Ps

Vi är idag vecka 6+1 enligt läkaren. Han sa att 6+2 brukar vara tiden för att se hjärtslag så han tyckte detta var ett extra gott tecken! Det tycker vi med :) En dag tidigare än vanligast lever den ändå!

/C

Hjärta!!!!!

Och det slog! Det var det vackraste jag sett... tårarna började rinna och vi fick titta jätte länge och sen fick vi lilla bilden med oss hem :) Vår jul kunde inte starta bättre och vilken julklapp vi fått!

Oavsett hur det går nu så vet jag att det en gång fanns ett hjärta! Detta har tagit bort så mycket av min framtidsoro och jag har nu istället framtidstro! För första gången på över 2 år.... magiskt!

Skriver nog inte mer innan jul nu utan vi hörs nästa år! Hoppas alla får en god jul, ett gott slut och för er som kämpar.... VÄRLDENS bästa 2013.

Kram

Lite vissen idag

Känner mig helt nere. Tror det är morgondagen som ställer till det. Jag är jätte nervös inför VUL imorgon och jag känner mig helt nere. Vill inte ha dåliga besked såhär vid jul. Det är så sorgligt. Tyvärr har jag en dålig vibb... Känns liksom som att det gick bra ett tag, men nu har jag känslan av att allt avstannat :( Jag blir så less. Frågan är om de kan se så mycket imorgon. Det är ju för tidigt egentligen. Imorgon är det bara vecka 5+4. Känner inte att jag har så mycket hopp tyvärr utan är bara helt stålsatt. Vet bara inte hur julen kommer kännas i och med allt detta. Skit förmodligen. Tredje julen som bara är skit. Orka liksom!

Efter detta får det bli landstingsförsök. Jag och älskade måste ta det lugnt med ekonomin. Vi snackade om det igår och det får nog bli så. Det var ett jävligt dyrt 2012 för vår del. IVF och bröllopsresa tog sin del av kontot kan man ju säga. Det jobbiga med landstingsförsöken är att vi då måste genomgå hormonstimuleringen, alla sprutorna och själva äggplocket igen. Det var inte värst farligt, men det var ju inte härligt heller precis. Tror inte äggen hos den privata kliniken går att överföra till RMC och dessutom vill man ju hellre göra ett färskförsök hos RMC än ett FET med de äggen som kliniken har.

Ja, så är det i alla fall. Låg som ett bottennapp idag. Vaknade och bara kände att det var på detta viset idag. Dessutom kollade jag upp mitt nya älskade gym som jag haft som tröstpris om i fall allt skiter sig. De har höjt årsavgiften till 7000 kr!!! Vete fan om nåt gym i hela världen kan få så mycket pengar av mig. Det är liksom ett halvt FET hos kliniken...

Kram

Ännu en dag

Och nu är julledigheten runt hörnet! Igår tog vi in julgranen och slog in klapparna. Vi har det fint hemma hos oss tycker jag :) Min man är så fin och jag är så lycklig med honom! Han är den av oss som kommer ihåg att vattna pelargonerna som övervintrar i garaget. Han har styr på det mesta han ;) Fina älskade. Massa vuxenpoäng också med övervintrade växter, i know :)

Annars är det inget nytt. Lite stressad av jobbet. Massor som ska hinnas med dessa dagarna. Än så länge inget blod och nu är vi en dag närmre VUL. Det börjar bli greppbart. Har tyckt att jag känt lite illamående av och till vissa dagar, men nu har jag för mig att det har avtagit igen. Fan. Vill helst av allt bara ha alla tecken och krämpor som finns. Önskar mig så mycket mer av den vara än jag har.... fan. Hoppas att det inte betyder något. Ska återigen slå upp mina bokmärken i bloggen där många säger att de inte hade symptom. Måste påminna mig om att det kan vara ok ändå.


Nu måste jag återgå så det blir bara en snabb liten update idag.

/C

Ps

Ett litet ps. som är ganska töntigt på vissa vis. Ni kommer fatta.

Älskades kusin med fru fick missfall nyligen. Det kom som en chock för dom och jag förstår att de drabbades av den där svarta grundlösa sorgen. Jag vet hur de känner. De har inte fått missfall förr utan detta är deras första och förhoppningsvis enda kontakt med eländet. Hon bloggar, fast om helt andra saken än barnfrågan. I hennes blogg berättar hon nu om missfallet även om bloggen inte alls är en barnlöshets blogg. Hon har nog ganska många läsare och hon får därför mängder med stöd, kort, presenter mm. skickat till sig. Folk stöttar och peppar och alla i hennes närhet sluter upp kring dom. Vänner, familj och folk hon inte känner. På alla håll liksom. Detta får man ju bara om man är öppen och inte om man gjort som vi gjort...

Kan inte hjälpa att jag då funderar på hur det kunde varit för mig/oss. Eftersom vi inte varit öppna med vårt så har vi ju heller inte till närmelse det stödet från människor som känner oss. Jag har däremot jätte fint stöd på bloggen från massor med människor, men alla de där i ens närmsta krets saknas ibland. Vänner som jag kan ta en fika med osv. De där som vet hur jag funkar, tänker och hur jag behöver bli bemött. Ibland också de som förstår NÄR jag vill bli bemött och prata om barnlösheten. Sen är det ju en och annan jag inte känner sen innan som verkligen funnits där via bloggen på ett sätt som inte ens mina närmsta vänner skulle fixat så det är lite både ock. En del i ens närmsta krets har jag säkert saknat, men jag har också vunnit så otroligt via bloggen! När jag nu läser hennes (älskades kusins frus) blogg och om alla de som sluter upp kring dom så funderar jag på om vi gjort rätt eller fel att vara så slutna. Jag har ju inte litat på alla i min närmsta krets och att de skulle hantera det bra och därför låtit bli att ta det med dom. Istället har det visat sig att nya vänner via bloggen har tillkommit i mitt liv och som jag känner sån otrolig tacksamhet till. Det har varit helt otroligt! Ni vet vilka ni är :)

Nu till det töntiga. Kan det vara så att jag blir lite avundsjuk när jag möter någon som får sånt stöd som älskades kusin från sina närmsta? Vårt stöd är ju nästan obefintligt i jämförelse. Visst, det har ju varit vårt val, men det verkar fint för de som vågar berätta. De får liksom något vi aldrig får...

/Lite avundsjuk kanske...

Tisdag

Ännu inget blod och endast lite lite pytte illamående i morse. Det var mer igår. Dessutom tyckte jag att brösten svullnat för några dagar sedan, men nu är de som vanligt igen. Hoppas inte det är ett dåligt tecken. Hoppas. Jag är så rädd att allt ska tillbakabildas igen och sluta gå åt rätt håll. Denna veckan är ju ganska kritiskt för nu är vi inne i vecka 6 (5+1). Mycket ska hända dessa dagar med fostret och jag har ju en känsla att det brukar gå fel här typ. Tveksamt om det någonsin slagit ett hjärta. Hoppas det blir annorlunda denna gången. Kom igen lilla hjärtat. SLÅ!

Ibland känner jag dock mig helt mentalt slut av all oro och alla tankar och plötsligt känner jag istället att jag inte bryr mig längre. Det får väl börja blöda i så fall om det nu inte ska funka. Antar att det är en typ av självbevarelsedrift för att spara på energin, men lite märkligt känns det i alla fall. 99% av tiden känner jag såklart inte så, men ibland kommer det över mig. Tror bara att orken tryter när det gäller alla känslor kring detta. Svårt att förklara hur det känns, men det är extremt utmattande att gå igenom allt. Jag är liksom helt slut, både fysiskt och mentalt. Att man ovanpå det ska sköta sitt jobb och sitt sociala liv är nästan omöjligt. 

Hörs!

Kram

En dagens

Helgen har förlöpt fint. Inget blod tack å lov! Jag är verkligen nervös och drömmer mardrömmar på nätterna om massor med blod. Alltså är jag verkligen trött och julledigheten kunde inte vara mer läglig. Mardrömmarna om blodet är verkligen svåra och jag blir påmind om att inte vara så säker på något alls. Livet är nyckfullt och det kan gå precis hur som helst.

I lördags kväll efter goda lördagsmiddagen kom jag på att jag inte hade ett g-test hemma. PANIK! Jag tänkte ju testa i helgen för att se om det nu var 3+ istället vilket då skulle betytt att hormonerna ökat sista veckan. Jag ville absolut testa söndag morgon för i veckan vill jag inte mötas av något tråkigt besked i onödan. Jag och älskade satte oss i bilen och körde till jouröppet apotek och köpte ett test. Lördag kväll. Tack för att mannen är så fin och förstående :)

I söndags testade jag alltså igen och det stod 3+ så det var ju bra. Än så länge är vi där vi varit många gånger förr. Vi har haft 3+ på stickan många gånger om inte alla gånger faktiskt. Än så länge är vi inte förbi någon milstolpe på så vis, utan vi har varit här förr. Tror att det lättar lite om vi kommer förbi tidigare stadier. Hjärtslag hade ju varit så så härligt för det har vi aldrig sett förut ... Vi har ju trots allt varit i vecka 10-11 en gång så det är ju ett tag kvar innan jag ser förbi historien.

Symptom då. Jo, men nja. Jag tycker jag har varit lite lite illamående i helgen. Mest på kvällarna, men idag också på morgonen när jag skulle till jobbet. Fortfarande inget i bröst eller annat. Har ju mått illa en gång förut just innan första missfallet. Då blev jag illamående av korvos när älskade stekte korv en gång. Innan det missfallet hade jag också metallsmak i munnen en gång. Men detta illamåendet kan jag inte påstå att jag känner igen. Sista missfallet var jag däremot helt säker på att det gått vägen. Jag hade ju massor med känningar (läs ont som fan) i magen den gången och jag trodde att det var så det skulle kännas. Då visade det ju sig att jag hade ett missfall OCH ett utomkveds samtidigt så det är ju inte så konstigt att jag hade ont och det är ju därför ingen gång jag ska jämföra med heller... Lika ont som den gången har jag alltså inte alls och det är nog lika bra det :)

Annars är det ju nu en dag närmre fredagen. Nerverna inför det besöket kommer vara helt sjuka, men jag får bita ihop. Bättre att veta något än inget alls... Oavsett vad det blir för nyheter...


Kram!
/C

Stor dag

Idag är ett stort delmål. För det första är ju alltid fredagar delmål för de är så härliga, för det andra är det nu bara en vecka till VUL. Jag har också ett möte långväga idag och jag har varit orolig att det skulle blöda innan mötet så jag behövde ställa in. Mötet har jag nämligen redan skjutit på två ggr pga möten med kliniken så jag har verkligen hoppats att jag nu kommer iväg. Det hade varit ett jätte skönt sätt att avsluta veckan på, blodfri och med mötet bakom mig. Snälla någon, gör att det blir så!

Helgen blir lugn och jag ska fixa de sista julklapparna. Kanske ska jag och älskade bygga formar som vi ska gjuta nya fönsterkarmar i och till slut också köksbänkskiva. Det bli att lära sig lite om betong helt enkelt. Lite julbak kanske också hinns med :) Älskade vill gärna göra ischoklad.

På jobbet går det för tillfället ganska bra! Jag hinner med massor. Tror att jag inombords vet att det kan bli hackigt om det händer något som inte ska hända så omedvetet har jag ett jävla tempo i allt jag gör. Dessutom en hiskelig disciplin som inte alltid infinner sig hela veckan lång.

Trevlig helg!
Kram

Längtar helg

Vaknade i morse och inget blod under denna natten heller. Börjar ju bli en fin vana, men jag ska inte ta den för given. Det är fantastiskt varje gång det händer. Imorgon är det en vecka kvar till VUL. Börjar snart bli greppbart. Kanske kanske klarar vi oss dit. Hoppas hoppas. Någon gång under nästa vecka börjar det bli ett nytt mål och kanske kommer det då kännas lite mer rimligt än vad det gör nu. Nu känns det fortfarande för långt bort.

Vet ju inte vad som är medicinerna och vad som är symptom. Tycker att brösten svullnat lite, men det kan ju vara prednisolonet och inte graviditet så att säga. Medicinen kan innebära att man samlar vätska och så känns det lite faktiskt. Just nu hade jag inte trivts i bikini om man så säger... Tycker inte att brösten gör så ont däremot. Hade hoppats på det lite, men nu har jag klämt så hårt i dom att de gör ont pga det istället. Annars kanske det spänner i magen vissa dagar, men för det mesta inte alls. Så. Fortfarande utan några särskilda tecken på att detta gått vägen. Hoppas ju såklart, men känner mindre än jag hoppades jag skulle. Hade gärna haft alla tänkbara symptom, men så är det verkligen inte. Hade gärna mått lite skit liksom. Vilken skön känsla det hade varit! Alla ni som lyckas bli gravida och mår dåligt på kuppen: You lucky ones :)

Snart är det i alla fall helg och som jag längtar! Vi ska inte göra något speciellt, och det ska bli jätte skönt. Jag längtar till julen också och tycker det ska bli jätte skönt att åka till landet och älskades föräldrar. Hoppas bara vi får ro att njuta av det och att det inte grusas på vägen. Ledigheten behövs verkligen och vi behöver vara tillsammans och ha det lite lugnt och skönt. Prata och bara vara ihop, jag och min fina man. Önskar verkligen att vi får njuta och inte våndas.

Annars, inte mycket nytt på himlen. Jag mår lite sisådär av och till, men ibland ganska lugn också. Inombords är det rörigt ibland, men så får det vara. Ingen annan kan ju berätta för mig hur jag ska och inte ska känna utan det är ju som det är. Jag vet i alla fall att jag gör det bästa av situationen och på så vis går det ju bra.

Kram

Onsdag

Nu har halva veckan snart gått och det är nedräkning till julledigheten. Jag har en stor sak kvar att göra på jobbet innan ledigheten, men jag tror jag hinner med det. Ska bli så himla skönt och välbehövligt! Vila i två veckor!

Vaknade i morse och inget blod i natt heller! Det har med andra ord varit en bra natt och vi är ett steg närmre nästa fredag. För många problemfria människor kanske det känns snart, och inte så lång väntan tills nästa fredag, men för mig är det en hel evighet och en fruktansvärd väntan. Pga det har jag istället varje dag som delmål ett tag till så jag slipper se för långt fram. Allt för mycket kan hända på alla de dagarna, för än så länge är det alldeles för många dagar. Kortare delmål är lättare att hålla sig till.

På VUL är det ändå så att de förmodligen inte kommer kunna säga något alls. Vi kan inte vänta oss hjärtslag och kanske heller inte att det går att se ett foster i den bemärkelsen som hade varit lugnande. Kanske ser det likadant ut som ett missfall utan att det är någon fara. Jag inser att detta kan öka oron över jul istället för att minska den. Här lever jag på det lilla lilla hoppet. OM man nu kan se något positivt alls så kan det göra julen möjlig att överleva och då är det värt det. Utan VUL vet jag inte hur jag skulle göra alla juldagarna. Jag är liksom inte rätt patient att göra VUL vecka 10 om man säger...

Hur som, jag fattar att VULet inte är svaret på hur det hela står till, men om det skulle vara så att fostret sitter på fel ställe tex, så kanske de kan se det i alla fall. Då vill jag ju gärna avbryta medicineringen och åtgärda så snart som möjligt. Då blir det KKs väntrum istället för julfirande, men hellre det än att vara ovetandes. I övrigt blir det nog liknande vy som sista VULet när vi såg hinnan och sen bara grå vätska, som i det fallet var blod. Hoppas i alla fall att vätskan i detta fallet inte är blod. Hoppas. Tyvärr kan de inte se skillnad på olika vätskor i det skedet, men det är så jag får tänka i alla fall. Det viktiga är att inte ha för höga förhoppningar om vad vi kommer se. Bara det sitter rätt och där syns något alls så ska vi vara glada för det.

Tack för era kommentarer dessa dagar! De värmer massor!
Kram

Inställning

Just nu jobbar jag för fullt med att ha en "så bra inställning som möjligt" oavsett hur det ska gå de kommande veckorna. Att ha en bra inställning om allt går som det ska, ja, det är ju inte så svårt. Då är det ju Lycka som är inställningen. Enkelt som en plätt och det klarar nog de flesta. Jag försöker också ha någon strategi på hur jag ska tänka om det inte går. Den är ganska viktig den med. Då behöver jag en färdig plan som jag kan hålla stenhårt i så jag slipper irra i mörkret och hitta den. Det är bättre att lägga en plan nu, när allt fortfarande är "bra" så att säga. Att planen innehåller träning och lite typ av Mindfulness kan jag ju meddela. Promenader i min ensamhet är också med i planen. Jag försöker också tänka att jag då kommer behöva någon att prata med. Jätte viktigt att denna "någon" kan lyssna på mig, låta mig tala till punkt och formulera mina tankar utan stress. Någon som inte formulerar åt mig utan som låter mig göra det. Jag har min vän N som är en mycket god lyssnare så henne tänkte jag kidnappa ett antal fikor i så fall.

Att jag nu lägger upp en sk. krisplan betyder inte att jag är i övertygelse att den kommer behövas. Däremot så har jag låtit bli det ett par gånger och blivit lite golvad över hur svårt det då var i efterhand när sorgen är sådär hopplöst stor som det kan kännas som ibland. Hormonerna gör det också svårt. När man är på väg ner på det viset tappar man typ fotfästet och det känns mer som en kemisk process i kroppen som bara måste få sin tid att hitta tillbaks igen.

Jag tro däremot väldigt mycket på att vara förberedd. Inte pesimistisk, nej då, utan förberedd bara. Jag är laddad för att kämpa! Redo redan nu att ta mig tillbaks om det behövs. Samtidigt så håller jag hårt i att det än så länge inte blöder. Än så länge ska jag inte kämpa, men om det kommer ska jag tillbaks, och det snabbt!

Kram

Bloggen

Det är så himla skönt att skriva av sig! När jag skrivit ett inlägg slappnar jag av och det blir lite lättare att jobba, prata med kollegor, vänner osv. I bloggen må så vara att jag gnäller, men det är det jag vill ha den till. Jag känner inte ett behov av att skriva hur många gånger jag skrattat den dagen eller hur många gånger jag hoppats och tänkt att det ska funka med barn denna gången. Nej. Jag vill skriva om min oro här så jag blir av med den lite och så att trycket lättar. Det hopp som lever i mig uttrycker jag inte här i så stor utsträckning, men det finns hos mig, givetvis. Annars hade vi ju inte fortsatt att försöka skaffa barn.

För er som undrar och kanske tror att mitt liv är en endaste lång sorgeprocess pga vad jag skriver i bloggen så kan jag meddela och lugna er med att så är givetvis inte fallet. Bloggen är en del av vad jag känner och hur jag har det, men det är inte hela sanningen. Jag har också förmåga att se bilder av att detta ska lyckas. Jag tänker inte finna mig i något annat än att detta ska gå. Det har varit och är jätte tufft, men jag kan lova att jag inte sitter hemma i sorg dagarna i ända. Jag vet att det finns massor med människor som hade gett upp vid detta laget. Jag vet också att jag tänker kämpa så länge det behövs. Jag kommer skriva om uppgivenhet och att jag inte orkar längre, många gånger om, men jag kommer alltid fortsätta på någon väg framåt till slut. Hoten om att ge upp är ett sätt att ta sig framåt. Att lämna det bakom sig. Det betyder inte att jag faktiskt ger upp. Jag är en sån som kommer igen. Jag skulle kalla mig för en typiskt stark/känslig person. Mycket känslor bubblar och jag har nära till dem, men jag är stark i mig själv och har mycket kämpa inom mig. "När det väl gäller" litar jag på mig själv fullt ut.  

Jag tänker inte dölja eller skämmas över min oro. Jag är berättigad den. Den kommer vara där lääänge än så den får jag helt enkelt leva med. Sorgen över det förflutna har jag däremot mer och mer lämnat, tack vare bloggen och att jag har fått skriva av mig här. Den sorgen är inte sund och inget jag vill gå och dra på i min vardag.

För många är hormonbehandlingen det värsta de upplevt. För mig är det dessa veckor. Det är olika, men jag förstår och respekterar de som anser att hormonerna är jobbiga. Jag vill ju däremot inte känna att jag inte får våndas dessa veckor, för det har jag rätt till. Efter det vi varit igenom så vore det märkligt om det nu plötsligt gick som en dans och kändes enkelt. 

Kontentan. För er som undrar, jag går till jobbet varje dag, skrattar och ler nästan jämt om dagarna, ser en ljus framtid med älskade och våra barn. Jag äter även mina grönsaker ;) Alla små och stora känslor som INTE är all happy, de berättar jag ju som sagt flitigt om här på bloggen så de känner ni ju redan till och det kommer garanterat mer av dem.

Kram

VUL och dokumentation

Då var det bokat. Tidigt VUL nästa fredag. Mycket kan ju hända tills dess, men nu tänker jag att det är ett delmål och jag ska fan dit! Inget blod tills dess är målet och nu går det. Punkt.

Dock så är VUL en vecka tidigt så det blir inte att se hjärtslag, men kanske kan de se att det ser ok ut för stunden i alla fall. Bara det hade hjälpt mig över julen så jag orkar. Hjärtslag är ju det bästa, men just nu vet inte vi ens om ett foster klarar vecka 2 i min mage. Om det nu går snett väldigt tidigt kan det vara skönt att veta det i alla fall. I dagsläget har vi ju aldrig sett ett foster så som det ska se ut, utan bara sett hinnan fylld med blod i livmodern. Man kan ju säga att jag på detta viset skulle vilja kartlägga lite när det går åt fanderns.   Vad jag sen ska med den informationen det vete fan... kan jag ju erkänna.

Ok, jag har känt ett par ytterst marginella känningar den senaste veckan, men det har absolut inte varit varje dag och absolut inget jag hade reagerat över om jag inte visste att vi försökte bli med barn. Alltså jag tycker det känns fånigt att ens spekulera i att det kunde vara symptom, skit fånigt faktiskt, men här kommer det.

En dag tyckte jag att det drog i magen som om den var för kort när jag sträckte på mig. En annan gång tyckte jag att jag mådde lite illa efter (?) maten. (Brukar man inte må illa innan egentligen? Bara en sån sak). Någon kväll tycker jag att jag varit lite torr i näsan och slemhinnorna när jag andas vilket har genererat lite lite huvudvärk. (Brukar man inte få nästäppa? Ja, jag har i alla fall tvärt om i så fall). Just nu bränner det lite i magen. Det känns ungefär som ett magsår fast för långt ner. Just den där sista känns ju inte så bra om man säger, eftersom jag förknippar den med en blödning... men annars? Kan det vara något tro? Äh, vete fan, känns som jag måste hittat på det för jag så gärna vill känna nåt... Nä, jag känner nog inget. Jag vill ändå dokumentera tankarna inför en ev. nästa gång så jag vet. Det kan vara bra att jämföra oavsett hur det går denna gången. För dokumentationens skull kan jag ju också säga att det ca 98% av tiden känns helt som vanligt. Jag har absolut inget av de klassiska känningarna. Inget i bröst eller trötthet. MEN, jag har fina människor som skrivit fina kommentarer om sina ickesymptom så jag tar och läser dem igen och hoppas det samma gäller för mig :) Tack!

Kram

Lördags

I lördags var det testdag. Jag tog ett digitalt test som visade positivt och att vi vart 2-3 veckor gravida. Det stämmer ju bra med tiden och allt.

Ett minus hade betytt en lugn och skön jul, massor med träning men en hel del tårar pga det misslyckade försöket såklart.

Ett pluss betydde en massa annat. En del glädje såklart, men också följt av en nattsvart söndag. Tårarna slutade inte rinna och jag är bara säker på att det har dött där inne. Att det redan är kört. Jag känner fortfarande inte ett jävla symptom. Inte ont i bröst, trött, känningar i livmodern, inget! Jag bara väntar på blodet och det är sannerligen tortyr. Älskade mådde nog också väldigt dåligt igår och jag märker på honom att han är jätte rädd inför detta försöket.

Problemet om vi får ett missfall nu när vi gjort IVF är lite annorlunda än när vi försökt hemma. Givetvis är ju detta väldigt dyrt, men det är inte bara det. Än så länge har vi någonstans hoppats att vi haft otur eller att det varit äggledaren som trasslat till embryot för oss. Nu, efter IVF, skulle inte otur eller äggledaren längre vara vårt problem. Istället kan vi med detta försöket säga att vi nu vet att mina ägg och älskades spermier är fina och delar sig exemplariskt. Allt ser ju så jävla bra ut! Om det nu inte går denna gången är det alltså ändå något annat som är fel. Något (förmodligen i min kropp) som jag måste leva med och kanske aldrig veta.

Planen nu är att jag har skrivit till kliniken att vi vill göra ett VUL typ nu! Så tidigt som möjligt. Det gör inget om det är för tidigt att se ett hjärta. Jag vill bara veta om det ens är format som ett foster eller om det bara är en blodklump. Jag vill bara veta om det finns en chans i detta läget och om det är lönt att medicinera. Är det inte det vill jag bara få missfallet så snart som möjligt så jag kan återhämta mig snabbt.

Jag och älskade ska fira jul hos hans föräldrar i år. Jag är livrädd för detta eftersom hans brorsbarn kommer vara där. Hon hade samma födseldag (+-några dagar) som vi skulle haft om vi fick behålla vårt första försök. Jag vet inte om jag pallar små barn just de dagarna jag blöder. I så fall tar jag nog en jul på egen hand hemma så får älskade ses med sin släkt.

Som ni förstår. Ett minus i lördags hade genererat mindre oro än ett pluss på många sätt. Dock hade det däremot aldrig blivit ett barn på det viset så jag bara måste ta detta.

Kram

Snabbis

Lite snabbt... vi var ju hos RMC idag. Shit vad jag var nervös när vi satt där. Jag hörde "läkaren" (hon som vi haft otroligt svårt för) i korridoren, men hon såg mig inte. Kan ju meddela att det var ett stort berg för mig att ta mig dit idag. Fylld med ångest. Vill inte ens tänka på hur det var sist vi var där... fy sjutton.

Vi behövde i alla fall inte träffa den läkaren vi hade så svårt för. Hon som sa så otroligt många dumma saker om ni minns. Vi träffade en annan doktor och det kändes bra! Så mycket ångest rann av mig att jag knappt kan förklara känslan. Hon sa att vi "egentligen" inte var berättigade till IVF förrens om ett år till (!!!!) MEN, de skulle göra ett undantag :) Vi skulle få våra gratis behandlingar. Jag skulle maila henne hur det går med detta nu pågående IVF försök och hålla henne uppdaterad. OM det nu inte går så tar hon in oss med en gång! Underbart! Tänk att det finns en plan som inte skulle kosta oss motsvarande en bil! Det känns så himla skönt att ha det alternativet. Nu finns det kanske en svag liten tröst även om detta försöket inte går vägen. Tänk. Just nu känns det som jag för en gångs skull har ett försprång och kan föregå en del av sorgen och smärtan i ett misslyckande! Det är första gången...

Kram och trevlig helg!

Glömde!

Missade att berätta att jag och älskade ska till RMC nu om en liten stund!!!! Fy vad jag är nervös. Efter våra brev ville klinikchefen ses och prata om allt. Lite schysst ändå, men klart lite för sent på sitt sätt. Det var ju i april så nu har det ju gått massor med tid sen de borde hört av sig kan man ju tycka.

Vad vi vill med mötet: Få omvärderat vår situation och FÅ våra landstingsfinansierade IVF försök som vi HAR RÄTT TILL! Jag vill dessutom ge några doktorer en känga, men jag ska hålla det snyggt ;) Det viktiga är att vi kommer i nån slags jävla IVF kö och får rätt till hjälp som vi betalar skatt för. Jag har hört om flera med upprepade missfall som får hjälp med IVF hos RMC så deras besked till oss att vi INTE skulle få IVF tänker jag i första hand klaga på. De får helt enkelt prioritera oss nu tycker jag.

Hoppas det går bra i alla fall. Hatar det stället.... får sån jävla ångest av att bara sätta min fot där. Vill inte...

/C

Julfest

Idag är det fredag och vi ska på julfest ikväll :) Det ska faktiskt bli riktigt kul. Jag är glad att jag inte testade idag för det kunde verkligen lagt sordi på stämningen. Nu kan jag gå på festen och bara inte veta mer än jag redan gör. Slippa känna att jag hellre är hemma och gråter. Det får vi ta imorgon istället.

OM det nu skulle bli ett pluss imorgon börjar ju den riktiga fajten. Det innebär alltså allt annat än oavkortad glädje om man säger... Medicinerna jag tar kan ju mycket väl göra att det blir ett MA (missed abortion) istället och det är ju inte roligare än ett missfall om man säger. Jag är rädd att medicinerna gör att allt fördröjs så att säga. Är det ett pluss imorgon kan jag ju inte på eget bevåg bara sluta ta medicinerna heller... Jag måste ju fortsätta tills man i så fall via VUL ser att det gått åt skogen... och då kan det ju ha varit "fel" i flera veckor utan att jag vetat det. Detta är ju det allra värsta, helt klart. Dessa 7-8 veckor är ju asjobbiga. Kanske måste jag dessutom vänta ytterligare längre eftersom kliniken har julstängt. Kan knappt begripa hur jag ska klara de veckorna. Men, det är ju så, man klarar sjuhelvetes massa mer än man tror! Hur det går till, det vet jag inte, men jag hamnar ju på andra sidan förr eller senare och upptäcker att jag faktiskt klarade mig och att mitt liv går vidare.

Jag har haft mensvärk igår och idag, men inget blod än så länge. Jag har ont i lägre delen av ryggen, lite i äggstockarna och lite ont i huvudet ibland. Detta är ju typiska menstecken för min del, inget annat.

Nu blir det test imorgon, och även om jag är helt livrädd för ett pluss och kommer gnälla ihjäl mig om det blir ett pluss, så är det ju såklart det jag hoppas på ändå. Inget annat känns som ett bra resultat. Det måste ha funkat!!!!

Kram och trevlig helg!

Något på gång...

Testdag är inte på fredag utan lördag och nu har jag bestämt att inte tjuvtesta på fredag utan hålla  mig till lördag. Att testa på fredag skulle ju kunna innebära en jävligt tung dag på jobbet och det har jag helt enkelt inte tid med. Får ta sorgen till helgen istället. Någon som vill byta liv med mig kanske? Låter som en kul närmaste framtid?

Utöver att jag bestämt detta så har jag sån jävla mensvärk idag. Jag har ont i nedre delen av ryggen och jag bara väntar på blodet. I min vanliga cykel så ska jag alltså ha mens imorgon och det känns sannerligen som att det är på gång, tyvärr. Lite därför väntar jag med att testa också. Jag får ju ge mensen en chans att komma innan jag ska föregå den med ett test. Så himla psykiskt besvärligt med menssymptom just nu. Det är ju inte så att man har det toppen utan dem heller precis, men jag behövde liksom inte fler tankar i huvudet om man säger. Ja ni fattar, det är jätte jobbigt just nu. Försöker höra allas peppande röster så jag ska orka dagen, men just nu kämpar jag verkligen med vardagen...

/C

Kan man räkna?

Något som jag funderat på, men inte hittat nåt svar på. Hur räknar man veckor när man gjort IVF med en blastocyst 5 dagars odling?

ÄP var den 21/11 och ET den 26/11. Kan man räkna på sånt? Inte för att det kanske är så lönt eftersom det är tidigt än, med jag vart lite nyfiken :)

/C

Fokus

Jag har så mycket fokus på mig själv dessa dagar att jag tyvärr inte orkat kommentera på andra bloggar på ett tag... jag ber om ursäkt, men jag läser verkligen och hejar och hoppas för er alla. Tyvärr ligger fokus stenhårt här hos mig just nu så det finns ingen extra energi att lägga utanför mina egna förhoppningar.

Dagsstatus är typ oförändrat. Ruvdag 9 idag och ännu inga direkta tecken på att saker gått bra för oss. Läser allas kommentarer och de som inte heller hade symptom men ändå fick sina barn... har bara väldigt svårt att tro att det skulle gälla mig, men försöker verkligen.

Nu har ju rädslan för blod kommit mer och mer för nu börjar det ju dra ihop sig. På fredag testar vi. Inget blod tills dess gör ju att det faktiskt kunde bli ett pluss på fredag. Har ändå väldigt svårt att tro att ett sådant pluss skulle hålla massa månader för oss. Mycket svårt.

Jag har försökt tänka att det kanske går nästa gång istället. Tills dess ska jag tillbaks till min älskade träning, bli skitstark och fokusera på kroppen och på hur bra den nu kan bli utan barn. Låter kanske lite sjukt, men det får vara min tröst för tillfället. Saknar nämligen träningen oerhört.

Kram

...

Hittar ingen bra rubrik så det går utan.

Idag är väl status ganska lugnt. Tror fortfarande inte det fungerat, men det känns ganska lugnt ändå för tillfället. På fredag är testdag och för många i IVF svängen är nog det momentet mest nervöst, men så är det ju inte för oss. Jag önskar mig hellre ett minus än ett missfall om man säger så. Jag försöker tänka på alternativet att det kunde bli ett barn också, men där lyckas jag inte. Svårt att se det som alternativ helt enkelt. Idag är det dag 8 med blastisen. Borde man inte ha några symptom nu? Skulle tro det. Eller så är jag helt immun mot både symptom och fullgångna graviditeter. Jag vet att det är olika det där med symptom. Jag vet att inte alla känner nåt och absolut inte samma som sin granne, men jag skulle ändå tro att jag borde känna nåt om det lyckats. Jag har ju inget att jämföra med, eftersom vi endast misslyckats, men detta som är nu påminner väldigt mycket om alla andra gånger. Inte ett tecken på att det gått vägen. Känner mig bara lite "obekväm" i magen och tyvärr betyder det för mig att livmodern är blodfylld. Så sorgligt. Jag känner liksom igen den känslan och det är nog det jag menade igår när jag skrev att jag vill bli av med det och inte bära runt det i magen mer. Det är liksom bara en obekväm känsla som figurerar där inne. Fortfarande inget i brösten, inget illamående, inga dragningar i magen mer. Inget blod än heller iofs.

Om det nu skiter sig denna gången får vi tyvärr vänta lite med nästa försök. Jag ska på skidresa i mars och tänkte inte tajma den med ytterligare ett missfall. Då blir inte nästa försök förrän april alltså. Lite jobbigt långt fram i tiden. Man hinner verkligen inte särskilt många IVF försök på ett år. Det blir bara ett par stycken tyvärr. Man måste parera in dem i vardagen och med våra missfall så är det väldigt lång löptid om man säger.  Efter återföring måste jag fundera på att inte ha något inbokat 7-10 veckor efter. Det kanske många inte fattar, men detta är verkligen en av de svåraste bitarna. Många säger "Ut och res nu när ni inte har barn, passa på!" Men så funkar det verkligen inte. När det står mellan skaffa barn eller resa så vinner barnskaffandet och då går det inte så lätt att få till resorna längre. Dessutom är det inte så lätt/kul att resa med ett bagage fullt med kanyler och mediciner. Då är det enklast att vara hemma och ta biverkningarna av hormonerna i sin trygga miljö istället. Dessutom är det ju dyrt med barnskaffandet i vårt fall.

Nåväl, tittar kanske in lite senare igen.
Kram

En dag liksom många andra

Dagarna i mitt liv kring denna tiden (åren kring 30) verkar vara fyllda av hopplöshet. Allt känns kört, tyvärr. Måste tom räkna efter vilken ruvardag det är idag, men det är visst ruvardag 7 idag. Känner hur något hände i magen till att börja med, de första två dagarna, men sen är det borta. Tyvärr är det nog så att det blir ett pluss på fredag följt av ett missfall kring jul. Orkar inte ens uttrycka mina känslor kring det. Orkar bara inte. Letar efter något gott tecken jag kan hålla mig fast vid, men hittar inget. Att det skulle spänna eller dra i magen känns ju löjligt att säga. Brösten känns såklart inget alls och inget annat heller för den delen. Känslan att något har dött i min mage kan jag inte ducka för. För er som inte vet hur det känns, kan jag meddela att det är det värsta jag någonsin upplevt. Den känslan är fruktansvärt plågsam. Jag vill just nu bara få ut det som är dött och som vägrat växa. Jag hatar att jag måste bära runt på det på detta viset. Utdragen plåga, verkligen.

Jag har varit på konferens i veckan och sen kom älskade upp och gjorde mig sällskap. Vi har haft mysigt och kramats mycket. Det är verkligen tunga tider nu och det kommer följas av verklig sorg och ett antal jävligt mörka veckor. Jag vet också att ingen kommer förstå vad jag går igenom. Jag vet ju alltför väl hur det känns när hormonerna ska tvingas ner igen och hur då livets mening blir omöjlig att finna. Dit är jag på väg och den vägen har jag gått allt för många gånger.

Ju längre ifrån egna barn vi kommer desto svårare har jag kring adoptionstankarna. Det var liksom jävligt lätt att tänka sig det alternativet när det var så avlägset, men nu känns det mycket svårt att föreställa sig. Konstigt hur det kan bli med känslor kring olika saker från det att de är en tanke till det att de ska bli verklighet. Det förändras på vägen. Lätt att vara kaxig när man inte direkt är berörd.

Om det nu skulle bli det där svaga plusset på fredag är glädjen ändå långt borta. Detta är ju svårt att förklara och jag vet att många som läser skulle tänka att "det visst inte är kört, tänk inte så" osv. Men... min känsla kvarstår. Det blir inget denna gången heller. Vi har fortfarande en lång resa kvar.

Trots att den träningen jag började med innan detta IVF försök har varit på paus (den typen av träning lämpar sig inte för ruvardagar) så tänkte jag strunta i det nu. Jag ska börja träna denna veckan och så hoppas jag att det kanske kan sätta fart på förloppet så det kan gå rimligt snabbt. Vill som sagt bara få ut det nu. Eftersom jag ändå inte tror på detta längre vill jag bara återgå till min vardag så snabbt som möjligt. Hoppas jag kan orka med ännu en gång...


/C

Dag 1

Tänkte inte skriva för ingående eller analysera allt för mycket dessa "ruvardagar". Dock får jag nog skriva liite ändå så jag kan minnas det till en annan gång. Kan vara bra att ha så att säga.

Dag ett blir ju lätt att beskriva. Känner typ inget. Inget i brösten eller i magen, men det kanske är normalt såhär pass tidigt. Får ju hoppas det i alla fall. Hoppas den lever än och fastnar nu när som helst. Kom igen lilla blastis, fastna nu då! Sätt dig där du sen sitter fulla tiden, kom igen!

Lite så är det. För tidigt att tro att det varken lyckats eller inte. Vi bara hoppas helt enkelt.

Skriver kanske mer sen!
/C

Idag var dagen...

En blastocyst i magen och 4 blastisar till frysen! Underbara resultat! Läkaren poängterade hur ovanligt det var att det blev så många efter en långtidsodling och att vårt resultat var ovanligt bra. Detta innebär att vi har 5 försök om alla klarar frysning och tining. Man kan ju lugnt säga att vi är nöjda och att nerverna nu har släppt lite. Läkaren ordinerade dessutom prednisolon (5mg) vilket kändes bra eftersom vi har funderat på det en del. Nu blir det alltså progesteron, folsyra och prednisolon. Inga sprutor utan bara tabletter vilket också känns enkelt och bra.

Nu ska jag vila och ligga lågt tills den 8/12 när det är test dag. Nu hoppas vi på ett fint pluss den dagen och ännu mer på ett VUL med hjärtslag lite längre fram. Ett steg i taget.

Kram
/C

...

Ok nu är det så att en kompis till mig har en kompis som hade våra problem. De blev gravida, men fick inte behålla barnen. De gjorde IVF och lyckades på 2:a försöket. Så att ja, nä, nu släpper jag den. Vår problematik betyder inte att IVF är meningslöst. Jag gläds istället åt våra fina ägg och tänker att vi kanske då slipper fler äggplock i alla fall.

Så, skål då!

/C

Min diagnos

Nu i andra andningen... vad fan är då fel? Denna ständiga satans fråga. Jag vet ju redan att vi kan bli gravida, det är ju inte det som är problemet. Egentligen borde jag ju inte vara så satans överraskad att detta gått bra såhär långt. Om nu ägg, spermier och delning har så höga betyg hos oss så fattar jag inte. Kan man verkligen haft otur 5 gånger? När 7 av 12 ägg befruktades och var av toppkvalite så borde vi ju i så fall inte haft den oturen.... Jag blir så förbryllad.

Funderar på prednisolonet... jag har ju en burk här hemma. Kanske ska jag självmedicinera dessa ändå? Kanske en halv tablett. OM nu läkaren inte vill testa det på första försöket så kanske jag ska testa det ändå... Jag får sova på det i natt och prata med älskade. Jag röstar nog för ändå.

/C

Ring ring

Shit, hemligt nummer. I min sits vet man ju att det då är sjukvården. Jag frös till is!

Det var IVF kliniken. Hon pratade massor och ganska fort. Men så här är det. Av de 12 äggen befruktades 7 stycken. Samtliga 7 har delat sig och har högsta betyg. De vill nu långtidsodla dessa och då göra återföringen på måndag istället. Samtliga 7 var alltså toppägg med toppdelning!!!!! Bara en sån sak. Behöver jag säga att jag är glad för den :) Har läst lite snabbt om långtidsodling vs inte, men förstår att det råder lite delade meningar. Alla de 7 äggen kommer sannolikt inte bli blastocyster utan vissa kanske inte klarar sig alls. De som blir blastocyster har däremot goda chanser att fästa! Något bättre chanser sa sköterskan och hänvisade till deras egen statistik. Min tanke är att detta kanske är ett bra sätt att gallra ut äggen som kanske ändå inte hade haft så goda chanser i magen. Visst, det blir färre ägg, men de borde ju vara bra ägg. Risken annars kan ju vara att man får gå igenom försöken där äggen inte tar sig och det vet vi alla är mentalt skitjobbigt, för då sker misslyckandet i magen istället för labbet. Jag föredrar labbet.

Lite jobbigt att det inte blev idag dock. Jag var laddad och förberedd. Nu måste jag ju avvika från jobbet på måndag istället och det är ju jätte jobbigt att smussla med det där.

Tänk. En blastocyst till mig på måndag :) Nu ska det googlas och undersökas från alla håll. Kom gärna med kommentarer om ni känner till något av detta!

Kram

Nerver

Nu är det lite nerver här hemma... Tiden hos läkaren är inte förräns 14.15 så det är bara att hålla ut. Oron kring utomkveds steg tyvärr. Trodde inte den risken vart stor när det gäller IVF, men efter lite googlande så visade det sig att jag hade fel. Det är tom något förhöjd risk, och vi har ju inte kollat passagen på den ledaren som är kvar. Fan. Det hade varit skönt att ha kollat det faktiskt... Läkaren på kliniken nämnde bara risken för utomkveds lite sådär snabbt och inget om att det var förhöjd risk som jag fattade det. Matt!

Hörs sen!
Kram

Award

 Jag har fått en award :) Tack Längtan!!! Det är roligt i allt det sorgliga att vi är många som hittat stöd och tröst hos varandra!
 



 Jag vill nominera:
1) Miss adapted som ger mig trygghet att det finns saker utanför barnalängtan som är fint i livet. Ibland får man bredare perspektiv än vad man har här i denna bubblan =nyttigt!
2) Allting går som jag hoppas så oändligt mycket för dessa dagar.
3) Blod är tjockare än vatten som verkligen ger perspektivet att önskan om mamma är långt större än önskan att få vara mammaledig :) Gillar inställningen!
4) Popcorn som ger lite ljus på andra sidan allt jag är inne i. Uppfriskande!

Min sista hade varit Längtan som jag fick nomineringen av.... men hon vill kanske inte göra den igen så jag nöjer mig med 4 :)




Reglerna för utmärkelsen är

1. Tacka bloggaren som gett dig utmärkelsen och lägg ut länken till den som gav dig den
2. Ge utmärkelsen vidare till fem favoritbloggar och berätta det för dem med en kommentar
3. Kopiera post it-lappen och sätt den på din blogg

Dagen efter

Igår var "the big day", eller en av dem i alla fall. Tack alla ni som skrivit och peppat. Jag har inte svarat alla, men jag hoppas ni vet att jag läser och drar till mig all värme jag får från er! Fantastiska människor!

Kvällen innan var jag nervös och tankarna snurrade, men natten gick bra och vi båda sov utan att vakna av all oro. Vi vaknade vi 8 och mannen åt lite. Jag var fastande... skit svårt när man är en sån frukost människa som jag är. Men, vi var där 9 och fick snabbt vårt rum. Ganska snabbt kom sköterskan med burken och älskade skulle leverera och jag skulle i sjukhussärken. Lite svårt att "hjälpa" honom på traven när man har den på sig... Hm, ni fattar.

Jag fick en port i armen och liten lugnande tablett, helt najs för mig i det läget. De har verkligen bra skit på sånna ställen ;) Efter en stund skulle vi gå in i operationsrummet. Läkaren hade fastnat i telefonsamtal så vi fick vänta lite. Sköterskan bad om ursäkt 1000 gånger, men jag tyckte det var helt lugnt. Hon blev snopen att vi var så lugna och att jag inte hade höjd puls i det läget. Jag var lite fnittrig och ville dra något i stil med "I am Robot", men jag bet mig i tungan. Hur som helst, tyckte inte ingreppet gjorde särskilt ont ändå. Klart att det känns lite, men helt klart hanterbart. Inget att vara rädd för. Det sticker lite liksom. Vi hade en förväntning på mellan 6 och 9 ägg eftersom läkaren tidigare har räknat till 9 blåsor. MEN, det fanns 12 stycken ägg och 12 blåsor! Ett ägg i varje alltså och dessutom fler blåsor än vi trodde! Alla var i ca samma storlek dessutom. Han hade bara missat ett par när han kollade för några dagar sedan.

Vi är så glada och jag tänker ta ut den glädjen nu och inte vänta. Fan alltså, 12 ägg! Det var ju jätte bra. Och jag vet att det ändå kan sluta med 0 bra ägg, men det vill jag inte tänka på nu. NU har vi 12 i alla fall :))) Oddsen är på vår sida att vi tom får något till frysen OCH till magen såklart! Sen vet jag att vissa får ut många fler ägg, men jag tycker att 12 kändes lagom. Kanske är de alla bra. Det är ju fullt möjligt när de var så "lagom" många.

Hade lite värk i magen igår kväll, men nu är det som vanligt igen. Skönt. Imorgon är det förhoppningsvis återföring. Ännu en milstolpe. Hoppas det går bra och att de har något jätte fint att återföra!

Nu längtar jag tills imorgon och jag ska ruva som bara den! Galet vad roligt :) Sen är det ju tyvärr så att vår missfallsrisk kvarstår... Den kommer bli jobbig att tampas med, men nu får vi kämpa på med IVF ett tag ändå. Hoppas vi slipper fler missfall.... hoppas....

Kram

Imorgon

Imorgon är en stor dag... Känner lite nerver och funderar lite på hur ont det kommer göra, eller om det ens kommer kännas alls. Läser att det är lite olika det där så jag får väl se helt enkelt. Hoppas ju såklart på ägg både till denna insättningen och till frysen, men det kanske är att hoppas på lite mycket.

I övrigt är det inte mycket annat som rusar i mitt huvud. Endast morgondagen. Ägg tänker jag på hela tiden och i olika former ;) Knasigt.

Hoppas dagen går fort så vi kommer framåt och får besked hur det gått. Sorry för ett inlägg av tråkigare sorten, men det är inte mycket annat just nu.

Jo, en sak. Idag ska jag luncha med en gammal kollega. Hon har två små barn och vi lärde känna varandra innan barnen. Hon är en sån där som ENDAST pratar sina barn. Jag lovar, endast!!!! Än en gång, hur många barn jag får eller inte, kommer jag ALDRIG bli sån. Efter jag klarat av lunchen så kan jag pusta ut. Jag fasar verkligen och känner att jag är jätte dålig på att hantera situationen. Jag sitter nog bara och ser allmänt ointresserad ut. Fattar inte vissa som är förälder långt innan de är människa.

Kram!

Närmar sig delmål

Ikväll tar jag sprutan. Den där som man tar en exakt tidpunkt för att förbereda äggen som ska plockas. Har tappat namnet på vad den sprutan heter, men de flesta som läser här vet nog vilken jag menar.

Har lite känningar i sidorna. Lite tyngd så att säga. Känns ändå helt ok. Ska bli spännande att få reda på hur många (om några alls) ägg det finns. På onsdag smäller det. Kl 9 ska vi vara där och då får vi ju veta. Känner inte att det egentligen är så mycket att oroa sig för. Jag menar, vad kan jag göra åt det? Absolut inget alls. Det är bara att släppa det och hoppas på det bästa. Just detta går ju inte att kontrollera alls. Det enda jag kan hålla fast vid är att läkaren tyckte det såg bra ut i fredags och han har väl sett några innan mig och skulle kunna ha sett om det redan vart kört så än så länge lever hoppet.

Vet inte om jag börjat bli lite mer hoppfull kring IVF. Kanske lite. Kanske tack vare alla som skrivit peppande kommentarer! Tack! Jag har ju inte så mycket att förlora på att hoppas så jag försöker verkligen göra det. Efter detta försöket (om det inte går) kollar vi äggledaren jag har kvar, får förhoppningsvis 3 gratis IVF-försök hos landstinget och köper efter dessa försök på privata kliniken igen. Gillar ändå vår plan! Den innebär massor med försök!

Hoppas vi får vårt efterlängtade barn snart. Det är liksom bara så svårt att släppa den tanken när den väl dykt upp.

Kram

Det här med IVF

Jaha, det är såhär det känns. IVF alltså. Måste säga att jag trodde det skulle vara "värre" och påverka mig mycket mer.

Var på besök hos läkaren idag och han hittade 10 äggblåsor som alla var ca 1,5 stora. Slemhinnan var ca 1 cm och allt så jätte bra ut. Det blir äggplock redan på onsdag och återföring på fredag. Om en vecka alltså.

Två saker. Det ena är att detta har varit helt ok. Jag har inte varit så särskilt påverkad av behandlingen. Klart humöret svajat liiite, men inte alls som jag vart förberedd på och inte i närheten som efter mina missfall. Ganska lugnt faktiskt. Tycker också det känns som att behandlingstiden gått fort och det är redan nära äggplock! Trodde liksom att det inte skulle finnas ett enda ägg i och med att jag inte riktigt känt av behandlingen, men det fanns där och det såg bra ut. Doktorn menade att allt mellan 6 och 12 ägg är bra och jag hade 10 så det tycker jag ser lovande ut. Man kanske tom kan få något till frysen, who knows. Det känns bra med andra ord.

Det andra är att jag nu är helt utom mig när jag funderar på vad fan som är fel???? Det är alltså inte:

Min livmoders form
Älskades spermier
Mina ägg
Mina hormoner (i och med att slemhinnan utvecklas normalt)
Inte endometrios
Inte PCO
Ingen kromosomavvikelse på mig
Ingen kromosomavvikelse på älskade
Inget fel på sköldkörteln
Inga virus
Inget annat som framkommit i utredningen (standard saker)

Vad kan då återstå? Vet någon något som kan återstå och vara galet? Det är nästan lite retligt att allt ser så jävla bra ut. Hade varit skönt på sätt och vis att hitta vart det felar. Med mina 5 missfall är jag ganska säker på att det är något! Klart jag är glad att allt ser ok ut, men det hade varit lättare att hantera på ett vis om man bara visste. Fixa problemet liksom.

Kommer ni på något jag inte än är utredd för så hojta gärna! Tar tacksamt emot tips jag kan ta med mig till doktorn.

Trevlig helg!
Kram

En dagens

Dagens inlägg alltså.

Vi var hos kommunen igår och pratade adoption för första gången i våra liv. Märklig känsla och när vi var klara där (kändes bra på plats) kom sorgen liksom över en. Eftersom adoption endast varit en tanke och aldrig min /vår verklighet förrän nu är det omöjligt att inte bli berörd. Jag blir berörd av att adoption är sista "grejen" i vår väg till familj. Att det då inte längre ens är tal om biobarn i sammanhanget. Jag blir berörd över hur lång och svår den processen kommer att vara för både mig och oss. Jag blir också berörd av alla risker det kan innebära. Man vet aldrig hur ett barn är, man vet bara att det finns högre risker inom adoptionsgruppen än födda barn i Sverige. De känslor som jag hade med mig därifrån är inget jag har kunnat känna innan det realiserades som det då gjorde för första gången igår. Det är lätt att vara kaxig i frågan om man inte står där själv!!! När ens verklighet möter frågorna och man realiserar dem i sitt eget liv börjar det kännas och beröra. Det som givetvis måste vara grunden är att vi verkligen vill detta. Dit är vi på väg, men det vore omänskligt att tro att det sker över ett möte eller att jag/vi redan är klara med den tanken. Hur som helst, det sista jag vill känna nu är skam över hur jag känner och mår av frågan. Jag tänker inte skämmas över att jag känner mig för och trevar mot ett beslut. Jag tror ändå att min och älskades tankar och process är helt normala.

I övrigt fortsätter hormonstimuleringen. Det går bra och sprutorna är inget problem. Tycker inte heller hormonerna är så svåra att handskas med än, men det kommer kanske. Vi ska på undersökning på fredag för att kolla hur det går med äggblåsorna och se om behandlingen tar som den ska eller om något ska justeras.

En svår sak just nu är däremot att jag måste avstå från min älskade nya träning. Det har blivit mitt vattenhål och det kommer bli jätte jobbigt att inte kunna vara där som vanligt. Efter äggplocket blir det nog inget mer på ett tag i alla fall. Det har verkligen betytt otroligt mycket för mig :(

Kram

Sjuk

Idag är jag hemma sjuk. Vaknade med jätte ont i halsen :(

Mensen kom nästan som den skulle. Istället för fredags så kom den igång i lördags. Denna innebär att jag påbörjade Gonal f sprutorna i söndags. Nu är vi på väg och vi hinner ett försök just innan vi åker till Stockholm. Skönt att mensen inte strulade i alla fall. Sprutan var enkel att ta och kändes knappt. Än så länge känner jag inget heller. Jag och älskade har haft en fin helg och vi pratar mycket om allt som nu ska bli och funderar mycket kring hur det ska gå. Önskar bara att jag kunde vara lite mer positiv kring detta IVFförsök. Jag är ju i alla fall glad att vi gör något alls. Efter detta, om det inte går, så ska vi kolla den äggledare jag har kvar och se att den är ok. Sen försöker vi ytterligare på egen hand ett tag i väntan på RMC för att se om vi kan få våra tre försök via dom. Det känns som en plan i alla fall och vi kan spara ihop lite pengar igen.

Idag ska vi ha vårt första möte med kommunen om adoption. Detta har jag fortfarande inte vant mig vid, men det blir bra att komma igång i alla fall. Jag ska försöka vänja mig vid tanken över tid och hoppas jag kan det också. Jag har verkligen blandade känslor kring det ämnet än så länge.

Fin vecka till er alla!
/C

IVF försök 1

Då har vi varit hos läkaren och meddelat att vi kör denna månaden. Läkaren undersökte och allt såg bra ut. Han såg flera äggblåsor så det var normalt och bra. Pust. Sen gick vi igenom hela karusellen med sköterskan och alla medicinerna. Herrejesus. Kom från apoteket med en SÄCK typ. Helt sjukt ju! Vi fick ett medicineringsschema och om min mens kommer igång idag som den SKA så börjar vi medicinera imorgon. Då blir det äggplock mot slutet av månaden och insättning just innan jag åker till Stockholm på konferens. Måste ju ducka vinet och sånt där, men det får gå bra. Minsta problemet hittills, i know.

Hur känns det nu då? Sorgligt! Jag är så himla ledsen att vi är här och jag kämpar varje minut att försöka TRO på behandlingen. Tro att det kan ge oss en familj och att det kan komma solsken efter detta. Detta är det svåraste av allt för mig just nu. Hittar liksom ingen inre övertygelse utan bara all hopplöshet. Vet inte vart jag ska leta där inne i hjärtat... Tänker att det kanske kan bli något till frysen om det inte går första gången, men jag tror inte ens på det. Känner bara att det inte kommer bli något alls. Ser liksom inget i min gamla slitna glaskula. Jag ska verkligen försöka tro på detta, men det är nog den största utmaningen hittills.

Nu ska jag gråta resten av em tills älskade kommer hem. Sen ska vi dricka vin och äta gott. Det VET jag kommer bli mysigt <3

Kram och trevlig helg

Utmaning

"Ta ut glädje i förskott. Det enda som kan hända är att du varit glad i onödan"

Detta ska jag ta till mig. Mer förtida glädje och mindre rädsla att någon elak då skrattar åt mig när det inte går. Varför är man så rädd att se ut som ett fån och varför bryr man sig egentligen? Vem är så dum att de skulle typ säga, varför trodde du det skulle gå bra egentligen? Då kan de få vara dumma på egen hand utan att jag ska behöva vara rädd för det!

Önskar jag kunde vara glad i förskott lite oftare.

Hej,

Hej hej, här är det mesta som vanligt. Igår innan träningen blödde det lite, men ingen stadig mens utan sen dess kommer inget, men jag får ta det som ett gott tecken att mensen kanske ändå är på gång...man får glädja sig åt det lilla helt enkelt. Hoppas den kommer igång som den ska senast imorgon. Då är ju cykeln tillbaks på 27 dagar och jag känner mig lugnare. Jag ska ju till IVFkliniken imorgon fm och det ska ju bli spännande men också ganska läskigt. De ska undersöka och sen ska vi gå igenom medicineringen.

I övrigt så händer det inte mycket. Inga fler mess från älskades mamma, thank god. Tränade igår och det var ett underbart pass!!! Jobbigt, mycket flås och härligt långt. Jag tror jag är kär i min nya träningsform <3
Tyvärr har jag lite ont i halsen idag, men nu är det lugnt tills lördag. Hoppas jag inte blir sjuk så jag inte kan träna då. Just nu är det detta som tar mig igenom dagarna och ger mig lite glädje.

Ha det!
/C

Onsdag

Idag är det mitt i veckan och jag ska träna. Har grym träningsverk sen i måndags, men det finns ingen nåd :) Bara att köra på.

I övrigt så är jag så in i skogen sugen på nytt jobb. Ska kolla lite en dag i veckan och se om jag kan söka något. Det verkligen kliar i fingrarna och jag vill byta typ nu!

Annars är det väl som när jag skrev sist. Inte så jävla bra helt enkelt. Hoppas på mens på fredag, men det är allt jag kan hoppas på dessa dagar. Lite nervös inför läkarbesöket på fredag. Hoppas allt ser ok ut att påbörja behandlingen  i alla fall... så jävla synd, men jag tror inte på behandlingen. Vet inte varför, men hela grejen att vi blir gravida spökar lite. Läste någonstans att det endast blir befruktning och positivt test när det perfekta ägget hittat den perfekta spermien. Fan. Om det verkligen är så så är ju inte IVF vår grej precis, men nu får vi ju ge det en chans.

Älskade fick sms av sin mamma i morse innan 07,00. Hon ville "bara" meddela att älskades kusin har fått barn. Vi kände inte ens till att hon var gravid. Behövde svärmor verkligen skicka ett sånt sms över huvud taget och särskilt från sängkanten? Vad tänkte hon? Hon vet för övrigt om att vi har problem på den fronten. Seriöst, kl 07,00!!!!! Jag blir så jävla förbannad. Var fan är hänsynen????

Nästa vecka har vi vårt första möte med kommunen och resan att adoptera börjar. Behöver jag säga att det är med blandade känslor? Shit. Är vi redan på adoptionsstigen? Tänk, ingen vi känner vet det. Ingen vet att vi står inför just det stora beslutet i dessa dagar.

*Sorg*

/C

Ps

En annan sak som förändrat sig de senaste gångerna är att jag inte har någon mellanblödning längre. Den är jag ju glad att bli av med, men jag hade gärna haft kvar min mens tack.

Ds

Orosmoment

Ska ju ha mens nu på fredag om min cykel nu fortfarande är stadig på 27 dagar, men jag börjar ana oråd. Så här dags brukar jag få lite huvudvärk och andra känningar som gör att jag vet att mensen är på G, men än så länge känner jag inget alls. Förra gången spökade ju mensen och var för första gången i mitt liv en hel vecka sen, och nu misstänker jag att detta är ett nytt problem i mitt liv. Min cykel har fuckat upp och är numer oberäknelig. Ja, när man trodde det inte fanns mer skit som kunde blåsa mitt håll...

Jag kan också meddela att jag inte stressat över detta och att det inte är därför den i så fall blir sen, utan jag reflekterade över det först idag. Problemet om mensen ska börja trixa just nu är ju att det försvårar IVFförsöket något och det har jag verkligen inte lust till. Jag ska till kliniken på fredag (mensdag) för en undersökning så jag hoppas de kanske kan säga något om hur det går för mensen och kanske berätta lite om varför detta skulle vara ett nytt problem.

Det är verkligen svårt att älska sig själv i mitt läge. Min kropp känns sjuk och förpestad och jag hatar den. Jag försöker tänka bort den känslan för den skaver sannerligen, men det går inte så bra. Jag känner verkligen en avsky till mig själv som jag aldrig förr gjort. Läser ju en del bloggar och vet att många känner så, så på så vis är det väl normalt, men det ändrar ju inte att det är för jävligt. Jag har även börjat hata att hata mig själv. Jag kunde aldrig ana att det skulle kännas på det här viset. Ofrivillig barnlöshet är verkligen ett hål utan botten.

Kram

En sak till...

... älskades spermatest var bra! Man kunde ju tro att det var en god nyhet, men det är lite både ock faktiskt. Skönt att vi slipper någon donation på den biten såklart, men det stör mig OERHÖRT att det verkar finnas 0 fel på oss. På något vis hade det ju varit skönt att veta vad som är fel (för nåt e det) så man kunde lösa skiten. Ju fler saker som är så jävla bra med oss gör mig mer och mer less. Det är som ett gapflabb (skratt på skånska) i huvudet på mig och ett jävla hån varje gång vi får fler sådana "goda" nyheter. Jag känner också hur fler och fler fingrar pekar på mig och att det är min kropp som det är fel på... Det enda som återstår är ju typ mina ägg, slemhinna eller något immunrelaterat som tar död på fostrena i förtid.... Det är ju nåt med mig alltså :´(

/C

Massa nytt, men inget kul

Jag vill tacka så hjärtligt er alla som skrev om tankar och erfarenheter gällande om när det kan vara bra att köra IVF. Det känns som att vi nu beslutat att köra redan i november och en tid är bokad för undersökning på fredag. Det blir alltså insättning innan och ruvning under vår tur till Stockholm. Lite trist på ett sätt för jag ville inte behöva tänka på skiten när vi är där, men nu gör vi så. Kliniken har julstängt både under min december- och januariperiod och sen ska vi på skidresa i mars. Om vi då skulle vänta till februari så hade alltså typiskt träffat in ett missfall till resan och det vill jag för allt i världen inte. Tried it before och det är verkligen skit och skräp. Alternativet hade alltså varit att vänta till mars och det har jag ingen lust till för det är 5 månader vilket känns länge.

Trots min väldigt negativa erfarenhet av RMC malmö har jag nu skrivit ytterligare ett brev till dom där jag ber dem pröva på nytt och återkomma om vi kan få våra 3 gratisförsök trots att vi enligt skitläkaren inte skulle få detta. Tänkte att vi köper ett försök privat nu innan årsskiftet, kanske kan ta de 3 landstingsförsöken efter det till våren och sen privat igen. Vill ju inte acceptera RMC Malmös nonchalans fastän jag kommer ha SÅ SÅ JÄVLA svårt att sätta min fot där igen, men det handlar ändå om mycket pengar. Tror inte min skitläkare hade rätt när hon sa att vi inte skulle få IVF. Vi är inne på 3:e året utan barn och 5 missfall, klart vi skulle vara berättigade till deras IVF! Jag återkommer med hur det går på den fronten.

I övrigt fick jag svar på jobbet i fredags och det gick till den andre kandidaten. Skit. Det hade varit ett jätte svårt val hette det och de skulle titta på möjligheten att rekrytera mig också, men nu skiter jag i det. Det blir säkert inte så och det var säkert bara något de sa.

Jag känner mig ledsen och nere igen dessa dagar :( Har haft den vibben hela helgen och i förra veckan. Det är verkligen SÅ SÅ behövligt med lite goda nyheter denna vägen. Snälla, bara nåt. Nåt litet gott. Jag pallar inte med allt negativt. Det skulle vara så härligt med något som jag kunde längta till, fördjupa mig i och som ger något mer än ångest och sorg. Söker verkligen efter tröst just nu.... Vart fan hittar jag goda nyheter? Tycker jag vänt på varenda sten....

Kram 

  

Beslut att ta

Då har älskade lämnat spermaprov hos kliniken idag och vi får besked på fredag hur det ser ut. Blodproven för blodsmittor verkar vara ok för de har inte sagt något i alla fall. Nu hoppas vi bara att älskades spermier är pigga och många. På fredag vet vi.

Nu måste vi bestämma när detta ska ske. Om man tittar på min cykel så sammanfaller detta första IVF med vår trip till Stockholm. Bajs. Vi skulle dit, äta, dricka, njuta! Om vi kör återföring nu på denna närmsta cykeln så kommer jag alltså ruva på ägget just när vi är iväg. Vet inte om det är bra eller anus. Vill ju inte vara borta just då och jag vill gärna inte oroa mig att det ska börja blöda när vi inte är trygga hemma. Eller så är det bra för man får lite annat att tänka på. Jag vet inte. Annars så sammanfaller nästa gång med julen och det har vi ju provat förr och det har varit skit. Svårt på konferensresan är att vi är några som ska ut och äta på kvällen, och jag vet att det blir en del vin till det. Jag hatar att säga nej till vin för jag vet att alla då automatiskt tror att jag är gravid för jag är ju i den åldern. Med min bakgrund så är det det värsta jag vet. Folk som sneglar på magen. Jag känner att jag måste hålla in den för att de inte ska tro att något är på gång. Det värsta är ju när snacket går och man fattar att de tror något sådant. Skit är det! Känns som sparkar och slag eftersom jag är så ledsen för det redan utan deras "misstankar". Det gör bara att jag känner mig extra misslyckad.

Ni som har provat IVF eller har tankar kring det. Hur hade ni gjort? Bra eller dåligt att köra på det när man ska iväg just efter återföringen?

Kram  

Ny vecka

Så vart det tisdag. Har inte haft någon blogglust på sista tiden, men nu mår jag lite svajigt igen så nu känns det skönt att skriva en stund. Jag är inte helt ledsen eller superknäckt, men känner mig för tillfället ganska uppgiven. Känns bara som att det aldrig kommer gå. Det är ju en känsla som gör mig ledsen iofs, men det är klart hanterbart. Vi ska ju igång med IVF innan årsskiftet och det är verkligen med blandade känslor. OM vi får ett pluss och sen ett missfall så är ju detta en mardröm. Det är ju samma resultat vi får utan IVF så det känns som värsta tänkbara och kostar dessutom pengar. Då vet jag inte hur vi gör. Det är så uppenbart något fel på mig och det är jobbigt. Tyvärr kommer vi väl få ge det fler försök än ett, men om vi får samma resultat som när vi försöker själva blir jag nog sjukt ledsen och besviken.

Fem missfall. FEM! Pallar fan inte fler... eller, jo, det gör jag väl, för det är det vi kör på. Att vi just pallar fler. Annars skulle vi ju gett upp skulle jag tro. Risken för fler missfall är ju överhängande med vår bakgrund.

I övrigt vill jag säga grattis till min vän L som har en mycket speciell plats i mitt hjärta. Kanske läser du detta och då vet du att jag menar det jag säger... DU är inte som andra. JAG är glad för er skull. NI blir fantastiska föräldrar. Tack för din omtanke igår när du berättade nyheterna! Det kommer bli jätte bra och jag vill vara med er på turen. Lovar att jag kommer vara ärlig när jag orkar och inte. Om det ibland blir svårt så kommer jag berätta det.

Kram

Trevlig helg

Önskar alla en trevlig helg. Själv ska jag ha det underbart och det blir kvalitetstid med min syster på spa med övernattning. Behöver jag säga att jag längtat ihjäl mig? Fan vad det ska bli härligt, roligt, mysigt och välbehövligt!

Kram

Ingen lust

Jag har verkligen inte haft lust att blogga de senaste dagarna. Det där kommer och går för mig, men en liten uppdatering kan jag ju klara.

Inget nytt från jobbet. Detta skulle jag säga innebär att de förhandlar med den andre som då är deras förstahandsval. Till en början kändes det för jävligt och jag blev riktigt ledsen inombords, men nu har jag kommit förbi det ändå. Inser att mitt liv är mitt val och jag kan alltid söka mig vidare själv. Jag behöver inte vänta på att någon kontaktar mig som det blev i detta fallet. Jag äger mitt eget liv och ansvarar för att det uppfyller mina drömmar. Jag får helt enkelt skriva en lista på ställen jag kan tänka mig jobba och skicka en öppen ansökan.

Träningen går jätte bra! Vi tränar så hårt att jag är helt slut i varenda muskel. Har verkligen hittat den här nya träningsformen som passar mig ypperligt :) Det har gett mig en frisk syn på livet och mig själv. Återigen det där med eget ansvar. Det jag kan göra själv ska man själv äga och göra! Champions are not born, they are made, som man säger på det nya stället ;) Barnfrågan kan jag inte påverka så mycket, men kroppen i övrigt skulle jag faktiskt kunna göra något med. Det handlar bara om enkel matematik och att bränna mer än man har intag. Träna rätt muskelgrupper och förstå att det kommer vara skitjobbigt! Att förvandla kroppen är ALDRIG smärtfritt. Är det det, så kommer det helt säkert inte funka. Haha, jag har tom funderat på att starta en ny blogg om träning och med före och efterbilder, men det får vänta lite. Tyvärr vill jag inte gå in på vad och var vi tränar eftersom det är en liten grupp och ett speciellt ställe. Jag är ju mån om min anonymitet.

Annars. Ja, vi har ju beslutat oss för IVF med privata kliniken. Älskade ska lämna spermaprov i slutet av månaden och då meddelar vi att vi kör så startar vi inför nästa mens redan. Lite nervöst är det allt, men det är lika bra att få det gjort. Då får vi ju se om äggen och spermierna klarar sig tillsammans och det hade ju varit bra att veta oavsett hur försöket sen går.

Ha det fint alla!

Dålig känsla

.... fan. Tror inte jag får jobbet. Det har blivit tyst från dem nu så jag misstänker att de pratar lön och avtal med den andre. Jävla skit fan! De vill säkra den personen innan de meddelar mig och hålla mig kvar lite såhär on the side tills de signat. Hatar att jag bara vet sånt och känner det på mig. Skönt det hade varit att inte veta tills man får besked. Istället är jag nu allmänt irriterad, vill mer aktivt byta jobb och är missnöjd med min arbetsplats. Hade ju varit bättre att bara inte få erbjudandet från början i så fall för då knallade det på sin gilla gång och jag var ok. Nu vill jag bara byta. Är så trött på mina kollegor och detta stället. Fan igen. Måste nog aktivt söka mig bort istället. Skit.

/C

Igår och helg

Det gick riktigt bra på intervjun igår! Kändes bra och kändes som att de tyckte detsamma. Nu väntar jag på besked som kommer antingen idag eller nästa vecka. Det enda som oroar mig lite är resandet i tjänsten. Gillar ju att komma hem på kvällarna så jag uppskattar inte att resa majoriteten av veckan, men det kan nog bli så till att börja med. De större konferenserna som är längre bort (USA) känns däremot bara roligt! Det handlar mest om vardagsresandet som jag inte gillar i allt för stor dos, men vi får se hur det blir. Tror att det lugnar sig efter en tid. Testar man inte så vet man ju inte så jag får kasta mig ut.

Det där med IVF oroar lite också. OM det nu mot förmodan tar på första försöket får jag ju berätta det första dagen på nya jobbet typ. Det känns ju sådär. Älskade var jätte bra när vi pratade om det hemma igår och lugnade mig. Han menar att det är ett helt separat spår och inget att ens blanda in i jobbgrejen. Om det lyckas med IVF är vi ju så glada att det är strunt samma. Men det är nog så jag ska se det. Som ett helt parallellt spår som inte inverkar på jobbgrejen alls.

Har tänkt på en underbar sak min fina syster sa häromdagen. Efter att hon vet vad vi går igenom på barnfronten har hon engagerat sig en hel del i vårt problem. Hon läser studier på området och sätter sig in i diverse situationer. Helt fantastiskt! Hur som helst så berättade hon att hon läst en studie om livskvalite bland barnlösa par. De som hade allra högst livskvalite var de föräldrar som inte lyckats via IVF utan adopterat barn. Tänka sig. De hade allra högst livskvalite! Trodde nog själv att det skulle vara de som fick biologiska barn efter IVF trots allt. Detta värmde verkligen min smått frusna själ :)

Annars. Idag är det ju fredag och det ska drickas bubbel hemma ikväll. Vi ska fira att älskades namnbyte gått igenom. Vi är ju en familj, om än en liten sådan, och det är ju helt underbart. Det blir bubbel och skavlan för hela slanten :)

Kram!

Tro hopp kärlek och rädsla

Verkligen vad det bubblar av känslor inom mig. Rubriken säger allt. Jag har tro hopp och kärlek. Älskar min fina man. Är livrädd för hoppet som tänts inom mig. Rädd så jag kan dö att hoppet ska falna och dö. Statistiken för att lyckas på första IVFet är inte överväldigande. Det kan verkligen komma att behövas många försök. Jag är rädd att oron inom mig påverkar oddsen att lyckas. Vi kommer parallellt gå vidare med adoption och jag vet knappt hur jag känner inför det. Det är tungt och svårt. Livet och dess mening... vet knappt vad det innebär längre.

Ska iväg på sista intervjun på nya jobbet nu. Känns svårt att byta jobb trots allt, men vill verkligen bli gravid mer än något i hela världen. Vet bara inte hur väl rustad jag är för fler nederlag.

Kram på er alla och håll tummarna för mig kring 14.30.

IVF och sånt

Läkarbesöket igår gick bra! Jag och älskade darrade när vi gick in på kliniken. Vet inte varför vi var så nervösa, men det kändes bara jobbigt att försöka tänka bort alla tidigare dåliga minnen med RMC och de sköljer onekligen över en igen när man är i sådan miljö fast att detta var ett helt annat ställe.

Läkaren var lugn, snäll, lyssnade och svarade på alla tänkbara frågor vi inte tidigare fått svar på. RMC har ju hela tiden dumförklarat oss när vi undrat något så där har man aldrig kunnat föra en normal dialog så det var mycket bättre denna gången! Nå, läkarens dom. Jo, inte helt otippat höll han inte med RMC. Han menade inte att missfallsrisken ökar med IVF. Han menade inte heller att flera missfall innebär att man givetvis inte behöver någon hjälp då man blir gravid. Han menade istället att man vid IVF minskar missfallsrisken i och med att man endast sätter in fina delade embryon. Detta är inget vi har kontroll på när kroppen gör det själv. Han sa också att de absolut ville titta på älskades spermier eftersom de inte alls behöver vara bra bara för det lett till befruktningar. Samma gäller ju med mina ägg. Han var tydlig med att säga att allt INTE är rätt när man får så många missfall. NÅGOT stämmer inte och IVF ökar möjligheten att hitta felet eftersom man kontrollerar spermier, ägg, delning, väljer de finaste mm. Han sa också att man med ett utomkvedshavandeskap faktiskt har ökad risk för ett i andra ledaren. Med IVF slipper vi ju också den risken vilket inte är helt fel med tanke på att det är ganska farligt när det sker.

Slutsatsen. Han var inte alls säljande. Han var noga med att påpeka att vi hade gott om tid. Vi är "unga" och kan försöka ett tag till på egen hand om vi vill och om vi orkar detta. Han gav oss däremot hopp om att IVF visst kunde fungera för oss. Han tyckte inte alls som RMC.

Vi är lättade och kan andas igen. Skönt! Älskade ska lämna spermieprov och vi kan försöka IVF till nästa mens! Verkligen snabba ryck! Nästa cykel är ju bara om veckor så det händer verkligen med en gång.

Känslor kring detta är ju jätte många. Skönt att vi kommit till en ny avsats, men också lite läskigt. Vi är ju nu ett steg närmre dead end om man säger. Funkar inte detta, ägg eller spermiedonation så återstår adoption och då har vi ju en hel del att bearbeta.... Den känns tung och jag önskar egentligen inget annat än att vi slapp hela denna färden. Jag vill ju så gärna att det ska funka. men å andra sidan testar vi nu något nytt. Något som kan fungera och som vi inte provat förr. Vi är i goda händer och jag har fullt förtroende för läkaren! Jag och älskade ska prata om detta nu och meddela vårt besked i början av november, men jag tror redan jag vet hur vi gör. Vi kommer testa helt enkelt. Vi köper enskilda försök och så prövar vi.

Alla som funderar hemma. Ta kontakt med en privat läkare för mer input! Det var verkligen skillnad i vad de sa och it makes sense. Inget som kändes påhittat eller så för att sälja in sig utan det var verkligen fullt begripligt och jag köper det han sa.

Kram

Hoppet som dog

Hade så gärna, men det är tyvärr borta. Att det ska vara så himla svårt ibland. Men visst är de fina! Älskar denna rasen!

Nerver

Idag är jag lite nervös och känner inte att jag orkar skriva så mycket kring känslor och sånt som bloggen egentligen består av.

Idag kl 16,00 ska vi till privata kliniken för ett första besök för att höra om våra chanser med IVF. Min erfarenhet av vården i denna fråga är ju lite sargad om man säger så jag är nervös över hur deras bemötande kommer vara. Lite rädd att jag ska bli ledsen är jag också. Vet ju inte vad jag hoppas att läkaren ska säga riktigt. IVF eller inte. I dont know. Känner mig så eländigt tom utan egen familj så det är ju det enda jag önskar. Hur vi sen ska komma dit, ja det spelar ingen roll längre.

Det är tufft att ha en stark önskan och drivkraft som inte blir verklighet. Det är verkligen snårigt att försöka känna sig hel när man är helt övertygad om att man är halv. Det är skitsvårt att ducka kommentarer som sårar när man vet att andra (oftast hela människor) kritiserar oss halva människor ibland. Om vi redan ligger så sparkar de till lite utan att veta det. Det är skit jobbigt. Det känns i maggropen varje dag att allt inte är bra. Det är svårt att förklara denna känslan, men det är verkligen som att bära med sig ett mörkt, oftast hemligt rum, varje dag.

Dagens kollegakommentar: "Äldre som får barn (kvinnor över 35) riskerar ju sina barns hälsa! Barnen blir ju ofta långsamma och får diagnoser. I alla fall första barnet (?) till en sådan person. De löper verkligen högre risker att inte klara sig i livet. Förstår inte varför man väntar så länge".

Mitt tanke kring ovan kommentar: Du måste ju ha en apa till morsa och en dinosaurie till farsa. Vad fan tänkte de på när de satte dig till världen? Tack för mig.

Kram

PS. Hemma har vi pratat om att skaffa hund ett tag. Det blir nog inget :( Jag och älskade pratade igår och vi har olika uppfattning om hur hundar ska leva i en familj. Älskade kommer från landet där man har hundar i hundgård och de arbetar med att valla djuren. Jag är uppväxt med hund i sängen. Vi kan nog inte enas riktigt tyvärr. Rasen vi valt är dessutom en väldigt sällskaplig sak som jag inte tror hade mått bra av älskades syn på hur det ska vara :( Då är det bättre att låta bli alternativt välja en annan ras, och det vill inte jag. Så himla synd. Känner hur elden inom mig falnar...
DS

...

Trots snörpliga besked från kroppen mig går ju livet fram i sin gilla gång. Mensen kom och nu får jag släppa det helt enkelt. Jag och älskade vart och tränade igår på nya favvostället! Fan vad det är härligt där! Jag kände mig stark igår och tränade till mitt max. Tog tom personligt rekord på ett par övningar och kände att jag hade mer :) Skit roligt!

Just nu lägger jag fokus på träning och jobbet som jag ska på sista intervjun för. Hoppas hoppas... Jag ska träffa ett par chefer till på torsdag så då blir det ett avgörande. Jag eller den andre som är kvar i processen... Hoppas de har vett att välja mig :)

I övrigt, inget nytt. Imorgon ska vi till privata kliniken för att höra om våra chanser att lyckas med IVF. RMC avfärdade ju detta totalt, men nu ska vi höra vad en annan läkare kan tänkas säga om saken. Mest rädd av allt är jag för att börja lipa så snart vi kommer innanför dörren. Jag vet att älskade nog får ta snacket för jag kommer bara gråta om jag måste prata om allt och hur det varit. Jag är nog inte klar med bearbetningen än... MEN det ska bli intressant att höra vad den doktorn säger. Vet knappt om jag själv tror på IVF för vår del, men det kanske hade underlättat lite nu när vi bara har en äggledare. Kanske får vi missfall ändå, men vi tänkte kanske köpa ett par försök för att se, men vi ska ju först höra med doktorn.

Kram

Besked!

Så, till alla er som har väntat med spänning hela helgen och undrat hur det går med min mens... i lördags kom den. Alltså dog alla små miniförhoppningar om att det var en bebis och nu är vi där vi alltid är. På ruta ett. Mensen vart sen en vecka och jag har ingen aning om varför. Det bara var så. Nu ska vi ha koll på ägglossningen och resten av allt skit. Kul. Verkligen.

/C

Friday, thank god!

Så var slutet av veckan här, fan vad skönt och ett bra avslut för egen del. Varit på sista intervjun på THE job och det kändes riktigt bra. Tror det är i hamn, men jesus vilken tjänst! Det blir en annan femma kan man ju säga, men härligt att få göra ett karriärsdrag så här i hösten. Jag hoppas hoppas jag får det, men sen får man ju bara hoppas att man kan leverera också. Det blir en hel del mer resor men mestadels inom nordiska länderna. En del till Bryssel och till MIAMI! Känns så otroligt bra! Nu kan jag bara hoppas för jag har redan gjort mitt bästa.

Sen har jag nog glömt att jag fick iväg mitt två sidor långa brev till RMC och hela beskrivningen på hur jag uppfattat vården och där höll jag inte igen. Sakligt och ärligt och därför också ganska hårt eftersom jag tydligen betalar skatt för en jävla skräpvård! MEN, nu när jag satt här hemma och jobbade lite så ringde RMC klinikchef upp mig. Första jag hör från dem sedan feldiagnosen och utomkvedshavandeskapet med tillföljande operation i april tidigare i år. Första gången de ringt! Inte klokt ju, men jag tackade för att han ringde och sa att det gjorde mig glad. Han skulle återkomma med ett skriftligt brev samt prata om fallet med de inblandade läkarna. Härligt! Hoppas de verkligen får en släng av sleven för det var fanimig inte ett ok bemötande. Den där jävla kvinnan alltså. Jag blir helt kall när jag minns tillbaka på våra samtal. Hon var fan inte klok! Men nu äntligen betedde de sig lite värdigt och ringde upp. De kan de ju få ett litet poäng för. Efter samtalet så grät jag en skvätt. Hela RMC historien har verkligen påverkat mig huuur mycket som. Jag blir verkligen helt svag i benen när jag tänker på dem.... fy fan för dom!

MEN, snart öppnar vi vinet här hemma, äter lyxig mat och har det underbart tillsammans, mannen och jag. Ännu ingen mens, men brydde mig inte om att testa idag. Tänkte testa på söndag för då är mensen en hel vecka sen, så är det inget pluss då så kanske jag ska skippa medicinerna, vi får se hur jag känner. Tror bara det är en sen mens och inget annat. Testerna borde ju verkligen ge utslag efter en hel vecka efter BIM kan man tycka för de är ändå väldigt känsliga. Jag använder cb digitaltest dessutom så det är ju ingen tolkningsfråga om streck eller inte heller.

Thats all folks, fin helg till er alla!
Kram

... ny dag samma skit

Ingen mens, och negativt gravtest åter igen imorse. Idag är BIM +3 men fortfarande inget. På inrådan från min syster grävde jag igår fram alla mina mediciner. Sprutan satte jag i magen och pillerna gled ner. Tror tyvärr det är så kört så kört. Kan inte tänka annat än att det givetvis inte blir något bra av allt detta tramset. Det är bara något så fel så fel med min kropp. Deppigheten ligger kvar och pyr i mig.

Nästa vecka har vi en tid till den privata kliniken och har jag ingen mens tills dess så ska jag höra med dom vad dom tror och vad jag ska göra. Kanske borde kolla upp det hos KK. Känns lite tramsigt att göra det bara pga att mensen är 3 dagar sen så jag får vänta lite till innan jag åker in där. På kliniken ska vi framför allt utröna om vi kan köpa IVF försök så vi i alla fall får testa detta. RMC har ju sagt att det inte skulle hjälpa oss och ville inte erbjuda det eftersom vi trots allt blir gravida lite ibland, men då betalar jag gärna, så jag som en ren bonus slipper sätta min fot på RMC igen! Det är värt alla pengar i hela världen. 60 000 kostar tre försök, sen tillkommer ju mediciner och lite annat. Sura pengar om det inte skulle fungera, men det är ju såklart värt alla försök i hela världen!

Pratade med älskade igår och kanske tog en plan form. Efter första IVFet ställer vi oss aktivt i adoptionskö. Om då även 2 försöket misslyckas har vi kanske adoption som ett ljus i mörkret. Fan, gråter så fort jag tänker på adoption... vet inte varför, men det ger mig väldigt lite bra vibbar... Vill ju att det ska gå ändå :´( Har någon något peppigt att skriva om adoption?

/C

Ps 2

Ingen mens idag heller. Vad i helvete håller den på med den jäveln *arg så in i bänken*. Kan den bara inte komma så vi kan få vara ifred från oro en jävlaste sekund!!!! Usch så labil jag är... sorry...

Ds

Bitter

Ett bittert ps. 11 av 19 av de bloggar jag läser har eller väntar barn nu. Glad för er skull såklart, men fan att vi inte tillhör de 11. Känner mig ensammast i hela världen!

ds

Vad händer egentligen med mig?

Jag vet inte vad som är galet, men jag har hamnat i det stora svarta hålet. Det slog till från ingenstans och jag är bara så jävla ledsen, gråtig, nere och otroligt uppgiven. Känner att jag är helt skitzofren och att det pendlar med mycket snabba vingslag. Igår var stora gråtardagen. Jag kom hem från jobbet och grät floder. Fina älskade tröstade så gott han kunde, men jag kan ändå inte hjälpa att jag känner mig ganska ensam i detta. Vi är nu inne på tredje året av denna skiten och det känns som jag brister i tusen spillror men att älskade kan sitta på tåget längre utan att ändra något alls. Jag begriper inte det. Han verkar inte vara i behov av någon plan, prata om hur vi ska göra framöver eller något sådant. Det gör att jag känner mig väldigt ensam i att försöka komma på lösningar eller prata om hur vi ska göra framåt i tiden. Jag menar inte att jag vill älta utan snarare ge varandra hopp, men han vill liksom inte prata om det. När han hämtade mig från jobbet började jag parata lite om det i bilen men möttes istället av tvärtystnad. Han sa bara inget alls. Jag började gråta och i det skedet är jag istället lite arg på honom. Kunde han inte mött mina ord? Varför får jag bara tystnad av honom när det gäller detta? Ser han inte att jag gått sönder på vägen? Jag älskar verkligen min man men här hanterar vi verkligen allt olika. Han är lite som sin mor när det gäller detta, dvs locket på. Han berättade ju vår historia för henne i vintras och än har hon inte frågat ETT ORD om saken till oss. Det är liksom som om hon inget visste och det stör mig otroligt. Tycker annars väldigt mycket om min svärmor, men hennes beteende gör mig ont. Hon är dessutom sköterska på KK så hon borde ha MASSOR med bra frågor att undra. Älskade är väl fostrad i den skolan och det är locket på som gäller. Det gör mig ledsen.

Idag gråter jag för minsta lilla. Det är som en ventil som är öppen och tårarna bara kommer. Älskade skulle idag kontakt en privat klinik för att höra om IVF. Jag gick in på klinikens hemsida och läste lite och där stor mycket om den omvårdnad de ger till patienten och mycket om hur varma och mjuka de är med sina patienter. Sitter nu och torkar tårarna av att läsa ordet omvårdnad. Ja, ni fattar. Jag gråter för ingenting och är nog ganska förstörd inuti. Jag blir rörd när jag tänker att någon ens bryr sig om hur jag skulle må och då kommer tårarna omedelbart.

Shit, jag kanske håller på att tappa my marbles och bli galen. Har funderat på att prata med någon proffesionell, men då är mitt krav att de måste varit med om något liknande. Känner verkligen inte för att prata med en psykolog som ens nämner att avslappning är viktigt när man ska göra barn. Då skulle jag nog behöva bli hämtad av polisen och stackars psykologen kanske skulle fått plåster... Inge bra de. Jag orkar inte med någons dumheter just nu så jag kan inte ta risken.

Jaha, det var inte mycket muntert. Gråter nu igen. Helvete, vad är det med mig?

/C

...

Sitter på jobbet och inser väldigt klart och tydligt att jag är helt knäckt. Jesus vad dåligt jag har det inombords just nu. Försöker fundera ut hur jag ska orka, men kommer inte fram till hur det ska gå till. Hur ska jag tänka och hur kan jag lugna mig inne i själen? Ingen mens än och det bara känns för hemskt. Mest därför att jag nu väntar missfall snarare än mens. Det är en väldigt stark magkänsla jag har. Jag har ju trots allt varit gravid ett par gånger och nu tror jag det är sådär igen. Jag känner det i sinnet liksom. Trots allt detta så märker nog ingen något här på jobbet. Jag är förklädd och det funkar varje gång. Inuti går jag däremot sönder. Inuti är jag redan trasig. Ser bilder på fb som alla postar på glada barn och familjer med fler än två medlemmar. Orkar inte mer. Vill bara skrika åt alla dessa människor att de ska låta mig vara ifred och ta bort dem på fb. Vill bara vara lika onormal som jag är egentligen och inte låtsas mer. Onormal som inte kan få en familj. Jag känner mig så jävla utanför :´(

/C

Minus

Min jävla kropp alltså. Ok, ingen mens igår. weird. Den skulle ju kommit igår och än är den bara inte här alls och det känns inte så heller. Tagit två gravtest i helgen och båda var negativa, dvs givetvis blir det inga barn denna gången heller. Men va fan händer med min mens då? Jag har haft ont i magen, dragningar i sidorna och lätt illamående i flera dagar (har inte spytt dock). Dessutom uteblev mellanblödningen denna gången vilket det endast gjort när jag plussat.

Ärligt så tror jag att jag är gravid, men det har redan skitit sig (varav gravtestet är negativt) vilket leder till att det om typ en vecka kommer börja blöda och då är det ett mycket tidigt missfall nr 6 istället för min vanliga mens. Nåt är på tok i alla fall. Skit i helvetet!!!!!! Vafan, min mens har jag i alla fall kunnat lita på kommer dag 27 utan undantag. Nu är det vajsing på det också. När mensen inte kom i söndags sken jag upp lite, men blev så in i helvete nedslagen av ett minus att hälften hade räckt till en hel arme.

Jag är så trött och så ledsen. Jag vet att jag tidigare sagt att jag hatade att jag hoppades så, men nu börjar verkligen hoppet tryta och jag har börjat inse att det var just det eländiga hoppet som hållit mig flytande många av de sorgsna dagarna. Nu börjar jag känna att det nog inte blir nåt alls, någonsin. Jag har börjat slicka mina sår och känner inte längre att hoppet är så starkt som det tidigare varit. Jag känner istället att jag tappat gnistan vilket är så sorgligt och skrämmande. Behöver jag säga att det gråtits mycket i helgen? Nä, tänkte väl det. Nu sitter jag på jobbet och livet måste fortsätta i sin gilla gång antingen jag orkar eller ej. Jag får koppla på mitt tomma skal och bara vara. Det har jag lyckats med många gånger förr och det är mer en vana än något annat, men det svider så i hjärtat. Jag är inte längre allt jag varit förr. Jag känner mig verkligen halv.

/C

Fredag

Idag försöker jag dämpa min sorg med att fundera på gårdagens inlägg. Av 300 par som deltagit i studien har 150 barn fötts och ytterligare 40 är gravida! Den statistiken jämför jag då med att jag som har haft 5 missfall har 75% risk att få ytterligare ett missfall. För mig är ju detta ljuv musik. Oj vad jag nu hoppas att få åka dit för undersökning så fort som möjligt. Sen måste vi ju då också få ett pluss som stannar, men jag litar på Lennart känner jag ;) Tänk om denna stundens glädje kan trolla bort klumpen i magen jag har inför söndagens test. Jag tror faktiskt det kommer vara ett minus så det blir nog inget missfall innan jul i alla fall. Om jag mot all förmodan skulle få ett pluss på söndag är jag tämligen säker på att det redan gått åt skogen eftersom jag inte känner något alls i kroppen. Känner mig precis som vanligt och det tror jag inte jag kommer göra den dagen det lyckas! Det är en känsla jag har och de brukar stämma. Tyvärr många gånger.

Annars är det helg och jag och älskade ska äta god middag (gös i vitt vin) och massor med vin till m aten såklart! Som jag har längtat.

Förresten så var jag på jobbintervjun i veckan och jag är vidare! Tjoho! Det gick verkligen jätte bra och jag kände mig riktigt självsäker. De borde faktiskt ge mig jobbet. Jag ska till Köpenhamn och träffa chefen :) Det blir på engelska, men det är inget jag oroar mig över. Jag är ganska säker på min engelska faktiskt :))))

Om jag får jobbet så har jag en dröm.... jag skulle vilja köpa en fin ring en dag. En sån där som bara är så så fin och glittrar lite. Min vigselring är utan stenar eftersom jag vill kunna ha den i en aktiv vardag varje dag, men det kunde ju vara kul att ha något lite mer exklusivt att ta på fingret ibland. Min dröm är denna:

Desperat

I desperat jakt att få hjälp med våra missfall och graviditeter har jag nu fått nys om något. Det görs en studie på upprepade tidiga missfall på Södra Älvsborgssjukhus av en Lennart Blomqvist. Shit! Det stämmer ju helt in på oss! En bit att resa i så fall, men vad gör man inte! Hur som så ringde jag deras gynmottagning och frågade vart jag skulle vända mig och det verkar som de kan ta emot oss i studien! De har fått jättefina resultat och många har fått sina efterlängtade barn i samband med studien. Jag trodde hon skulle garva i luren och verkligen inte att vi kunde vara aktuella. Jag tror de söker ytterligare 100 par.... Så min bloggläsare S, hör med dom!!!! Hör av dig om du inte hittar det på nätet, men ring gyn på det sjukhuset så vet de vad du talar om.

Kram <3

Pest eller kolera

På söndag kommer jag inte vara glad. Det är en dag som tornar upp sig i horisonten och jag stretar emot allt vad jag har för att slippa komma dit. Det är testdagen. Blir det ett minus blir det pest och blir det ett pluss blir det kolera. Ibland undrar jag varför vi håller på med detta. Förmodligen längtar vi efter ett barn så jävla mycket att det bara måste vara värt det. Jag känner tyvärr bara att det tär otroligt mycket på mig, och på oss också. Jag vet att min sorg på söndag kommer att påverka älskade. Jag vet att det blir en mögdag. Oavsett utgången så kommer det bli en dag jag inte vill uppleva. Vi har bestämt oss för att försöka planera in nåt kul den dagen så vi kan hålla oss sysselsatta i alla fall. Jag vill ju inte att vi ska sitta i mörkret och gråta hela dagen. Det skulle inte göra oss gott på något vis. Det är viktigt att vi gör något istället så vi inte fastna hemma med tårarna i sängen hela dagen och sörjer oss fördärvade.

Jag älskar verkligen min man, men oj vad rädd jag är för hur denna tiden ska påverka oss i det långa loppet. Visst, vi är starka tillsammans, men vi står under en stor press också. Pressen gör ibland att känslorna bor på utsidan av kroppen och är allt för lätta att råka stöta till. Ingen person är sitt bästa jag när stressen och oron har en så stor plats i vardagen.

Kram

...

Här händer det inte så mycket just nu så jag har egentligen inget att skriva. Denna veckan ska jag på jobbintervjun, spännande. Det får mig att känna mig levande och jag mår bra av att tänka på det. Det får mig att inse hur mycket det finns i livet som jag bryr mig om. Hur mycket "mamma" jag än skulle bli i mina dar, så är jag inte sån som endast lever för en sak. Det finns många saker! Karriären är inte alls oviktig och tillsammans med min relation till älskade är det stora ingredienser i min vardag. Det finns även andra saker som skulle väga tungt om jag någonsin får barn. Detta betyder såklart inte att jag längtar mindre efter barn än någon som menar att deras barn är deras livs mening. Inte alls. Jag är bara inte så. Någonstans tror jag också att min relation till älskade är otroligt viktig. Jag lever i tanken att ett barn kommer till oss och inte ett barn ersätter oss. Ledsen att jag tjatar detta, men detta med att barn skulle vara livets hela mening känns så stenåldrig och jag har hört och sett den lite var stans på sistone. Det är verkligen inte "jag" och det kommer det aldrig bli. Självklart ändrar inte detta hur mycket man älskar sina barn. Jag skulle älska de så mycket att jag skulle vilja lära dem om just hur mycket viktiga saker som finns i världen och att världen aldrig är begränsad! Det tycker jag är kärlek det! Kvinnor som blir mammor i hela sitt väsen efter att fött sina barn tycker jag gör barnen en viss björntjänst. Detta är såklart en känslig fråga så den får plantera sig här på bloggen. Det känns ju skönt att man här får uttrycka sig som man vill utan att trampa dessa känsliga morsor på tårna... ni som blev trampade på, kanske någonstans förstår ni min sida av saken också. Nej, jag har inga barn så jag vet säkert inget om saken, men detta är min åsikt och ståndpunkt.

Kram

Finns det ett max?

En bloggvän har just fått sitt 7:e missfall. Jag blir så himla ledsen. Det finns ju inget som heter att man max kan få x missfall, men man vill liksom inte att någon i världen ska behöva få 7 stycken. Jag har tom googlat på "Hur många missfall kan man få?" vilket jag i och för sig redan vet inte finns nåt svar på, men man greppar verkligen efter halmstrån för allt man vill i hela hela världen är att få ett stopp på eländet. Ger man upp blir det ju inga barn så då är det ju inget bra stopp eftersom man måste släppa allt man önskat sig för ALLA år framåt i livet. Man måste alltså bara tro att nr 8 stannar. Inget annat. Det smärtar mig verkligen och får en att fundera. Jag har fått 5 stycken so far. Jag kan alltså behöva stålsätta mig för minst lika många till. Det känns helt sjukt och ogreppbart. Hur orkar man en sån sak? Efter så mycket sorg det innebär med missfall är man alltså en skugga av sitt forna själv under flera års tid. Och vem förstår detta? Vi är ett gäng som förstår, men i vardagen? Typ ingen. Det är så otroligt hårt och orättvist, men jag hoppas att du S och jag C, orkar fortsätta så vi kan få den framtid vi idag endast kan drömma om.

Största helgkramen till S
<3

Fan

Mår dåligt så in i... Ont i halsen och mår illa. Attans vad jag inte har tid att bli sjuk just nu. Det är ju så mycket att göra på jobbet och jag vill bara så gärna komma igång med min träning :( Det drar ut på tiden och jag tappar motivationen om det blir för långt mellan gångerna. Får nog ställa in träningen idag ser det ut som. Måste nog hem och lägga mig. Mådde bra för en stund sen och nu är det nästan febervarning.

/C

Gnager en tanke

Jo, en tanke som gnager min hjärna som en idiot är en känsla jag hade väldigt tidigt i missfallscirkusen, typ vid missfall 2. Jag kände liksom på mig att det skulle gå bra vid 5:e försöket. Kanske kände jag så för att hitta hopp och tröst. Att våga tro liksom. Problemet är bara att jag hade 4 och 5 missfallet i våras. Det suger lite och jag önskar fortfarande att 5 försöket skulle ha gått vägen. Nu gjorde det ju inte det så det är bara att släppa, jag vet, men det var ju en sån fin tröst. Att tänka att försök nr 7 ska gå känns liksom inte så bra. Jag gillade mer försök nr 5...

Damn