värdena på TSH utan att jag fått kopian. Det vill de ju inte alltid eftersom det är på telefon men jag ska försöka.
I övrigt har jag och älskade kommit fram till att vi ska till en privatklinik (Öresundskliniken) här i Malmö. Vi vill gärna att de också gör en utredning så vi kan se om de hittar mer än RMC hittills gjort. OM dom inte gör det, nä, då är det fine. Vi får fortsätta kämpa på och kan lika gärna hålla oss till landstinget. Men OM de hittar något annat, ja, då kanske det får bli att man betalar för sin behandling hos dom istället för att stå kvar i landstinget. En utredning hos Öresundskliniken kostar 3200 så det tycker jag det kan vara värt. Jag har en liten liten känsla att RMC inte gjort allt dom ska men jag vet ju inte vad de missat eller vad det kan vara som de läst av knepigt... Hur som, jag måste ändå ha min journal när jag ska till den privata kliniken för de vill ju titta i den ändå så det blir ju prio att få journalen till mig.
Kram
I övrigt så är det snäppet bättre idag. Med detta menas att jag inte är riktigt liika okoncentrerad på jobbet utan har faktiskt lyckats dra i lite trådar som jag behövt.
Spelade bandy igår efter jobbet och jag blev så sjukt slut och nu idag är det spinning. Hur ska jag orka? Sen får jag i alla fall ha en dags vila. Har funderat lite på vikten och det är ju inte så att det senaste året varit snällt mot min vikt precis utan jag har gått upp lite. Detta vill jag egentligen göra något åt men det är ju så svårt. Jag ska föröka träna 3 ggr per vecka och hålla tillbaks lite på socker och kolhydrater.
Annars så är jag lite nervös inför torsdag och läkarsamtalet. Tänkte att jag skulle ha fått en kopia på min journal tills mötet men den har inte kommit än. Jag vill nämligen se mina värden själv så jag kan undersöka dem lite. Fick ju tips om att kolla extra på TSH värdet och det ska jag göra. Men istället får jag nog bara fråga henne vart journalen tagit vägen och se om hon kan diskutera värdena på TSH utan att jag fått kopian. Det vill de ju inte alltid eftersom det är på telefon men jag ska försöka.
I övrigt har jag och älskade kommit fram till att vi ska till en privatklinik (Öresundskliniken) här i Malmö. Vi vill gärna att de också gör en utredning så vi kan se om de hittar mer än RMC hittills gjort. OM dom inte gör det, nä, då är det fine. Vi får fortsätta kämpa på och kan lika gärna hålla oss till landstinget. Men OM de hittar något annat, ja, då kanske det får bli att man betalar för sin behandling hos dom istället för att stå kvar i landstinget. En utredning hos Öresundskliniken kostar 3200 så det tycker jag det kan vara värt. Jag har en liten liten känsla att RMC inte gjort allt dom ska men jag vet ju inte vad de missat eller vad det kan vara som de läst av knepigt... Hur som, jag måste ändå ha min journal när jag ska till den privata kliniken för de vill ju titta i den ändå så det blir ju prio att få journalen till mig.
Kram
måndag 21 november 2011
Perspektiv!
En sak som ger lite perspektiv:
Många gravida hör man prata om hur himla satans jobbigt det är att inte få dricka vin eller äta det man vill på HELA 9 MÅNADER. Oj vad de längtar tills det är fritt fram med vin och ostar! Visst, jag kan förstå detta. Dock hör man sällan en som kämpat för att få barn i flera år ens nämna eller prata om detta. Detta för man har lite andra perspektiv såklart. Men det är något som slår mig när man diskuterar barnlöshet och alla kval man som man som barnlös måste gå igenom och utsätta sig för. Ovanpå inget vin (av och till under processen) så har vi: hormonsprutor i magen var dag, tabletter och undersökningar stup i kvarten, sittandes på jobbet och blöda efter ett mf. Sen tillkommer såklart när alla andra berättar lyckliga historier om sina barn, utanförskap, oro, brist på framtidshopp mm.
Ja, som sagt. När man har lite vidgat perspektiv så spyr jag lite när en är gravid klagar på saker som att ost och vin inte får ätas... kan ju inte hjälpa det men jag blir lite sur då... jag vet, det är jag som är dum men ändå, jag önskar ibland förståelse för detta av de som blir gravida utan samma problematik som jag har.
Kram
Många gravida hör man prata om hur himla satans jobbigt det är att inte få dricka vin eller äta det man vill på HELA 9 MÅNADER. Oj vad de längtar tills det är fritt fram med vin och ostar! Visst, jag kan förstå detta. Dock hör man sällan en som kämpat för att få barn i flera år ens nämna eller prata om detta. Detta för man har lite andra perspektiv såklart. Men det är något som slår mig när man diskuterar barnlöshet och alla kval man som man som barnlös måste gå igenom och utsätta sig för. Ovanpå inget vin (av och till under processen) så har vi: hormonsprutor i magen var dag, tabletter och undersökningar stup i kvarten, sittandes på jobbet och blöda efter ett mf. Sen tillkommer såklart när alla andra berättar lyckliga historier om sina barn, utanförskap, oro, brist på framtidshopp mm.
Ja, som sagt. När man har lite vidgat perspektiv så spyr jag lite när en är gravid klagar på saker som att ost och vin inte får ätas... kan ju inte hjälpa det men jag blir lite sur då... jag vet, det är jag som är dum men ändå, jag önskar ibland förståelse för detta av de som blir gravida utan samma problematik som jag har.
Kram
Koncentration...
...finns inte idag. Det känns ju helt meningslöst att jag är på jobbet idag. Jag får verkligen inget gjort. Jag bara börjar titta på massa bloggar istället och ögonen fylls med tårar av och till. Jag blir så ledsen av alla historier som berättas i bloggarna samtidigt som jag känner mig mindre ensam när jag läser dem. Det svåraste är att läsa om alla änglaföräldrar såklart. Men ALLA som har drabbats av den utanförskapskänsla som jag känner starkt för får mig till tårar. Utanförskapet är det värsta för mig.
Nu saknar jag älskade... jag vill hem till honom. Ska spela bandy med förra jobbet efter arbetsdagen idag och jag vill egentligen inte. Vill bara hem och vila...
/C
Nu saknar jag älskade... jag vill hem till honom. Ska spela bandy med förra jobbet efter arbetsdagen idag och jag vill egentligen inte. Vill bara hem och vila...
/C
Måndag och dimma
En underbar helg har passerat med mycket glädje och även litet tårar. Jag och älskade har haft det underbart. Jag har knappt sett eller tänkt på hur dimmigt det varit och att solen nästan inte synts till på hela helgen. Det är ett gott betyg. Kaminen blev färdig installerad i fredags och nu ska den bara besiktigas innan vi kan elda. Oh my god vad vi ska elda! Bring it on! Jag tar gärna lite snö nu så man får mysa ordentligt framför brasan. Hoppas verkligen att det går att besiktiga i denna veckan så det är helt klart till nästa helg... hoppas.
Vi har varit med ett enormt släp fyllt till bredden på tippen. Skönt att slänga skit. Hatar att köra runt på tippen däremot. Vi körde flera varv innan vi hade hittat varenda container vi skulle till. Vi var dessutom ganska övervakade av personalen när de såg vårt lass. Tror de såg alla olika delar som låg däri så de följde oss där inne men det var ju bra så vi kunde fråga.
Annars har inte gjort så mycket mer. Mest lite småsaker. Däcken är bytta på bilen och vi fick upp vår nymålade toadörr. Jag byggde också en sänggavel till gästrumssängen och där har blivit sååå fint. Jag vill vara gäst hos oss ;) Mycket av vår tid och energi går till att fixa med vårt hus. Nu när vi renoverat allt och bara lite småfix återstår är jag nervös. Vad ska jag nu lägga all min energi på? Jag är rädd och jag tycker det har varit helt toppen att kunna lägga det på huset för det ger i alla fall något positivt. Något som jag och älskade har delat och älskat att göra.
Jag vaknade tidigt i söndags och kunde inte sova. Grät en skvätt och väntade på att älskade skulle vakna. Han kände nog på sig att jag var ledsen. Han frågade om jag kände något i magen... nä, det gör jag ju inte. Det blev inget denna gången heller. Det skär så i mig att se älskade bli ledsen när han får det svaret. Svaret han inte vill ha. Jag har ju känt det på mig hela tiden eftersom jag inte känt ett endaste symptom men nu vet älskade också. Så sorgligt. Jag grät en skvätt till i hans fina armar och vi pratade om att vi nu längtar till bröllopet. Jag älskar honom mer än något i livet och jag vill hoppas att det ska kunna bli ett barn till oss. Men det är så mörkt. Just nu hänger jag upp ytterligare lite tid på huset (mest projekt som börjar till våren tyvärr) och bröllopet till sommaren. Fram till våren och sommaren hoppas jag bara att jag ska klara mig ok och att nederlagen ska gå att hantera.
Kram
Vi har varit med ett enormt släp fyllt till bredden på tippen. Skönt att slänga skit. Hatar att köra runt på tippen däremot. Vi körde flera varv innan vi hade hittat varenda container vi skulle till. Vi var dessutom ganska övervakade av personalen när de såg vårt lass. Tror de såg alla olika delar som låg däri så de följde oss där inne men det var ju bra så vi kunde fråga.
Annars har inte gjort så mycket mer. Mest lite småsaker. Däcken är bytta på bilen och vi fick upp vår nymålade toadörr. Jag byggde också en sänggavel till gästrumssängen och där har blivit sååå fint. Jag vill vara gäst hos oss ;) Mycket av vår tid och energi går till att fixa med vårt hus. Nu när vi renoverat allt och bara lite småfix återstår är jag nervös. Vad ska jag nu lägga all min energi på? Jag är rädd och jag tycker det har varit helt toppen att kunna lägga det på huset för det ger i alla fall något positivt. Något som jag och älskade har delat och älskat att göra.
Jag vaknade tidigt i söndags och kunde inte sova. Grät en skvätt och väntade på att älskade skulle vakna. Han kände nog på sig att jag var ledsen. Han frågade om jag kände något i magen... nä, det gör jag ju inte. Det blev inget denna gången heller. Det skär så i mig att se älskade bli ledsen när han får det svaret. Svaret han inte vill ha. Jag har ju känt det på mig hela tiden eftersom jag inte känt ett endaste symptom men nu vet älskade också. Så sorgligt. Jag grät en skvätt till i hans fina armar och vi pratade om att vi nu längtar till bröllopet. Jag älskar honom mer än något i livet och jag vill hoppas att det ska kunna bli ett barn till oss. Men det är så mörkt. Just nu hänger jag upp ytterligare lite tid på huset (mest projekt som börjar till våren tyvärr) och bröllopet till sommaren. Fram till våren och sommaren hoppas jag bara att jag ska klara mig ok och att nederlagen ska gå att hantera.
Kram
fredag 18 november 2011
Årsdagar
Ett litet ps.
Förra helgen var vi iväg och åt gås. Det har blivit min och älsklingens lilla mysiga tradition och det är verkligen gott och mysigt. För ett år sedan förra helgen åt vi gås på exakt samma ställe. Då drack jag inget eftersom vi trodde vi väntade barn (det gjorde vi ju också...ett kort tag). I år satt vi där igen. Inga barn. När julen kommer blir det ett år sedan vårt första missfall... sen rullar det på. Årsdagar efter årsdagar...
ds
Förra helgen var vi iväg och åt gås. Det har blivit min och älsklingens lilla mysiga tradition och det är verkligen gott och mysigt. För ett år sedan förra helgen åt vi gås på exakt samma ställe. Då drack jag inget eftersom vi trodde vi väntade barn (det gjorde vi ju också...ett kort tag). I år satt vi där igen. Inga barn. När julen kommer blir det ett år sedan vårt första missfall... sen rullar det på. Årsdagar efter årsdagar...
ds
Slut på hoppet idag
Idag tror jag att det hopplösa hoppet kan gå och dra något gammalt över sig igen.
Vid denna tiden i månaden resonerar hoppet så här:
En liiiten liiiiten blödning kommer. Oh, tänk om det bara är en sån där nidblödning som jag läst om. Ok, de är hur ovanliga som, men kanske är det bara det och INTE en liten påminnelse om att nästa vecka kommer mensen... annars brukar nämligen jag få en liten liten blödning ungefär en vecka innan mens och det ÄR JU SÅKLART DET OCH INGET ANNAT! Jag blir så trött på mig själv! Varför bygger man sånt hopp när allt det gör är att krossa en sen när man måste strypa hoppet och se verkligheten? FAN. Jag vill ju inte få någon mens nu ju!!!!!!
I morse kom kaminmänniskan och idag ska den installeras. Efter det måste vi besiktiga den med en sotare sen är det bara att elda. Vi har ett gammalt hönshus som ska brinna upp tänkte vi. Då slipper vi ju lasta det till tippen. Ja, orkar knappt bry mig eller vara glad för den sakens skull... mög som man säger på skånska. Skit och mög.
Trevlig helg.
Vid denna tiden i månaden resonerar hoppet så här:
En liiiten liiiiten blödning kommer. Oh, tänk om det bara är en sån där nidblödning som jag läst om. Ok, de är hur ovanliga som, men kanske är det bara det och INTE en liten påminnelse om att nästa vecka kommer mensen... annars brukar nämligen jag få en liten liten blödning ungefär en vecka innan mens och det ÄR JU SÅKLART DET OCH INGET ANNAT! Jag blir så trött på mig själv! Varför bygger man sånt hopp när allt det gör är att krossa en sen när man måste strypa hoppet och se verkligheten? FAN. Jag vill ju inte få någon mens nu ju!!!!!!
I morse kom kaminmänniskan och idag ska den installeras. Efter det måste vi besiktiga den med en sotare sen är det bara att elda. Vi har ett gammalt hönshus som ska brinna upp tänkte vi. Då slipper vi ju lasta det till tippen. Ja, orkar knappt bry mig eller vara glad för den sakens skull... mög som man säger på skånska. Skit och mög.
Trevlig helg.
torsdag 17 november 2011
Fika
Idag ska jag fika med en gammal arbetskamrat och nu ångrar jag mig. Han är så tråkig och en sån som man är helt mentalt utmattad efter att ha träffat, pust. Det får bli en kort historia, jag orkar inte dra samtalet hela kvällen känner jag. Ibland vill man ju bara att någon annan ska göra det så man kan få vila huvudet lite.
En tjej på mitt jobb är jätte tjock. Och då menar jag verkligen super tjock. Vet inte om hon kanske väger 150 kg och hon är väldigt kort. Nu började hon prata om att hon och hennes kille vill försöka skaffa barn någon gång mot slutet av nästa år. Bara en sån sak, berättar folk verkligen sånt? Ja, hon gjorde det i alla fall. Nu kommer det... det som låter hemskt som jag nu känner... då tror nämligen jag att jag inte längre orkar jobba kvar här. Klarar dom det men inte vi, ja då vet jag inte om jag orkar mer. Jag VET att det är hemskt att tänka så men det är fanimej så orättvist att jag blir sonika förbannad. Kanske pga sånna tankar jag inte får några barn, jag är säkert en ond människa som kan tänka så men jag kan inte hjälpa det, sorry.
Ja ha, nä men då så. Fick man sagt det med :)
Så länge!
En tjej på mitt jobb är jätte tjock. Och då menar jag verkligen super tjock. Vet inte om hon kanske väger 150 kg och hon är väldigt kort. Nu började hon prata om att hon och hennes kille vill försöka skaffa barn någon gång mot slutet av nästa år. Bara en sån sak, berättar folk verkligen sånt? Ja, hon gjorde det i alla fall. Nu kommer det... det som låter hemskt som jag nu känner... då tror nämligen jag att jag inte längre orkar jobba kvar här. Klarar dom det men inte vi, ja då vet jag inte om jag orkar mer. Jag VET att det är hemskt att tänka så men det är fanimej så orättvist att jag blir sonika förbannad. Kanske pga sånna tankar jag inte får några barn, jag är säkert en ond människa som kan tänka så men jag kan inte hjälpa det, sorry.
Ja ha, nä men då så. Fick man sagt det med :)
Så länge!
Planerna igår är lovande
Igår träffade vi bröllopsstället där vi ska ha maten och festen och det verkade verkligen bra! Det känns som det blir prisvärt och bra på alla vis. Jag och älskade har en plan att hålla det enkelt och ej så sittandes och tråkigt så det blir lite grillfesttema och det är vi nöjda med :) Man får helt enkelt hämta maten själv som grillas av personalen. Det blir helstekt gris och lamm med tillbehör.
Tänk så bra vi har det som har varandra i detta. På så vis har vi verkligen haft en helig tur och jag är så lycklig med denna man. Jag har plågats av tankar att han skulle lämna mig nu om vi inte kan få barn och det skulle vara mitt fel (det skulle han såklart aldrig). För mig har nog de tankarna mest byggt på en känsla av otillräcklighet och egentligen inte att bli lämnad. Jag känner mig ju egentligen sååå trygg med honom men jag känner att jag inte vill tvinga honom igenom denna situationen. Det är väl illa nog att jag måste gå igenom det. Man vill ju aldrig utsätta den man älskar för svåra tider, så är det ju.
Annars ska ju läkaren ringa mig torsdag nästa vecka. Jag laddar lite mentalt för det. Tycker egentligen inte det ska behövas men nu känns det så med henne. Jag tror nämligen hon mest kommer säga -"Vad vill du prata om då?". Jag tror inte alls hon kommer underlätta samtalet för mig utan det blir nog upp till mig att få något ut av det. Och jag som är stark som en vandrande pinne just nu blir ju lite orolig då. Jag kommer säkert böja lipa och sen inte få fram allt jag vill. Jag kan knappt nämna barnlösheten tyst i mitt eget huvud utan att tårarna kommer. Det är lite störigt och jag önskar att jag var starkare där... Den torsdagen borde min mens komma så om jag inte har den på morgonen tar jag ett gravtest. OM (vilket det såklart inte kommer vara) det är ett + kan jag ju alltid berätta det och annars vill jag mest få en plan. Vi hade tre täta missfall och sen har vi inte lyckats på minst 5 månader (tror egentligen det är 6 månader). Hade vi varit ett "vanligt" par så hade jag i godan ro fortsatt att försöka men med vår historia så vill jag ha en plan i alla fall. Jag läste någonstans att snittet att lyckas hemma ligger på 7 månader. Så snart vi är förbi den tiden så känns det verkligen som att allt är fel och vi ligger inte rätt i statistiken...igen... vill ju så gärna ligga inom det normala för en gång skull!!!!
Kram
Tänk så bra vi har det som har varandra i detta. På så vis har vi verkligen haft en helig tur och jag är så lycklig med denna man. Jag har plågats av tankar att han skulle lämna mig nu om vi inte kan få barn och det skulle vara mitt fel (det skulle han såklart aldrig). För mig har nog de tankarna mest byggt på en känsla av otillräcklighet och egentligen inte att bli lämnad. Jag känner mig ju egentligen sååå trygg med honom men jag känner att jag inte vill tvinga honom igenom denna situationen. Det är väl illa nog att jag måste gå igenom det. Man vill ju aldrig utsätta den man älskar för svåra tider, så är det ju.
Annars ska ju läkaren ringa mig torsdag nästa vecka. Jag laddar lite mentalt för det. Tycker egentligen inte det ska behövas men nu känns det så med henne. Jag tror nämligen hon mest kommer säga -"Vad vill du prata om då?". Jag tror inte alls hon kommer underlätta samtalet för mig utan det blir nog upp till mig att få något ut av det. Och jag som är stark som en vandrande pinne just nu blir ju lite orolig då. Jag kommer säkert böja lipa och sen inte få fram allt jag vill. Jag kan knappt nämna barnlösheten tyst i mitt eget huvud utan att tårarna kommer. Det är lite störigt och jag önskar att jag var starkare där... Den torsdagen borde min mens komma så om jag inte har den på morgonen tar jag ett gravtest. OM (vilket det såklart inte kommer vara) det är ett + kan jag ju alltid berätta det och annars vill jag mest få en plan. Vi hade tre täta missfall och sen har vi inte lyckats på minst 5 månader (tror egentligen det är 6 månader). Hade vi varit ett "vanligt" par så hade jag i godan ro fortsatt att försöka men med vår historia så vill jag ha en plan i alla fall. Jag läste någonstans att snittet att lyckas hemma ligger på 7 månader. Så snart vi är förbi den tiden så känns det verkligen som att allt är fel och vi ligger inte rätt i statistiken...igen... vill ju så gärna ligga inom det normala för en gång skull!!!!
Kram
onsdag 16 november 2011
Usch...
...jag känner mig ledsen. Ledsen att det inte blir något. Ledsen att jag måste vara nervös för läkarsamtalet med RMC. Ledsen att vi måste kämpa en gång till. Ledsen över framtiden. Fan. Det är mörkt just där jag står. Jag har ju älskade hos mig men ändå lite ensamt.
Jag har en bästa vän som bor i ett annat land. Vi har alltid haft massor att prata om. Nu, sommaren som gick, var hon på besök i Sverige och plötsligt hade vi i stort sett inget mer gemensamt. Hon har numer två barn och detta var allt hon pratade om. Två ungar som jag har 0 relation till och som dessutom var ganska krävande. Ni vet sånna barn som man som utomstående inte har så lätt att ta till sig. Till saken hör att min kompis röker och har även gjort det till viss del under graviditeten. Båda barnen har kroniska luftrörsbesvär, av olika slag, men ganska allvarliga besvär. Jag tycker min kompis är helt dum i huvudet som röker nära sina barn och utsätter dom för detta. Är det verkligen konstigt att jag i min situation har svårt för min gamla vän? Jag tycker inte det. Oavsett hur min barnlöshet ser ut så är det ju tokigt att hon utsatt barnen för rök men OVANPÅ min situation så är jag tillbaks på orättvisan som drabbar oss. Hon har två barn och jag har 0. Jag hatar det och jag vill inte förlora min närmsta vän men jag kan bara inte berätta för henne. I somras när hon var hemma "skvallrade" hon om en annan gemensam bekant som hade svårt att bli gravid. Då sa min kompis att -"Det gäller ju bara att slappna av så löser det sig:" Alla vet ju hur den kommentaren känns. Jag känner bara -"Dra åt helvete människa". Jag har inte plats till sånna vänner just nu. Jag kan inte acceptera det. Bara sättet hon "skvallrade" om denna vän och hennes problem. Inte fan kan jag dela med mig av mina erfarenheter till henne. Detta var verkligen min allra närmsta bästaste vän. Nu har vi inte hörts sen det samtalet och jag vill inte. Det kommer ta lite tid att bearbeta för hon och jag var verkligen som ler- och långhalm. Jag saknar henne ibland men kan inte höra av mig för jag orkar inte lyssna mer på hennes jävla ungar och hur jävla ouppfostrade dom är. Pallar inte helt enkelt. Tror aldrig vi hittar tillbaka till varandra igen och så får det bli.
Hej då S. Lycka till med allt.
Kram
Jag har en bästa vän som bor i ett annat land. Vi har alltid haft massor att prata om. Nu, sommaren som gick, var hon på besök i Sverige och plötsligt hade vi i stort sett inget mer gemensamt. Hon har numer två barn och detta var allt hon pratade om. Två ungar som jag har 0 relation till och som dessutom var ganska krävande. Ni vet sånna barn som man som utomstående inte har så lätt att ta till sig. Till saken hör att min kompis röker och har även gjort det till viss del under graviditeten. Båda barnen har kroniska luftrörsbesvär, av olika slag, men ganska allvarliga besvär. Jag tycker min kompis är helt dum i huvudet som röker nära sina barn och utsätter dom för detta. Är det verkligen konstigt att jag i min situation har svårt för min gamla vän? Jag tycker inte det. Oavsett hur min barnlöshet ser ut så är det ju tokigt att hon utsatt barnen för rök men OVANPÅ min situation så är jag tillbaks på orättvisan som drabbar oss. Hon har två barn och jag har 0. Jag hatar det och jag vill inte förlora min närmsta vän men jag kan bara inte berätta för henne. I somras när hon var hemma "skvallrade" hon om en annan gemensam bekant som hade svårt att bli gravid. Då sa min kompis att -"Det gäller ju bara att slappna av så löser det sig:" Alla vet ju hur den kommentaren känns. Jag känner bara -"Dra åt helvete människa". Jag har inte plats till sånna vänner just nu. Jag kan inte acceptera det. Bara sättet hon "skvallrade" om denna vän och hennes problem. Inte fan kan jag dela med mig av mina erfarenheter till henne. Detta var verkligen min allra närmsta bästaste vän. Nu har vi inte hörts sen det samtalet och jag vill inte. Det kommer ta lite tid att bearbeta för hon och jag var verkligen som ler- och långhalm. Jag saknar henne ibland men kan inte höra av mig för jag orkar inte lyssna mer på hennes jävla ungar och hur jävla ouppfostrade dom är. Pallar inte helt enkelt. Tror aldrig vi hittar tillbaka till varandra igen och så får det bli.
Hej då S. Lycka till med allt.
Kram
Ingen rubrik
Hej,
Letar febrilt efter något tecken på att det skulle ha gått vägen denna gången men det känns inte så. Nu är det en vecka sedan ägglossning vilket borde göra att jag nu skulle börja känna en del symptom, men icke. Nu borde det befruktade ägget kommit fram och fastna... Känns absolut inget i brösten, inget illamående och inget annat heller för den delen. Någonstans blir jag redan nu ledsen men tror att jag blir än mer ledsen när mensen verkligen kommer, det brukar ju bli så. När denna mensen kommer är jag och älskade i Estocolmo på myshelg så jag är lite rädd att mensen grusar det lite. Vill ju bara njuta av honom och inte ha detta moln över mig :(
För att försöka att inte landa allt för djupt i hålet tvingar jag mig till vissa saker fastän jag verkligen inte vill. Har försökt träna ordentligt denna veckan och ska tänka lite mer på vad jag äter. Försöker träna 3 ggr per vecka och nu är redan 2 avklarade så det är ju bra. Härligt med lite träningsverk från gymmet :) Knäböj med en kettlebell känns verkligen (eller så är jag otränad just nu...) Jag orkar egentligen inget annat än att ligga hemma och mysa med älskade. Då känner jag mig lugn och lycklig. Men kanske är det mysigare med de sakerna om jag inte ser ut som en ballong. Vad jag märker när man är i denna situationen som känns så HOPPLÖS är att allt annat också känns lite hopplöst. Varför träna? Varför bry sig? Känslan att "meningen med livet" ändå är helt borta gör ju att det är väldigt svårt att bry sig om så världsliga ting som hur jag ser ut. Det är verkligen lätt att bara kullkasta allting för man har ingen lust längre. Kanske känner man någonstans att man inte är värd så mycket i och med detta och att man därför heller inte orkar bry sig. Varför satsa på sig själv när det ser så mörkt ut? Jag är inte värd det och det är en hemsk känsla.
I övrigt så ska jag och älskade till vår bröllopslokal idag. Det ska bli kul ändå. Vi ska prata meny med kökschefen och få förslag på en del saker samt en offert så det blir ju spännande... alltid något att hänga upp denna dagen på. En anledning till varför jag är uppe nu. Annars kunde jag nämligen lika gärna dragit något gammalt över mig och stannat hemma sjuk. Känns tyvärr så ganska ofta nuförtiden.
Kram
Letar febrilt efter något tecken på att det skulle ha gått vägen denna gången men det känns inte så. Nu är det en vecka sedan ägglossning vilket borde göra att jag nu skulle börja känna en del symptom, men icke. Nu borde det befruktade ägget kommit fram och fastna... Känns absolut inget i brösten, inget illamående och inget annat heller för den delen. Någonstans blir jag redan nu ledsen men tror att jag blir än mer ledsen när mensen verkligen kommer, det brukar ju bli så. När denna mensen kommer är jag och älskade i Estocolmo på myshelg så jag är lite rädd att mensen grusar det lite. Vill ju bara njuta av honom och inte ha detta moln över mig :(
För att försöka att inte landa allt för djupt i hålet tvingar jag mig till vissa saker fastän jag verkligen inte vill. Har försökt träna ordentligt denna veckan och ska tänka lite mer på vad jag äter. Försöker träna 3 ggr per vecka och nu är redan 2 avklarade så det är ju bra. Härligt med lite träningsverk från gymmet :) Knäböj med en kettlebell känns verkligen (eller så är jag otränad just nu...) Jag orkar egentligen inget annat än att ligga hemma och mysa med älskade. Då känner jag mig lugn och lycklig. Men kanske är det mysigare med de sakerna om jag inte ser ut som en ballong. Vad jag märker när man är i denna situationen som känns så HOPPLÖS är att allt annat också känns lite hopplöst. Varför träna? Varför bry sig? Känslan att "meningen med livet" ändå är helt borta gör ju att det är väldigt svårt att bry sig om så världsliga ting som hur jag ser ut. Det är verkligen lätt att bara kullkasta allting för man har ingen lust längre. Kanske känner man någonstans att man inte är värd så mycket i och med detta och att man därför heller inte orkar bry sig. Varför satsa på sig själv när det ser så mörkt ut? Jag är inte värd det och det är en hemsk känsla.
I övrigt så ska jag och älskade till vår bröllopslokal idag. Det ska bli kul ändå. Vi ska prata meny med kökschefen och få förslag på en del saker samt en offert så det blir ju spännande... alltid något att hänga upp denna dagen på. En anledning till varför jag är uppe nu. Annars kunde jag nämligen lika gärna dragit något gammalt över mig och stannat hemma sjuk. Känns tyvärr så ganska ofta nuförtiden.
Kram
tisdag 15 november 2011
Inbillningar och spökskepp
Hej,
Som vanligt när man hoppas efter något mer än normalt är det lätt att bli inbillningssjuk. Det är jag nu. Innan idag har jag inte inbillat mig så mycket alls utan avfärdat det som det hopplösa hoppet men imorse inbillade jag mig ett illmående. Kul...not. Någonstans VET jag att det är just inbillning och inte sanning men det är svårt att hjälpa hur man fungerar psykiskt. Igår var jag dessutom på ett förfärligt humör. Jag glömde vattenflaskan till spinningen och höll på att bryta ihop över detta. Inte helt ok. Stackars älskade duckade lite för de värsta delarna och jag tror jag lyckades bita ihop lite i alla fall. Det är ju verkligen inget som har med honom att göra. Jag är bara så satans jävla frustrerad. Har tom börjat försöka inbilla mig att jag kanske inte vill ha barn. Hade jag bara känt så så hade ju denna skiten varit så mycket enklare att hantera. Frivillig barnlöshet hade ju varit lugnt. Det är den ofrivilliga biten som är jobbig och gör att livet känns orättvist.
Blev ytterligare lite sur över RMC idag. Läste på en blogg där paret försökt bli gravida från ungefär samma tid som vi. Just nu gör de sitt första IVF. Vi gör inget alls, väntar fortfarande på ett telefonmöte med min skitläkare. hur kan det bli så olika? Vår läkare har aldrig på egen hand hört av sig till oss, det har alltid varit på vårt initiativ. Jag blir sur alltså.
Status i övrigt är ju mest att jag börjar bli galet frustrerad och är ledsen någonstans inombords hela tiden. Kan inte skaka av mig den känslan :(
vet förövrigt vad jag önskar mig i julklapp.... men så blir det nog inte...
Laters
Som vanligt när man hoppas efter något mer än normalt är det lätt att bli inbillningssjuk. Det är jag nu. Innan idag har jag inte inbillat mig så mycket alls utan avfärdat det som det hopplösa hoppet men imorse inbillade jag mig ett illmående. Kul...not. Någonstans VET jag att det är just inbillning och inte sanning men det är svårt att hjälpa hur man fungerar psykiskt. Igår var jag dessutom på ett förfärligt humör. Jag glömde vattenflaskan till spinningen och höll på att bryta ihop över detta. Inte helt ok. Stackars älskade duckade lite för de värsta delarna och jag tror jag lyckades bita ihop lite i alla fall. Det är ju verkligen inget som har med honom att göra. Jag är bara så satans jävla frustrerad. Har tom börjat försöka inbilla mig att jag kanske inte vill ha barn. Hade jag bara känt så så hade ju denna skiten varit så mycket enklare att hantera. Frivillig barnlöshet hade ju varit lugnt. Det är den ofrivilliga biten som är jobbig och gör att livet känns orättvist.
Blev ytterligare lite sur över RMC idag. Läste på en blogg där paret försökt bli gravida från ungefär samma tid som vi. Just nu gör de sitt första IVF. Vi gör inget alls, väntar fortfarande på ett telefonmöte med min skitläkare. hur kan det bli så olika? Vår läkare har aldrig på egen hand hört av sig till oss, det har alltid varit på vårt initiativ. Jag blir sur alltså.
Status i övrigt är ju mest att jag börjar bli galet frustrerad och är ledsen någonstans inombords hela tiden. Kan inte skaka av mig den känslan :(
vet förövrigt vad jag önskar mig i julklapp.... men så blir det nog inte...
Laters
måndag 14 november 2011
Post-helg
Hej,
Jag harvar på igen som vanligt. Helgen har passerat och jag är på jobbet, allt är precis som vanligt. Lite nyheter finns kring RMC och möte med dom. Älskade envisades med att höra av sig till dom (han är ju bara världens sötaste). Han vill ju också vara med och ringa och dra lasset och detta blir jag så glad för! Han hade ringt och framfört lite "klagomål" till sköterskan angående hur vi har blivit hanterade. Hon, hör och häpna, hade förståelse för detta då flera klagat på läkaren vi har. Läkaren har tydligen missat att ringa till många osv så det kändes på något sätt skönt att det inte bara var vi som fått den behandlingen. Nu ska i alla fall läkaren ringa mig nästa vecka och jag ska peppra och förbereda med frågor. Gäller att vara påläst så jag hoppas att kopior på mina journaler kommer i veckan så jag kan ha de testerna som underlag.
I helgen hade vi svärmor på besök. Hon är så trevlig och det är kul när hon kommer. Vi hittade på massor och det var trevligt. Vi har ju inte berättat för någon om vår situation men jag tror hon känner på sig. Hon är liksom väldigt försiktig när hon pratar med oss om allt som har med barn att göra och det är skönt att hon är så. Jag tycker det lätt blir för mycket annars.
Jag och älskade hade en liten pratstund igår om hur vi ser på vår framtid. Vi var överens om att vi båda började bli väldigt frustrerade och var ledsna. Det är skönt när vi pratar tycker jag. Kanske att vi borde göra det oftare gällande hela grejen. Annars blir det lätt att vi sitter och är ledsna på varsin stol. Jag tror däremot att det skulle kännas bättre bara vi hade en plan att gå efter. Då hade man ju åtminstone haft det hopplösa hoppet...
Älskade och jag pratade om vad vi gjort annorlunda nu från innan när vi fick missfall och vi kom fram till att det enda är de tabletterna RMCläkaren skrev ut till oss. Det var folsyra och Bvitamin på recept som jag har ätit. Efter att jag började med detta har jag dessutom haft ont vid ägglossning. Kan det vara så att jag pga de medicinerna har fått något slags "monsterägg" som är svåra för älskades simmare att komma in i? Detta är ju HELT egna spekulationer men kanske... jag har i alla fall slutat med de medicinerna och numer äter jag endast Balans kvinna som är receptfria från apoteket. Vi får se om det då kanske går bättre nästa gång istället för jag tror inte det blev något denna gången heller. Så sorgligt allt är. Jag vill verkligen bara hem och dra något jävligt gammalt över mig.
Och sen var det fars dag igår... när nu orkar jag inte mer. De flesta i min situation vet säkert att den dagen är med lite blandade känslor. Fy.
Hej då
Jag harvar på igen som vanligt. Helgen har passerat och jag är på jobbet, allt är precis som vanligt. Lite nyheter finns kring RMC och möte med dom. Älskade envisades med att höra av sig till dom (han är ju bara världens sötaste). Han vill ju också vara med och ringa och dra lasset och detta blir jag så glad för! Han hade ringt och framfört lite "klagomål" till sköterskan angående hur vi har blivit hanterade. Hon, hör och häpna, hade förståelse för detta då flera klagat på läkaren vi har. Läkaren har tydligen missat att ringa till många osv så det kändes på något sätt skönt att det inte bara var vi som fått den behandlingen. Nu ska i alla fall läkaren ringa mig nästa vecka och jag ska peppra och förbereda med frågor. Gäller att vara påläst så jag hoppas att kopior på mina journaler kommer i veckan så jag kan ha de testerna som underlag.
I helgen hade vi svärmor på besök. Hon är så trevlig och det är kul när hon kommer. Vi hittade på massor och det var trevligt. Vi har ju inte berättat för någon om vår situation men jag tror hon känner på sig. Hon är liksom väldigt försiktig när hon pratar med oss om allt som har med barn att göra och det är skönt att hon är så. Jag tycker det lätt blir för mycket annars.
Jag och älskade hade en liten pratstund igår om hur vi ser på vår framtid. Vi var överens om att vi båda började bli väldigt frustrerade och var ledsna. Det är skönt när vi pratar tycker jag. Kanske att vi borde göra det oftare gällande hela grejen. Annars blir det lätt att vi sitter och är ledsna på varsin stol. Jag tror däremot att det skulle kännas bättre bara vi hade en plan att gå efter. Då hade man ju åtminstone haft det hopplösa hoppet...
Älskade och jag pratade om vad vi gjort annorlunda nu från innan när vi fick missfall och vi kom fram till att det enda är de tabletterna RMCläkaren skrev ut till oss. Det var folsyra och Bvitamin på recept som jag har ätit. Efter att jag började med detta har jag dessutom haft ont vid ägglossning. Kan det vara så att jag pga de medicinerna har fått något slags "monsterägg" som är svåra för älskades simmare att komma in i? Detta är ju HELT egna spekulationer men kanske... jag har i alla fall slutat med de medicinerna och numer äter jag endast Balans kvinna som är receptfria från apoteket. Vi får se om det då kanske går bättre nästa gång istället för jag tror inte det blev något denna gången heller. Så sorgligt allt är. Jag vill verkligen bara hem och dra något jävligt gammalt över mig.
Och sen var det fars dag igår... när nu orkar jag inte mer. De flesta i min situation vet säkert att den dagen är med lite blandade känslor. Fy.
Hej då
torsdag 10 november 2011
Dagens
Hej,
Idag jobbar jag hemifrån, skönt. Sitter här i lugnan ro och jobbar lite ;) Vi får nämligen vår kamin idag och idag och imorgon ska den installeras så jag är på hemmaplan och stressar lata hantverkare hela dagen med min närvaro. Just nu är de på sin 1,5 timmars lunch verkar det som... Älskade var hemma tills för en stund sedan och åkte till jobbet nu så nu hoppas jag det ska gå smidigt. Tyvärr verkade det som att ett par vattenrör går i vägen för där skorstenen ska upp genom huset så då verkade det som att en rörmänniska måste in och dra om. Tyvärr innebär det att allt kanske inte är klart inför helgen när svärmor kommer. Det stör mig lite eftersom hon ska sova i gästrummet som är drabbat av hela grejen... attans. Ville ju så gärna att allt skulle vara klart och fint tills hon kom men det är nog inget att göra åt.
I övrigt är jag som vanligt utan plan och utan barn. Ägglossningen har varit och jag vågar inte ens hoppas att det blev något av denna gången heller. Men KANSKE ändå. Det hopplösa hoppet är ju såklart på besök vid denna tiden i månaden. Det är verkligen hopplöst att leva i denna situationen. Inget man kan göra och inget någon annan verkar vilja göra åt det heller. Ofta letar jag efter något att jämföra min situation med och det landar gärna i att det just är klassat som en sjukdom. Det är en dom och ovisshet man lever i. På samma sätt som jag kan tänka mig att det känns när man får en svår diagnos om vilken sjukdom som helst. Framtiden står på spel och det livet man blivit tilldelad kanske inte alls kommer bli vad man tänkt sig. Man måste planera om och vänja sig vid tanken. Ett utanförskap är också fött och man kanske aldrig mer kommer få vara "som alla andra" vilket oftast är människans högsta eftersträvan. Det naturliga i livet har blivit satt till sin spets och kanske kan man inte längre göra det som man trott var så naturligt och självklart. Med detta sagt så är det ju märkligt att man undrar varför många är deppiga i denna situationen och varför vi barnlösa (som önskar oss barn och familj) är liiite bittra när alla andra får både ett och flera barn i vår närhet. Det enda jag kan tycka är att vi självklart har rätt till våra känslor och då också bitterhet i frågan. Inget konstigt alls. En tanke som inte heller är så vacker men som finns i mig är att så många idioter får barn till höger och vänster. Här står vi och är snälla bra människor och blir utan. Det är orättvist och en människa som drabbas av orättvisa kommer aldrig vara ok med det. Så är det bara. Enkelt.
Önskar alla som är orättvist behandlade i denna och andra frågor en bra dag! Ni andra... er struntar jag i just nu.
Idag jobbar jag hemifrån, skönt. Sitter här i lugnan ro och jobbar lite ;) Vi får nämligen vår kamin idag och idag och imorgon ska den installeras så jag är på hemmaplan och stressar lata hantverkare hela dagen med min närvaro. Just nu är de på sin 1,5 timmars lunch verkar det som... Älskade var hemma tills för en stund sedan och åkte till jobbet nu så nu hoppas jag det ska gå smidigt. Tyvärr verkade det som att ett par vattenrör går i vägen för där skorstenen ska upp genom huset så då verkade det som att en rörmänniska måste in och dra om. Tyvärr innebär det att allt kanske inte är klart inför helgen när svärmor kommer. Det stör mig lite eftersom hon ska sova i gästrummet som är drabbat av hela grejen... attans. Ville ju så gärna att allt skulle vara klart och fint tills hon kom men det är nog inget att göra åt.
I övrigt är jag som vanligt utan plan och utan barn. Ägglossningen har varit och jag vågar inte ens hoppas att det blev något av denna gången heller. Men KANSKE ändå. Det hopplösa hoppet är ju såklart på besök vid denna tiden i månaden. Det är verkligen hopplöst att leva i denna situationen. Inget man kan göra och inget någon annan verkar vilja göra åt det heller. Ofta letar jag efter något att jämföra min situation med och det landar gärna i att det just är klassat som en sjukdom. Det är en dom och ovisshet man lever i. På samma sätt som jag kan tänka mig att det känns när man får en svår diagnos om vilken sjukdom som helst. Framtiden står på spel och det livet man blivit tilldelad kanske inte alls kommer bli vad man tänkt sig. Man måste planera om och vänja sig vid tanken. Ett utanförskap är också fött och man kanske aldrig mer kommer få vara "som alla andra" vilket oftast är människans högsta eftersträvan. Det naturliga i livet har blivit satt till sin spets och kanske kan man inte längre göra det som man trott var så naturligt och självklart. Med detta sagt så är det ju märkligt att man undrar varför många är deppiga i denna situationen och varför vi barnlösa (som önskar oss barn och familj) är liiite bittra när alla andra får både ett och flera barn i vår närhet. Det enda jag kan tycka är att vi självklart har rätt till våra känslor och då också bitterhet i frågan. Inget konstigt alls. En tanke som inte heller är så vacker men som finns i mig är att så många idioter får barn till höger och vänster. Här står vi och är snälla bra människor och blir utan. Det är orättvist och en människa som drabbas av orättvisa kommer aldrig vara ok med det. Så är det bara. Enkelt.
Önskar alla som är orättvist behandlade i denna och andra frågor en bra dag! Ni andra... er struntar jag i just nu.
tisdag 8 november 2011
DHW
Ikväll är det Desperate Houswifes och det gör mig på glatt humör :) alltid något...
Sitter fast i mitt gamla vanliga tjat. Inte gravid, längtar som bara den, ledsen över att något kanske är fel på mig och orolig över framtiden. Verkligen inte lätt att vara glad i vardagen just nu. Dessutom har jag huuur mycket som på jobbet så stressen är påtaglig och andan i halsen. Till det tänker jag, "Om jag bara kunde ha en föräldraledighet i horisonten". Inte alls för att skaffa barn skulle innebära ledighet och mindre stress men i alla fall något annat än samma gamla vanliga tjat som det är här, varje dag. Det finns väl en miljon saker som skulle kännas enklare i livet om jag och älskade kunde lyckas med att skaffa familj, men där är en av dom som jag tänker på när jag stressar rundor här på jobbet.
En lite rolig tanke jag hade inför utredningen och alla prover var att jag lite kort tänkte att "Nu kanske det skulle upptäckas någon skada på mig". Haha, kanske något jag haft med mig sen födseln som jag inte visste om eller så. Jag berättade det för älskade att jag oroade mig och han trodde nog jag var knäpp. Jag såg framför mig hur sköterskan tittade på mig med chockad blick: "Men du, detta måste du känt av. Om inte, så måste det ha varit jätte svårt att leva ett normalt liv med din åkomma". Nu skrattar jag åt det men det var faktiskt en tanke som flaxade förbi vid den tiden.
En annan sak som jag försöker lösa är att jag numer har ont vid ägglossning. Kanske att jag kommit på varför. Jag började ju äta folsyra och vitaminB (efter missfall nummer tre) som jag fick på recept av läkaren. Dessa ska ju hjälpa till vid celldelningen och göra att cellerna delar sig mer kanske? Kan det då vara så att sedan jag började äta dessa har mina ägg blivit större och gör ont när de ska släppa och rinna iväg? En tanke jag har. Kanske att jag ändå skulle sluta med dessa två tillskott och endast äta Kvinna som man köper receptfritt på apotek? Vågar man ta egna initiativ på det viset eller är det dumt?
På tal om ägglossning, snart är det dags för den men har inte känt av det än. Undrar om det ska bli något denna gången.... nu börjar jag skymta det hopplösa hoppet igen. det är ju inte klokt att man aldrig kan lära sig. SLUTA HOPPAS NU!!!!!! Orkar inte fler besvikelser eller förlorade foster för den delen....
Kram
Sitter fast i mitt gamla vanliga tjat. Inte gravid, längtar som bara den, ledsen över att något kanske är fel på mig och orolig över framtiden. Verkligen inte lätt att vara glad i vardagen just nu. Dessutom har jag huuur mycket som på jobbet så stressen är påtaglig och andan i halsen. Till det tänker jag, "Om jag bara kunde ha en föräldraledighet i horisonten". Inte alls för att skaffa barn skulle innebära ledighet och mindre stress men i alla fall något annat än samma gamla vanliga tjat som det är här, varje dag. Det finns väl en miljon saker som skulle kännas enklare i livet om jag och älskade kunde lyckas med att skaffa familj, men där är en av dom som jag tänker på när jag stressar rundor här på jobbet.
En lite rolig tanke jag hade inför utredningen och alla prover var att jag lite kort tänkte att "Nu kanske det skulle upptäckas någon skada på mig". Haha, kanske något jag haft med mig sen födseln som jag inte visste om eller så. Jag berättade det för älskade att jag oroade mig och han trodde nog jag var knäpp. Jag såg framför mig hur sköterskan tittade på mig med chockad blick: "Men du, detta måste du känt av. Om inte, så måste det ha varit jätte svårt att leva ett normalt liv med din åkomma". Nu skrattar jag åt det men det var faktiskt en tanke som flaxade förbi vid den tiden.
En annan sak som jag försöker lösa är att jag numer har ont vid ägglossning. Kanske att jag kommit på varför. Jag började ju äta folsyra och vitaminB (efter missfall nummer tre) som jag fick på recept av läkaren. Dessa ska ju hjälpa till vid celldelningen och göra att cellerna delar sig mer kanske? Kan det då vara så att sedan jag började äta dessa har mina ägg blivit större och gör ont när de ska släppa och rinna iväg? En tanke jag har. Kanske att jag ändå skulle sluta med dessa två tillskott och endast äta Kvinna som man köper receptfritt på apotek? Vågar man ta egna initiativ på det viset eller är det dumt?
På tal om ägglossning, snart är det dags för den men har inte känt av det än. Undrar om det ska bli något denna gången.... nu börjar jag skymta det hopplösa hoppet igen. det är ju inte klokt att man aldrig kan lära sig. SLUTA HOPPAS NU!!!!!! Orkar inte fler besvikelser eller förlorade foster för den delen....
Kram
lördag 5 november 2011
Drömmen om ett barn
Ojojoj, tårarna rinner av det programmet. Tycker verkligen att det är jätte bra att det uppmärksammas men jag kan nog inte titta på det mer, jag blir ju så ledsen!De var nog en repris jag såg ikväll men i det programmet var paret som trodde de var gravida och skulle in för att kolla hjärtljud och då var där inget. Jag blev så ledsen! Reene Nyberg sa något om att man inte kunde föreställa sig hur det känns men det kunde ju jag såklart :( fy så fruktansvärt det är. Efter programmet så kände jag en kort stund att jag kanske måste acceptera att barn aldrig kommer min väg och det var en hemsk känsla, jag vill ju inte ge upp egentligen. Men hur ska man orka? Efter "bara" tre missfall är jag sååå ledsen och påverkad att jag kan inte föreställa mig tre till men det måste jag kanske ställa mig in på. Hur ska det gå...
En annan sak som jag inte känner igen... jag har börjat fundera på vad jag kan ha gjort för illa tidigare i livet eller i ett tidigare liv. Karma alltså. Kan det vara så? Det är ju lite knäppt att tänka så men det är tankar som bara kommer.
Googla har man ju börjat med på ett mer frenetiskt vis det senaste året. En sak som jag googlat massor på men inte hittat svar på är varför jag plötsligt har ont vid ägglossning. Detta hade jag ALDRIG innan missfallen. Kan det vara bra eller dåligt tro? Jag har kikat en del på symptom för endo men det gör ju inte ont vid mensen, men vid ägglossning känner jag äggstockarna på ett nytt sätt. Jag tänkte fråga läkaren från RMC som skulle ringt i torsdags (självklart ringde hon aldrig...) vad detta kan bero på.Men jag får väl fortsätta hoppas att det är en bra sak.
Idag har det varit lite tungt på ett vis... vi har nämligen ett "gästrum" (läs tilltänkt barnrum). Eftersom vi skulle haft barn vid detta laget har vi inte riktigt gjort något med det rummet än. Vi har nog tänkt vänta tills barnet kom och då göra det till ett barnrum istället. Idag har jag gjort vid det. Nu är det ett snyggt gästrum för vuxna att bo över i och inget annat. Lite sorgligt är det ju. Det känns som ett sätt att ge upp lite, inte lönt att vänta längre liksom.Älskade kommer hem imorgon så då får vi se vad han tycker. Valde ett rosa överkast och en blommig kudde till, hehe.
Nu är det tv tajm och glass! Mysigt med helg i alla fall.
En annan sak som jag inte känner igen... jag har börjat fundera på vad jag kan ha gjort för illa tidigare i livet eller i ett tidigare liv. Karma alltså. Kan det vara så? Det är ju lite knäppt att tänka så men det är tankar som bara kommer.
Googla har man ju börjat med på ett mer frenetiskt vis det senaste året. En sak som jag googlat massor på men inte hittat svar på är varför jag plötsligt har ont vid ägglossning. Detta hade jag ALDRIG innan missfallen. Kan det vara bra eller dåligt tro? Jag har kikat en del på symptom för endo men det gör ju inte ont vid mensen, men vid ägglossning känner jag äggstockarna på ett nytt sätt. Jag tänkte fråga läkaren från RMC som skulle ringt i torsdags (självklart ringde hon aldrig...) vad detta kan bero på.Men jag får väl fortsätta hoppas att det är en bra sak.
Idag har det varit lite tungt på ett vis... vi har nämligen ett "gästrum" (läs tilltänkt barnrum). Eftersom vi skulle haft barn vid detta laget har vi inte riktigt gjort något med det rummet än. Vi har nog tänkt vänta tills barnet kom och då göra det till ett barnrum istället. Idag har jag gjort vid det. Nu är det ett snyggt gästrum för vuxna att bo över i och inget annat. Lite sorgligt är det ju. Det känns som ett sätt att ge upp lite, inte lönt att vänta längre liksom.Älskade kommer hem imorgon så då får vi se vad han tycker. Valde ett rosa överkast och en blommig kudde till, hehe.
Nu är det tv tajm och glass! Mysigt med helg i alla fall.
fredag 4 november 2011
Fredag och tillbaks
Jag har varit med jobbet på teambuilding men är nu tillbaks för att hålla helg. Älskade ska till föräldrarna där han ska snickra till sin mamma men åker bara lördag till söndag så jag behöver inte vara utan honom ikväll :) Efter denna omgången så är han nog klar med bygget inför vintern så sen får jag honom helt för mig själv igen :D
Teamgrejen var ok. Snubben som höll i den pratade däremot HELA tiden om sina barn och vad de har betytt för honom. Jag spydde lite faktiskt. Han var också igång med hur fint det är med kvinnor som "offrat sina kroppar och fött barn", urk, vilket skit alltså. Förutom honom så var det ok i alla fall. Jag har ganska trevliga kollegor så det är inte pest att träffas utanför jobbet. Där finns ju ett par idioter men så är det väl alltid.
Annars ska jag bara ta det lugnt och vila. Håller alla tummar för EVL som jag följer. Hoppas verkligen att du snart kan lägga en lyckad helg bakom dig!!! Tänker mycket på er vars bloggar jag läser. Jag är så imponerad av så många och hur ni hanterar sorg, sorterar tankar, fungerar med nära och kära, ser på framtiden trots att det är total kaos på ett annat plan i livet. Jag tycker det är svårt att hantera själv men finner hopp och styrka när jag läser på era sidor. Jag vill så gärna att vi alla ska få komma ifrån denna sorgen som vi bearbetar löpande, hela tiden, varje dag.
Kram
Teamgrejen var ok. Snubben som höll i den pratade däremot HELA tiden om sina barn och vad de har betytt för honom. Jag spydde lite faktiskt. Han var också igång med hur fint det är med kvinnor som "offrat sina kroppar och fött barn", urk, vilket skit alltså. Förutom honom så var det ok i alla fall. Jag har ganska trevliga kollegor så det är inte pest att träffas utanför jobbet. Där finns ju ett par idioter men så är det väl alltid.
Annars ska jag bara ta det lugnt och vila. Håller alla tummar för EVL som jag följer. Hoppas verkligen att du snart kan lägga en lyckad helg bakom dig!!! Tänker mycket på er vars bloggar jag läser. Jag är så imponerad av så många och hur ni hanterar sorg, sorterar tankar, fungerar med nära och kära, ser på framtiden trots att det är total kaos på ett annat plan i livet. Jag tycker det är svårt att hantera själv men finner hopp och styrka när jag läser på era sidor. Jag vill så gärna att vi alla ska få komma ifrån denna sorgen som vi bearbetar löpande, hela tiden, varje dag.
Kram
onsdag 2 november 2011
JAG VILL...
.... BLI GRAVID OCH FÅ ETT BARN!
Tror jag tappar förståndet emellanåt. Jag vill detta så gärna att jag ibland tror jag blir tokig. Hur ska man orka vänta längre? Står jag på samma ruta i mars nästa år (när syrrans lillkille nr 2 kommer) så blir jag nog tokig på riktigt. Det är ju skit att man inte kan göra något :(
Laters
Tror jag tappar förståndet emellanåt. Jag vill detta så gärna att jag ibland tror jag blir tokig. Hur ska man orka vänta längre? Står jag på samma ruta i mars nästa år (när syrrans lillkille nr 2 kommer) så blir jag nog tokig på riktigt. Det är ju skit att man inte kan göra något :(
Laters
tisdag 1 november 2011
Ensammen...
Ja, idag känner jag mig lite extra ensam i livet. Ingen anledning till detta kanske men så är det. Jag blir ju så glad för allas skull som lyckas med sina behandlingar, tro inget annat, men jag känner mig så ensam kvar. Jag är inte ens igång med IVF eller ser annan ljusning i min väg just nu. Bara grå dimma. Ingen plan har vi utan vi står verkligen bara och stampar. Kommer ingenstans. Det känns ändå som att nästan alla har en plan på vad som händer sen. Nu kommer avundsjukan... håll i er...här kommer den... Jag vill också ha en plan (låter som en 5-åring i leksaksbutiken, i know). Kan inte hjälpas, men det känns skitjobbigt just nu.
Vill bara så gärna. Tänkte på bröllopet igår och tänkte någonstans att jag borde vänta med klänning för man vet ju aldrig... det hopplösa jävla hoppet igen. Kan ge mig fan på att jag står där i samma jävla storlek som jag har nu, alltså icke post- eller gravid.
Det blev mycket trist i inlägget... det är väl det jag ska ha bloggen till, att avreagera mig kanske. Så slipper mina nära och kära få alla slängar med sleven som jag tydligen har inom mig nuförtiden :((((
Skit
Vill bara så gärna. Tänkte på bröllopet igår och tänkte någonstans att jag borde vänta med klänning för man vet ju aldrig... det hopplösa jävla hoppet igen. Kan ge mig fan på att jag står där i samma jävla storlek som jag har nu, alltså icke post- eller gravid.
Det blev mycket trist i inlägget... det är väl det jag ska ha bloggen till, att avreagera mig kanske. Så slipper mina nära och kära få alla slängar med sleven som jag tydligen har inom mig nuförtiden :((((
Skit
måndag 31 oktober 2011
Likgiltig
Hej,
Idag känner jag mig verkligen likgiltig. Varken eller helt enkelt...
Läkaren ska ju ringa på torsdag och jag vet ju hur besviken jag kommer bli. Tycker verkligen inte de har visat ett bra bemötande. En sak som hände vid min första kontakt med RMC och som förmodligen grusade stigen lite:
Just när vi skulle genomgå utredning så lämnade både jag och älskade blod till massa tester. Dessa tester skulle tas på fastande mage... oups, sa jag efter ostmackan slunkit ner den morgonen... När detta skett ringde jag dit för att kolla om det skulle ha inverkan på testerna. Testerna togs i juni och vi skulle få besked först i aug hur det såg ut. Eftersom det var så långt mellan blodlämning och besked ville vi ju veta om det behövdes nya tester så snart som möjligt. Annars kanske vi hade fått ta nya tester först i aug och vänta till nov... ja, ni fattar. Sköterskas kommentar på RMC till mitt samtal: Ja du, om det har inverkan eller ej vet inte jag och här finns ingen läkare just nu som kan svara. Du vet väl att du tar tid från andra patienter när du ringer på detta viset??? Trodde jag hört fel, men inte. Hon sa detta flera gånger under loppet av de två minuter vi pratade. Hon skulle se om hon kunde fråga en läkare under dagen och KANSKE återkomma med besked. Jag föll i tårar och ringde älskade. Han ringde i sin tur till RMC där en annan sköterska svarade och kunde ge besked på att det inte skulle spela någon roll. FY ALLTSÅ!!! Inte så konstigt att jag har taggarna ut lite när det gäller dom. Börjar undra vad man ska betala skatt för.... jag som alltid tyckt att det där med hög skatt varit juste...
Jaja, helgen var väl ok, men jag saknade älskade som var borta hela helgen. Inget känns riktigt helt när han inte är hos mig. Allt är lite trasigt då och inte lika fint alls. Jag älskar honom så mycket. Nu när han vet hur jag känner för RMC erbjöd han sig genast att ge sitt nummer istället på torsdag så han pratar med dom. Han är så omtänksam! Han vet hur svårt det är för mig att inte börja gråta i telefonen och vill ju så gärna hjälpa. Tyvärr hänger en del av denna skitbarnlöshet på kvinnan eftersom det är i hennes kropp allt känns och händer så det är inte så lätt för mannen att ta problematiken. Han måste i så fall anteckna allt kring när ägglossningen var, exakt när mensen kom, om den var riklig eller inte... ja, det är inte lätt för någon annan att svara på alla dessa frågor. Men för mig betyder engagemanget och viljan ALLT!! Det är kärlek det :)
Denna veckan är det mycket. Kort vecka är det också för jag ska iväg med jobbet torsdag till fredag och sen ska älskade iväg den helgen också :( Det blir mycket man ska hinna med i veckan alltså, både på jobb- och kärleksfronten.
Fin vecka till alla!
Kram
Idag känner jag mig verkligen likgiltig. Varken eller helt enkelt...
Läkaren ska ju ringa på torsdag och jag vet ju hur besviken jag kommer bli. Tycker verkligen inte de har visat ett bra bemötande. En sak som hände vid min första kontakt med RMC och som förmodligen grusade stigen lite:
Just när vi skulle genomgå utredning så lämnade både jag och älskade blod till massa tester. Dessa tester skulle tas på fastande mage... oups, sa jag efter ostmackan slunkit ner den morgonen... När detta skett ringde jag dit för att kolla om det skulle ha inverkan på testerna. Testerna togs i juni och vi skulle få besked först i aug hur det såg ut. Eftersom det var så långt mellan blodlämning och besked ville vi ju veta om det behövdes nya tester så snart som möjligt. Annars kanske vi hade fått ta nya tester först i aug och vänta till nov... ja, ni fattar. Sköterskas kommentar på RMC till mitt samtal: Ja du, om det har inverkan eller ej vet inte jag och här finns ingen läkare just nu som kan svara. Du vet väl att du tar tid från andra patienter när du ringer på detta viset??? Trodde jag hört fel, men inte. Hon sa detta flera gånger under loppet av de två minuter vi pratade. Hon skulle se om hon kunde fråga en läkare under dagen och KANSKE återkomma med besked. Jag föll i tårar och ringde älskade. Han ringde i sin tur till RMC där en annan sköterska svarade och kunde ge besked på att det inte skulle spela någon roll. FY ALLTSÅ!!! Inte så konstigt att jag har taggarna ut lite när det gäller dom. Börjar undra vad man ska betala skatt för.... jag som alltid tyckt att det där med hög skatt varit juste...
Jaja, helgen var väl ok, men jag saknade älskade som var borta hela helgen. Inget känns riktigt helt när han inte är hos mig. Allt är lite trasigt då och inte lika fint alls. Jag älskar honom så mycket. Nu när han vet hur jag känner för RMC erbjöd han sig genast att ge sitt nummer istället på torsdag så han pratar med dom. Han är så omtänksam! Han vet hur svårt det är för mig att inte börja gråta i telefonen och vill ju så gärna hjälpa. Tyvärr hänger en del av denna skitbarnlöshet på kvinnan eftersom det är i hennes kropp allt känns och händer så det är inte så lätt för mannen att ta problematiken. Han måste i så fall anteckna allt kring när ägglossningen var, exakt när mensen kom, om den var riklig eller inte... ja, det är inte lätt för någon annan att svara på alla dessa frågor. Men för mig betyder engagemanget och viljan ALLT!! Det är kärlek det :)
Denna veckan är det mycket. Kort vecka är det också för jag ska iväg med jobbet torsdag till fredag och sen ska älskade iväg den helgen också :( Det blir mycket man ska hinna med i veckan alltså, både på jobb- och kärleksfronten.
Fin vecka till alla!
Kram
fredag 28 oktober 2011
Grrrr...
Alltså... hatar facebook ibland!!!! Vad är det med folk där och deras idiotinlägg om sina barn och meningen med livet och hela den karusellen???? Kunde de inte förstå att det finns annat också? Alla ni i min sits vet säkert precis vad jag menar, behöver inte förtydligas.
Förlåt för utbrottet men jag funderar starkt på att gå ur den jädrans klubben (fb alltså). Stör mig ju ändå bara på alla dessa inlägg... har lust att skriva spydigheter tillbaks hela tiden för jag känner någonstans att de är riktade mot mig trots att de givetvis inte är det.
Trött på det bara.... och LOVAR dyrt och heligt att aldrig skriva sånt trams där även om jag skulle få 20 barn! LOVAR!
Förlåt för utbrottet men jag funderar starkt på att gå ur den jädrans klubben (fb alltså). Stör mig ju ändå bara på alla dessa inlägg... har lust att skriva spydigheter tillbaks hela tiden för jag känner någonstans att de är riktade mot mig trots att de givetvis inte är det.
Trött på det bara.... och LOVAR dyrt och heligt att aldrig skriva sånt trams där även om jag skulle få 20 barn! LOVAR!
Vankas helg, inget bus, bara godis :)
Ja då är det fredag. Inte liiika peppad inför helgen som jag brukar då min älskade ska hem till sin familj denna helgen. Han hjälper sin mamma och bygger lite, så snäll och kär han e :) Han ska även dit nästa helg och då till en barndomsväns kalas också så nu är det flera helger vi inte bara har och får njuta av varandra. Låter ju helt sjukt men jag saknar honom så mycket så fort han inte är hemma hos mig. Jag mår liksom absolut bäst när jag har honom hos mig. Då kan jag vila och återhämta mig! Nu får jag nöja mig med de fina kisarna istället... ja, de ersätter ju inte så bra men de är där i alla fall och sover så gärna skeden med mig. Lite gosigt det också.
Men, i helgen blir det säkert massa ungar som ringer på och hotar med bus eller godis så det är ju en toppen anledning att köpa hem ett kilo lösgodis :) så blir det nog lite till mig också, hehe.
Status annars idag är väl ok. Lite ledsen i kanterna men det går framåt. Har sörjt färdigt över mensen och nu hoppas jag att det går nästa gång istället. Håller MYCKET hårt i tanken att nu när det tagit lite tid betyder det att det verkligen blir nästa gång och då inte fler missfall heller.
Hoppas alla ni som kämpar på med barnlösheten får en lite extra bra helg denna helgen. Vet inte varför men när man läser runt på bloggar så känner jag att alla förtjänar en helg utöver det vanliga denna gången. Alla ni som fått + på stickan... håller tummarna för er och njut!!! Jag tillsammans med er andra som bara får - just nu...fight back! Vi sitter inne med huuuur mycket styrka som helst ;)
Kram
Men, i helgen blir det säkert massa ungar som ringer på och hotar med bus eller godis så det är ju en toppen anledning att köpa hem ett kilo lösgodis :) så blir det nog lite till mig också, hehe.
Status annars idag är väl ok. Lite ledsen i kanterna men det går framåt. Har sörjt färdigt över mensen och nu hoppas jag att det går nästa gång istället. Håller MYCKET hårt i tanken att nu när det tagit lite tid betyder det att det verkligen blir nästa gång och då inte fler missfall heller.
Hoppas alla ni som kämpar på med barnlösheten får en lite extra bra helg denna helgen. Vet inte varför men när man läser runt på bloggar så känner jag att alla förtjänar en helg utöver det vanliga denna gången. Alla ni som fått + på stickan... håller tummarna för er och njut!!! Jag tillsammans med er andra som bara får - just nu...fight back! Vi sitter inne med huuuur mycket styrka som helst ;)
Kram
torsdag 27 oktober 2011
Kanske en bättre dag idag...
Hoppas verkligen att det blir lite bättre idag. Igår var ju ingen höjdare precis. Jag fick ett meltdown på eftermiddagen just när vi skulle iväg till träningen. Efter träningen grät jag floder och var bara fylld med negativa känslor. Stackars älskade som måste samla upp bitarna efter mig när allt blir så fel. Jag blir nog ledsen också för jag får så dåligt samvete att han ska behöva utstå mig när jag inte längre känner mig som mig själv.
Droppen som fick mig ledsen igår var när vi vid gymmet såg två övergivna katter. De verkade nästan lite tama men inte så man kunde ta dom. Jag ska skriva till kattjouren idag och meddela var jag såg dem. Jag fick så ont i hjärtat när jag så de två kisarna och sen ovanpå allt det här med barnlösheten. Ja, som sagt hade jag ju nerverna utanpå kroppen och hur det kom sig att kisarna fick bägaren att rinna över det vet jag inte, men så var det i alla fall. Jag kände nog helt enkelt att denna världen är fylld av grymhet och orättvisor och jag gillar det inte!
Det jag funderade på igår som gjorde mig ledsen:
Droppen som fick mig ledsen igår var när vi vid gymmet såg två övergivna katter. De verkade nästan lite tama men inte så man kunde ta dom. Jag ska skriva till kattjouren idag och meddela var jag såg dem. Jag fick så ont i hjärtat när jag så de två kisarna och sen ovanpå allt det här med barnlösheten. Ja, som sagt hade jag ju nerverna utanpå kroppen och hur det kom sig att kisarna fick bägaren att rinna över det vet jag inte, men så var det i alla fall. Jag kände nog helt enkelt att denna världen är fylld av grymhet och orättvisor och jag gillar det inte!
Det jag funderade på igår som gjorde mig ledsen:
- Inför denna julen var vi HELT SÄKRA på att vi skulle vara föräldrar=total besvikelse
- Syrran hinner få barn nr 2 i mars innan vi får barn nr 1. Kanske tom så att vi inte ens väntar barn vid det tillfället (men där hoppas jag fortfarande, annars vet jag inte vad jag gör...)
- Samma som ovan gäller en kompis som ska få barn nr 2 i maj
- Rädsla att älskades LILLEBROR skulle outa att de ska bli föräldrar=jag dör lite av tanken
- Vi tänkte inte boka skidresa detta året för då var vi ju säkra på att jag åtminstone var gravid vid det tillfället. Igår bestämde vi att vi åker till Österrike för skidor nästa år=smärtsamt
- Det inbokade läkarsamtalet nästa veckla VET jag kommer leda till att vi ska vänta ett helt år till för att få vidare utredning, detta tycker jag är helt fel!
- Kisarna var hemlösa och det är jobbigt... hör ju inte hit men det får vara med på listan nu när det blev droppen till sammanbrottet igår :(
Hoppas ändå på en bättre dag idag. Ska försöka begrava mig i jobbet. Har ju en hel del att göra... Kanske hjälper liiiite.
Kram
onsdag 26 oktober 2011
RMC igen
... är inte så glad på dom faktiskt. RMC alltså. Vet inte om jag bara haft otur angående den som svarar när just jag ringer men de på RMC i malmö är inte toppen... någon annan kanske har en helt annan åsikt.
Nu ringde jag idag efter att mensen kommit för jag vill ha en PLAN! Jag har ju ingen plan. Jag skulle ju snabbt och kvickt bli gravid igen och DÅ fanns en plan för oss. Mediciner är hämtade för massa pengar men jag kan ju inte använda dom för det FUNKAR JU INTE! Nu går det ju varken snabbt eller lätt längre och vad händer då? Personen som svarade nämnde det där med att vi kanske måste vänta ett år nu och då kom tårarna. Hon sa att det ju är helt normalt att det kan ta ett år. Men det har ju inte varit normalt för oss! Vi har ju redan väntat ett år och haft tre missfall. Varför måste vi drabbas dubbelt! Kan de inte undersöka de saker de inte gjorde sist nu när situationen har ändrats? Jag blir så trött och ledsen.
Jag fick en tid med läkaren som ska ringa nästa vecka men jag vet att hon också kommer hävda det där året. Hon var inte så bra sist heller och ringde inte på den dagen hon skulle och jag fick en jätte jobbig tid tills hon äntligen ringde veckan efter. Det var verkligen inte jätte bra. :(
Jag bad i alla fall om att få min journal skickad så får vi se om en privat klinik kan utreda oss bättre och mer grundligt. Den biten kostar ju inte så mycket heller så det kunde ju vara en ide.
Kram
Nu ringde jag idag efter att mensen kommit för jag vill ha en PLAN! Jag har ju ingen plan. Jag skulle ju snabbt och kvickt bli gravid igen och DÅ fanns en plan för oss. Mediciner är hämtade för massa pengar men jag kan ju inte använda dom för det FUNKAR JU INTE! Nu går det ju varken snabbt eller lätt längre och vad händer då? Personen som svarade nämnde det där med att vi kanske måste vänta ett år nu och då kom tårarna. Hon sa att det ju är helt normalt att det kan ta ett år. Men det har ju inte varit normalt för oss! Vi har ju redan väntat ett år och haft tre missfall. Varför måste vi drabbas dubbelt! Kan de inte undersöka de saker de inte gjorde sist nu när situationen har ändrats? Jag blir så trött och ledsen.
Jag fick en tid med läkaren som ska ringa nästa vecka men jag vet att hon också kommer hävda det där året. Hon var inte så bra sist heller och ringde inte på den dagen hon skulle och jag fick en jätte jobbig tid tills hon äntligen ringde veckan efter. Det var verkligen inte jätte bra. :(
Jag bad i alla fall om att få min journal skickad så får vi se om en privat klinik kan utreda oss bättre och mer grundligt. Den biten kostar ju inte så mycket heller så det kunde ju vara en ide.
Kram
:(
Nu är nog mensen här... lite färgade fläckar vid senaste toabesöket. Jag blir så ledsen. Först alla dessa missfall och sen inga fler graviditeter alls. Varför måste man drabbas dubbelt för?
Måste väl ringa till RMC och förklara situationen. Jag är bara LIVRÄDD att de kommer be mig vänta i ett år innan vi får hjälp. Först väntade jag på tre missfall och sen kanske att jag måste vänta ett år innan jag får hjälp igen. Jag blir så ledsen. Hur ska jag kunna jobba vidare idag när tankarna bara rör sig om min situation? Det går bara inte. När mensen kommit igång helt så ringer jag och frågar. Annars kanske man skulle be om en utredning privat. Jag orkar inte vänta så länge som RMC kommer att föreslå.
:(
Måste väl ringa till RMC och förklara situationen. Jag är bara LIVRÄDD att de kommer be mig vänta i ett år innan vi får hjälp. Först väntade jag på tre missfall och sen kanske att jag måste vänta ett år innan jag får hjälp igen. Jag blir så ledsen. Hur ska jag kunna jobba vidare idag när tankarna bara rör sig om min situation? Det går bara inte. När mensen kommit igång helt så ringer jag och frågar. Annars kanske man skulle be om en utredning privat. Jag orkar inte vänta så länge som RMC kommer att föreslå.
:(
Känner det på mig
Hej bloggen,
Idag känns det inte som en bra dag. Jag känner på mig att jag kommer få mens vilken dag som nu och jag vill inte. Jag vill att det ska ha fungerat. Alternativet är dock att jag inte får mens och då blir det helt säkert ett missfall för jag känner inget av det jag borde om jag var gravid med ett fungerande foster. Jag vet att man ska vara positiv men jag känner ju vad jag känner :(
Det var som vid ett av mina missfall. Det hade just börjat blöda och jag ringde till KK för att informera. Jag säger att det är tyvärr så att jag blöder och det är nog mitt tredje missfall som är på gång. Sköterskan i telefonen svarar "Så kan du inte säga, det är inte alls ovanligt med blödning i början av en graviditet". "Jaha, blödning med klumpar stora som pingisbollar? Helt normalt? Är det det du säger?" Grrrr.... vet man så vet man och ingen annan kan övertyga om annat. Det där som ska vara lugnande och som andra människor försöker sig på tycker jag de ska sluta med till mig. För när man säger så så är det pärlor till svin. Jag vet vad jag vet och det hjälper inte att någon mitt i ett uppenbart missfall pratar om att det kanske kan vara en nidationsblödning. Mängden blod och delar som kommer vid ett missfall går liksom inte att ta miste på om man haft flera stycken. Man vet tyvärr allt för väl hur det ser ut, up close!... sorry att jag sprider lite bitterhet här, är bara inte på topp idag...jag gillar ju såklart när folk bryr sig, det är inte så riktigt...
Till en annan sak. Jag och älskade har bestämt musik till vårt bröllop :) Det kommer bli jätte bra och ganska lättsamt. Som start i rådhuset kommer vi spela "The moniker med Oh my god", sen tar vi den jag la upp häromdagen "Jag har gått inunder stjärnor", sen kör vi en liten text som en kompis läser som är skriven av Pär Lagerkvist och heter "Kärlekens visa", därefter tar vi "Östen med resten och Hon kommer med solsken till mig" (vi byter ut Hon mot Du). Valsen har vi sedan sagt ska bli Robban Broberg och "Båtlåt". Det känns bra och jag tror att jag och älskade kommer att bli nöjda. Det är ju roligt att se fram emot. Innan dess längtar jag till den 1 dec för då ska vi en långhelg till estocolmo :) det ska också bli mysigt med hotell, stan och träffa vänner.
Ja, får försöka peppa upp mig själv tills mensen kommer eller inte. Det blir jobbigt vilket som tyvärr...
Kram
Idag känns det inte som en bra dag. Jag känner på mig att jag kommer få mens vilken dag som nu och jag vill inte. Jag vill att det ska ha fungerat. Alternativet är dock att jag inte får mens och då blir det helt säkert ett missfall för jag känner inget av det jag borde om jag var gravid med ett fungerande foster. Jag vet att man ska vara positiv men jag känner ju vad jag känner :(
Det var som vid ett av mina missfall. Det hade just börjat blöda och jag ringde till KK för att informera. Jag säger att det är tyvärr så att jag blöder och det är nog mitt tredje missfall som är på gång. Sköterskan i telefonen svarar "Så kan du inte säga, det är inte alls ovanligt med blödning i början av en graviditet". "Jaha, blödning med klumpar stora som pingisbollar? Helt normalt? Är det det du säger?" Grrrr.... vet man så vet man och ingen annan kan övertyga om annat. Det där som ska vara lugnande och som andra människor försöker sig på tycker jag de ska sluta med till mig. För när man säger så så är det pärlor till svin. Jag vet vad jag vet och det hjälper inte att någon mitt i ett uppenbart missfall pratar om att det kanske kan vara en nidationsblödning. Mängden blod och delar som kommer vid ett missfall går liksom inte att ta miste på om man haft flera stycken. Man vet tyvärr allt för väl hur det ser ut, up close!... sorry att jag sprider lite bitterhet här, är bara inte på topp idag...jag gillar ju såklart när folk bryr sig, det är inte så riktigt...
Till en annan sak. Jag och älskade har bestämt musik till vårt bröllop :) Det kommer bli jätte bra och ganska lättsamt. Som start i rådhuset kommer vi spela "The moniker med Oh my god", sen tar vi den jag la upp häromdagen "Jag har gått inunder stjärnor", sen kör vi en liten text som en kompis läser som är skriven av Pär Lagerkvist och heter "Kärlekens visa", därefter tar vi "Östen med resten och Hon kommer med solsken till mig" (vi byter ut Hon mot Du). Valsen har vi sedan sagt ska bli Robban Broberg och "Båtlåt". Det känns bra och jag tror att jag och älskade kommer att bli nöjda. Det är ju roligt att se fram emot. Innan dess längtar jag till den 1 dec för då ska vi en långhelg till estocolmo :) det ska också bli mysigt med hotell, stan och träffa vänner.
Ja, får försöka peppa upp mig själv tills mensen kommer eller inte. Det blir jobbigt vilket som tyvärr...
Kram
tisdag 25 oktober 2011
en ska till...
Det finns ett ordspråk (ja, lite religiöst är det kanske, trots min icketro så gillar ordspråket ändå, basta)
Man får det man orkar bära
På ett vis känner jag lite trygghet i detta ordspråk. Vet ej varför men kanske för att jag då tror att jag orkar istället för att känna att jag helt enkelt inte orkar... ett dyft till.
Ds
Man får det man orkar bära
På ett vis känner jag lite trygghet i detta ordspråk. Vet ej varför men kanske för att jag då tror att jag orkar istället för att känna att jag helt enkelt inte orkar... ett dyft till.
Ds
Ingen rubrik idag
Hej,
Kom inte på en klämmig rubrik men känner att jag vill skriva av mig ändå... det är ju min blogg så det får jag ju så mycket jag vill :) så skönt!
Blev så glad igår, tänk att jag har en första bloggintresserad! Tjoho och välkommern till Längtan. Tråkigt bara att det är så många av oss som går igenom svåra tider gällande det gemensamma "problem" vi sitter på. Känner verkligen igen mig i det ovan nämnd blogg går igenom just nu. Det är så jag känt efter varje missfall. Hemskt att erkänna... men jag tappade faktiskt nästan livslusten. Frågan på "Vad är då meningen med livet" drev mig ner i ett hål och jag såg ingenting där nere. Varken lycka eller knappt sorg till och med. Jag drabbades av en enorm likgiltighet. Nu när vi försöker igen är jag så rädd för den känslan. OM det blir fler missfall så VET jag att den känslan kommer... för det gör den varje gång. En vän till mig som också haft ett missfall kände inte igen den så det kanske är lite olika det där.
Nu ska jag få mens i helgen om inget gått som det ska (detta förutsätter jag då jag inte känner något på g i kroppen). OM jag inte får mensen så vet jag en som blir orolig... fan att man ska känna på det viset. OM jag får mensen så blir jag ju ledsen för att det verkar ha hakat upp sig i min kropp och att det inte fungerar längre. Its a loose loose again :(
Såg TVserien igår på SVT, behöver ju ingen närmre beskrivning. Jag led med Elida. Tycker det är jätte svårt att titta. Jag blir så ledsen och ytterligare orolig. När jag hör om 17 försök av diverse slag... min älskade som satt hos mig i soffan verkade lite förvånad. Att det kan gå så långt! Detta har ju jag vetat hela tiden så som jag läser på nätet i tid och otid, men det var nog lite nyheter för honom. Oavsett om jag blir låg av serien så är det ju bra att de lyfter detta till samtal. Vet bara inte om jag uppskattar kollegornas diskussioner som kommer som ett brev på posten dagen efter när de bara helt ytligt "tycker till" om programmet.
Man är verkligen som en halv människa i en hel människas kropp. Det är helt enkelt lite tomt inuti att vara jag just nu.
Kram
Kom inte på en klämmig rubrik men känner att jag vill skriva av mig ändå... det är ju min blogg så det får jag ju så mycket jag vill :) så skönt!
Blev så glad igår, tänk att jag har en första bloggintresserad! Tjoho och välkommern till Längtan. Tråkigt bara att det är så många av oss som går igenom svåra tider gällande det gemensamma "problem" vi sitter på. Känner verkligen igen mig i det ovan nämnd blogg går igenom just nu. Det är så jag känt efter varje missfall. Hemskt att erkänna... men jag tappade faktiskt nästan livslusten. Frågan på "Vad är då meningen med livet" drev mig ner i ett hål och jag såg ingenting där nere. Varken lycka eller knappt sorg till och med. Jag drabbades av en enorm likgiltighet. Nu när vi försöker igen är jag så rädd för den känslan. OM det blir fler missfall så VET jag att den känslan kommer... för det gör den varje gång. En vän till mig som också haft ett missfall kände inte igen den så det kanske är lite olika det där.
Nu ska jag få mens i helgen om inget gått som det ska (detta förutsätter jag då jag inte känner något på g i kroppen). OM jag inte får mensen så vet jag en som blir orolig... fan att man ska känna på det viset. OM jag får mensen så blir jag ju ledsen för att det verkar ha hakat upp sig i min kropp och att det inte fungerar längre. Its a loose loose again :(
Såg TVserien igår på SVT, behöver ju ingen närmre beskrivning. Jag led med Elida. Tycker det är jätte svårt att titta. Jag blir så ledsen och ytterligare orolig. När jag hör om 17 försök av diverse slag... min älskade som satt hos mig i soffan verkade lite förvånad. Att det kan gå så långt! Detta har ju jag vetat hela tiden så som jag läser på nätet i tid och otid, men det var nog lite nyheter för honom. Oavsett om jag blir låg av serien så är det ju bra att de lyfter detta till samtal. Vet bara inte om jag uppskattar kollegornas diskussioner som kommer som ett brev på posten dagen efter när de bara helt ytligt "tycker till" om programmet.
Man är verkligen som en halv människa i en hel människas kropp. Det är helt enkelt lite tomt inuti att vara jag just nu.
Kram
fredag 21 oktober 2011
Transportsträcka slut!
Åh, fredag, ljuvliga fredag :) Nu är transporten till helgen slut och det ska bli underbart! Jag älskar helg och att få tillbringa hela dagar med älskade. Det gör mig så lycklig att jag har svårt att skriva något om barnlösheten idag. Den finns ju där än men det är inget jag kan göra. Det bästa som kan göra är att njuta av min tid med älskade, så det ska jag minsann.
Vi renoverar lite till hemma (tar aldrig slut det där) och det ska bli kul att se resultatet nu. Tvättstugan är det som stått på tur och det är det sista rummet i huset att göra vid. Älskade, som är så duktig, har snickrat vääärldens finaste skomöbel till mig/oss (mest mig, hehe) som jag fått designa och den blev klar igår och sååå fin! Nu är det ny bänkskiva och vask som gäller sen är det klart. Skönt att kunna gräva ner sig i projekt som får en att tänka på annat.
Status idag; helt ok faktiskt!
Kram
Vi renoverar lite till hemma (tar aldrig slut det där) och det ska bli kul att se resultatet nu. Tvättstugan är det som stått på tur och det är det sista rummet i huset att göra vid. Älskade, som är så duktig, har snickrat vääärldens finaste skomöbel till mig/oss (mest mig, hehe) som jag fått designa och den blev klar igår och sååå fin! Nu är det ny bänkskiva och vask som gäller sen är det klart. Skönt att kunna gräva ner sig i projekt som får en att tänka på annat.
Status idag; helt ok faktiskt!
Kram
torsdag 20 oktober 2011
Hoppet ställer till det igen
Kollade nu i kalendern och det är ju bara en vecka och två dagar sedan jag hade ägglossning och vi "låg i". Det kanske inte är så konstigt att jag inte känner nåt alls än, eller?. Problemet är ju bara att jag kan jämföra med de andra gångerna som vi blivit gravida och då har jag "känt det på mig" sen dag ett och nu känner jag 0. Kanske ska jag inte jämföra för det gick ju inte så jävla bra de gångerna i alla fall? Ja, ni hör ju, hoppet är galet hos mig ibland.
Kalldusch runt den 30 istället när mensen dyker upp.
En sak har jag i alla fall insett. Hellre tre missfall än ingen graviditet alls. Oavsett hur jävligt det är att blöda ut ett foster, och det vill jag lova är smärta för både kropp och själ, så är det i alla fall något. Just nu känns det svårt om det inte bli något alls. Ännu en konstig känsla, men jag har frågat mig på vägen vilket som är bäst/värst och jag har nu kommit fram till: Hellre ett missfall till än inget, för det är i alla fall något PUNKT.
/Hopplöst hoppfull
Kalldusch runt den 30 istället när mensen dyker upp.
En sak har jag i alla fall insett. Hellre tre missfall än ingen graviditet alls. Oavsett hur jävligt det är att blöda ut ett foster, och det vill jag lova är smärta för både kropp och själ, så är det i alla fall något. Just nu känns det svårt om det inte bli något alls. Ännu en konstig känsla, men jag har frågat mig på vägen vilket som är bäst/värst och jag har nu kommit fram till: Hellre ett missfall till än inget, för det är i alla fall något PUNKT.
/Hopplöst hoppfull
Leva genom andra?
Hej,
Är det ok att leva genom andra och hur länge kan man göra det tro? Innan man blir galen och ser det svarta hålet i vitögat det vill säga? För till sist blir man nog galen och tappar allt förnuft och jag fasar för det uppvaknandet. Jag läser ju en del bloggar i ämnet, ibland fler och ibland färre. Just nu läser jag lagom många skulle jag säga. Lagom många för att jag ska orka leva i en hyfsad vardag med lagom mycket glädje. Jag har märkt att jag lever lite genom dessa bloggar istället för i min egen oro om varför det inte går för oss. När jag läser en blogg där man plussat efter många års försök blir jag så glad för deras skull att det nästan, för en mikro sekund, känns som det var vi som lyckades. Sen blir jag ledsen om jag påminner mig om att vi står kvar där vi stått ett bra tag. Inga äggplock i horisonten att se fram emot, inga IVF försök eller ruvande för vår del. INGET. Efter att jag känt glädje i en mikrosekund blir jag i regel ledsen och orolig igen, men den där mikrosekunden är så härlig... värd att leva för kanske? På så vis undrar jag om det är ok att leva genom andra, för just nu är det så jag lever för att få lite positiv energi.
Morgonfikat på jobbet idag var svår. Två mammor i min enhet pratar om hur stolta de var när de var gravida med magen och sånt. Jag vill spy där och då i min kaffekopp och skrika: -Faaan vilka ruttna liv ni levt om ni tror det är ALLT här i världen. De som inte har barn lever faktiskt också! Varför tycks alla småbarnsföräldrar missa det? Kanske för att de kan. Kanske för att de kan dra det där kortet ur rockärmen och säga: -"Jag som mamma vet något som inte du vet, HA".
Kram
Är det ok att leva genom andra och hur länge kan man göra det tro? Innan man blir galen och ser det svarta hålet i vitögat det vill säga? För till sist blir man nog galen och tappar allt förnuft och jag fasar för det uppvaknandet. Jag läser ju en del bloggar i ämnet, ibland fler och ibland färre. Just nu läser jag lagom många skulle jag säga. Lagom många för att jag ska orka leva i en hyfsad vardag med lagom mycket glädje. Jag har märkt att jag lever lite genom dessa bloggar istället för i min egen oro om varför det inte går för oss. När jag läser en blogg där man plussat efter många års försök blir jag så glad för deras skull att det nästan, för en mikro sekund, känns som det var vi som lyckades. Sen blir jag ledsen om jag påminner mig om att vi står kvar där vi stått ett bra tag. Inga äggplock i horisonten att se fram emot, inga IVF försök eller ruvande för vår del. INGET. Efter att jag känt glädje i en mikrosekund blir jag i regel ledsen och orolig igen, men den där mikrosekunden är så härlig... värd att leva för kanske? På så vis undrar jag om det är ok att leva genom andra, för just nu är det så jag lever för att få lite positiv energi.
Morgonfikat på jobbet idag var svår. Två mammor i min enhet pratar om hur stolta de var när de var gravida med magen och sånt. Jag vill spy där och då i min kaffekopp och skrika: -Faaan vilka ruttna liv ni levt om ni tror det är ALLT här i världen. De som inte har barn lever faktiskt också! Varför tycks alla småbarnsföräldrar missa det? Kanske för att de kan. Kanske för att de kan dra det där kortet ur rockärmen och säga: -"Jag som mamma vet något som inte du vet, HA".
Kram
onsdag 19 oktober 2011
Ännu en
Ja, då så, en lunch med en gammal arbetskamrat idag. Trevligt såklart för hon är ju toppen.... och gravid igen berättade hon idag. De har en liten pojke som fyllde ett för inte så länge sen så det var ju snabbt på det igen. Kul för dom... så jävla svårt att bli glad. När hon blev gravid med första barnet sa hon -"Tänka sig att det var så lätt att skaffa barn. Trodde ALDRIG att det skulle gå så snabbt". Jag vet inte vart jag ska ta vägen :( jag är så ledsen för vår situation. Vi började försöka strax efter de blev gravida för första gången och nu ska de alltså ha en liten till. Det ger mig en kalldusch om hur snabbt tiden går och att det rinner oss ur händerna. Dessutom kändes det lite extra då hon berättade det idag. Det var nämligen så att jag började med att säga att vi skulle gifta oss och att hon kunde öronmärka vår dag redan nu i kalendern. Och då fnissade hon till och sa, -"Det är lugnt vi ska inte resa i sommar... då har vi nämligen en liten till"... på något sätt grusade ju detta lite för bröllopet också. Det kommer vara en jävla bebisfest och jag VILL INTE!!!!!!! Det ska ju för faaan vara vår dag! Går det ens att bannlysa ammandes bebisar från ett bröllop? Det gör det nog inte, helvete! Jag blir såklart ledsen när jag tänker på det men också lite arg, grrr...... när ska vi få vara ifred med detta? Måste vi ALLTID behöva bli påminda? Kan vi inte ens få slippa det på vårt eget bröllop? Svaret är ju såklart, nej, ni slipper ALDRIG det, inte ens på ert bröllop. PUNKT.
Väntar nu på den eländiga mensen. Det är ju en hel vecka kvar men ändå. Jag vet ju att skiten kommer.
Kram
Väntar nu på den eländiga mensen. Det är ju en hel vecka kvar men ändå. Jag vet ju att skiten kommer.
Kram
tisdag 18 oktober 2011
Krassel trassel på g
Hej,
Känner mig så hängig idag. Ont bakom ögonen och i halsen, blä. Håller nog på att bli sjuk.
Det var ju ett tag sen nu så här kommer lite uppdatering. Helgen var fin. Vi besökte älskades föräldrar och detta är ju alltid jätte trevligt. Det inslaget som skrämde mig lite var att hans bror, fru och nya lilla lilla bebis också skulle komma på besök så vi fick se och hålla miraklet... Visst är det mysigt men aj så ont det också gör. Fasen alltså. Det smärtar mig av många anledningar. Dessa två outade sin graviditet just när vi hade vårt andra missfall som jag skrivit om tidigare i bloggen. Detta skulle alltså varit vi vid denna tiden eftersom vårt barn också skulle kommit i september. Så himla svårt det är att glädjas. Kände mig som ett mongo när jag hellre satt på golvet med kattungarna och hundvalpen istället för att stå böjd över denna lilla sovandes bebisen. Misstänker att man upplever det lite knäppt när någon i sina bästa 30 inte är mer intresserad än det... ALLA andra vill ju bara prata barn. Älskade mamma (hon är verkligen helt underbar) men utan att hon tänker på det så finns det nästan alltid med i samtliga meningar -"Ja, och nn du vet, var där... han har ju fått en liten i våras... blablabla". Detta angående vem som ynglat av sig och hur ofta kommer liksom ALLTID upp. Det finns visst inga vägar runt det. Vänjer man sig någonsin? Kommer det en tid när dessa meningar inte känns alls? Hur länge tar det?
En annan sak som bekymrar mig... tror inte vi blev gravida denna gången heller. Nu har vi alltså gått från överfertila med tre missfall till ej fertila alls. Blir lite orolig eftersom att utredningen på RMC grundade sig i att vi blev gravida. När detta inte stämmer längre så skulle jag vilja att de kollar fler saker. Älskades spermier kanske? Eller något med mina ägg och äggledare? Vi får försöka en ägglossning till sen måste vi nog kontakta dom. Jag vill ju INTE vänta ett helt år till! Hoppas jag verkligen vi inte behöver. Vi borde ju redan vara kvalificerade till hjälp efter alla missfallen. Nu när jag räknar efter har vi försökt bli gravida sedan aug. Det är alltså 3 ägglossningar som misslyckats. När ska man oroa sig??? Varför är det så här nu? Shit vad ledsen jag blir... :(
Nä, nu är det inge kul längre. Jag vill att detta ska lyckas! Nu har vi bokat bröllopet defenitivt till nästa sommar. Lokal, övernattningsmöjligheter, vigselförättare samt rådhus är klart. Tänk om vi ändå kunde ha en liten extra familjemedlem med på denna dagen, eller att jag åtminstone är tjock om magen. Jag hoppas detta mer än något annat!!!!
Kram
Känner mig så hängig idag. Ont bakom ögonen och i halsen, blä. Håller nog på att bli sjuk.
Det var ju ett tag sen nu så här kommer lite uppdatering. Helgen var fin. Vi besökte älskades föräldrar och detta är ju alltid jätte trevligt. Det inslaget som skrämde mig lite var att hans bror, fru och nya lilla lilla bebis också skulle komma på besök så vi fick se och hålla miraklet... Visst är det mysigt men aj så ont det också gör. Fasen alltså. Det smärtar mig av många anledningar. Dessa två outade sin graviditet just när vi hade vårt andra missfall som jag skrivit om tidigare i bloggen. Detta skulle alltså varit vi vid denna tiden eftersom vårt barn också skulle kommit i september. Så himla svårt det är att glädjas. Kände mig som ett mongo när jag hellre satt på golvet med kattungarna och hundvalpen istället för att stå böjd över denna lilla sovandes bebisen. Misstänker att man upplever det lite knäppt när någon i sina bästa 30 inte är mer intresserad än det... ALLA andra vill ju bara prata barn. Älskade mamma (hon är verkligen helt underbar) men utan att hon tänker på det så finns det nästan alltid med i samtliga meningar -"Ja, och nn du vet, var där... han har ju fått en liten i våras... blablabla". Detta angående vem som ynglat av sig och hur ofta kommer liksom ALLTID upp. Det finns visst inga vägar runt det. Vänjer man sig någonsin? Kommer det en tid när dessa meningar inte känns alls? Hur länge tar det?
En annan sak som bekymrar mig... tror inte vi blev gravida denna gången heller. Nu har vi alltså gått från överfertila med tre missfall till ej fertila alls. Blir lite orolig eftersom att utredningen på RMC grundade sig i att vi blev gravida. När detta inte stämmer längre så skulle jag vilja att de kollar fler saker. Älskades spermier kanske? Eller något med mina ägg och äggledare? Vi får försöka en ägglossning till sen måste vi nog kontakta dom. Jag vill ju INTE vänta ett helt år till! Hoppas jag verkligen vi inte behöver. Vi borde ju redan vara kvalificerade till hjälp efter alla missfallen. Nu när jag räknar efter har vi försökt bli gravida sedan aug. Det är alltså 3 ägglossningar som misslyckats. När ska man oroa sig??? Varför är det så här nu? Shit vad ledsen jag blir... :(
Nä, nu är det inge kul längre. Jag vill att detta ska lyckas! Nu har vi bokat bröllopet defenitivt till nästa sommar. Lokal, övernattningsmöjligheter, vigselförättare samt rådhus är klart. Tänk om vi ändå kunde ha en liten extra familjemedlem med på denna dagen, eller att jag åtminstone är tjock om magen. Jag hoppas detta mer än något annat!!!!
Kram
torsdag 13 oktober 2011
Orolig...
Ja då har vi kört ägglossningstestet klart tror jag. De två strecken var väldigt tydliga i tisdags och lite även i går men i morse var det nog förbi. Bara mycket svagt så jag tror det var ägglossning i tisdags när jag också hade ont i ena sidan. Detta innebär att ägglossningen var någon dag innan det vi trott. Hoppas innerligt att det är därför vi inte blivit gravida... hoppas verkligen. Nu har vi ju verkligen "legat i" denna tiden så blir det inget denna gången så blir jag riktigt orolig. Haha, sitter redan efter vara två dagar och känner efter smärtor i brösten. Kanske lite tidigt att få symptom men det säger lite om hur orolig jag är. OM det blir positivt test är det dags med sprutor i magen, en extra tablett på morgonen och en tablett som ska upp i härligheten. Allt det är också lite nervöst. Hoppas det inte är allt för besvärligt med sprutan...
Tänker också på de bloggar om barnlöshet jag läser. För vissa verkar det gå riktigt bra nu och det är ju roligt men jag undrar om vi kommer vara en av dom eller om det ska sluta annorlunda för oss. Vill ju också få ett lyckligt slut.
Har svårt med fokus på jobbet idag. Har bestämt att det som jag skulle göra idag kan vänta lite vilket gör att jag bara sitter och ströjobbar och pysslar lite. Ganska skönt men då blir det desto mer imorgon.
Åhhh... undrar vad som händer i min kropp... vill ju bara samarbeta med den så jag fattar inte vad det är frågan om!!!!
Jaja, träning är säkert bra i sammanhanget så jag ska ut på en löprunda ikväll. 6,5 km blir bra. Hoppas bara jag inte skakar loss ägget men det kan man väl inte? Klara det inte en träning så klarar det garanterat inte alla de månader som ska till för en lyckad graviditet!
Kram
Tänker också på de bloggar om barnlöshet jag läser. För vissa verkar det gå riktigt bra nu och det är ju roligt men jag undrar om vi kommer vara en av dom eller om det ska sluta annorlunda för oss. Vill ju också få ett lyckligt slut.
Har svårt med fokus på jobbet idag. Har bestämt att det som jag skulle göra idag kan vänta lite vilket gör att jag bara sitter och ströjobbar och pysslar lite. Ganska skönt men då blir det desto mer imorgon.
Åhhh... undrar vad som händer i min kropp... vill ju bara samarbeta med den så jag fattar inte vad det är frågan om!!!!
Jaja, träning är säkert bra i sammanhanget så jag ska ut på en löprunda ikväll. 6,5 km blir bra. Hoppas bara jag inte skakar loss ägget men det kan man väl inte? Klara det inte en träning så klarar det garanterat inte alla de månader som ska till för en lyckad graviditet!
Kram
onsdag 12 oktober 2011
Vänner
Fina vän som jag träffade igår. Vad det är skönt att prata med dig! Jag är så lättad efter när man fått babbla loss allt som man går och funderar på och inte kan prata med vem som helst om. Om än olika situationer så är vi ju så bra på att förstå varandra :)
Sen var det hem till älsklingen och göra något med stundande ägglossning. Det som jag tycker är märkligt är ju hur kroppen reagerar. Innan vi började försöka oss på detta med barn var min kropp aldrig märklig kring varesig ägglossning eller mens. Allt gick som smort och jag kände sällan av min cykel alls. Nu är det annat.... ägglossning igår, jajemen, håll och ont som fan i sidan, mens, ja då kör vi nästan en veckas sjukskrivning med galen migrän. Vad är detta? Varför har min kropp börjat bete sig på detta viset? Är det kanske bara jag som är mer observant? Jag känner mig vilsen i detta och har ingen att fråga. RMC har inte varit något stöd what so ever. De har jag ju ingen kontakt med efter att deras utredning var klar och visade att det minsann inte var fel på någon av oss.
Ja, just nu bara väntar och längtar jag. Jag vill att vi ska få komma förbi detta kapitel och att 2012 ska bli ett bättre år. Jag vill få glädjas åt en bebis och se min älskade få bli den underbara pappa jag vet att han kommer att vara. Själv vill jag såklart bli en underbar mamma som jag vet att jag ska vara, hehe, jo men visst e det så!
Längtar till framtiden just nu och vill verkligen inte se någon mens i slutet av denna månaden. Då vet jag faktiskt inte vad jag gör...
Kram
Sen var det hem till älsklingen och göra något med stundande ägglossning. Det som jag tycker är märkligt är ju hur kroppen reagerar. Innan vi började försöka oss på detta med barn var min kropp aldrig märklig kring varesig ägglossning eller mens. Allt gick som smort och jag kände sällan av min cykel alls. Nu är det annat.... ägglossning igår, jajemen, håll och ont som fan i sidan, mens, ja då kör vi nästan en veckas sjukskrivning med galen migrän. Vad är detta? Varför har min kropp börjat bete sig på detta viset? Är det kanske bara jag som är mer observant? Jag känner mig vilsen i detta och har ingen att fråga. RMC har inte varit något stöd what so ever. De har jag ju ingen kontakt med efter att deras utredning var klar och visade att det minsann inte var fel på någon av oss.
Ja, just nu bara väntar och längtar jag. Jag vill att vi ska få komma förbi detta kapitel och att 2012 ska bli ett bättre år. Jag vill få glädjas åt en bebis och se min älskade få bli den underbara pappa jag vet att han kommer att vara. Själv vill jag såklart bli en underbar mamma som jag vet att jag ska vara, hehe, jo men visst e det så!
Längtar till framtiden just nu och vill verkligen inte se någon mens i slutet av denna månaden. Då vet jag faktiskt inte vad jag gör...
Kram
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)